... sa jag till mannen i den stora Icabutiken i Falkenberg, ja, efter att jag hade besökt jobbmässan och strosat runt bland IT-montrar och annat som kändes tämligen främmande för en kassörska.
Mängder av arbetslösa människor vandrade runt, runt och skrev upp sina namn på intresseanmälansforumlär och själv stod jag och småpratade med en rar kvinna från Falkenbergs kommun där man söker lärare och läkare, men inte en endaste kassörska och det hade jag ju förstås inte förväntat mig heller.
Fast prata kan man ju göra ändå.
Och mest av allt kände jag mig som en värdinna .., ja, det var inte långt ifrån att jag hade börjat säga ..."jaha, hur är det här då, är det nåt särskilt du är intresserad av ..?"
Efter denna Golgatavandring i det som heter Falkhallen, tog jag sikte på bilen.
Jag hade parkerat den på en liten tvärgata och på väg dit passerade jag en man som sopade trottoaren och jag tänkte att "ja, du din lyckost behöver inte gå här bland montrarna och sälja dig själv och smajla och berätta hur oerhört flexibel du är och vilken framåtanda du besitter, nä, du har ditt på det torra du och kan gå där i kortbyxor och njuta av solskenet!"
Men jag sa inget.
Sist av allt körde jag till den där stora Icabutiken, tog sikte på någon ur personalen som såg vänlig ut ..,frågade om där möjligen fanns någon chef på plats och om denne, i så fall, kunde tänka sig att avvara si-så-där fem minuter?
Det fanns det.
Och en stilig herre uppenbarade sig och tog i hand och jag sa som det var och lämnade ett vitt kuvert med diverse papper i, men inte på ett enda ett av dem står där något om jonglörskonster eller en oerhörd flexibilitet.
Sen körde jag hemåt.
Jag kom ihåg att köpa ett flak ägg hos bonden och några kilometer senare blev det tvärstopp, - två bilar hade krockat - och nu stod såväl polis som bärgare och försökte styra upp det hela.
Det var då huvudvärken kom.
Och nu ska här klippas gräs!
Ajöken, sa fröken.
