Det var under mitt första eller andra år i butiken och nu var vi på kurs och skulle lära oss detta med kommunikation och allt möjligt annat.
Kursledaren delade in oss i grupper om två och två.
En i varje grupp skulle lämna rummet.
Jenny gick ut - jag blev kvar -.
Och kursledaren sade att när vår grupp-partner kom tillbaka, skulle hon/han ombedas vittna om något trevligt från sin barndom, medan vi andra (vi som hade stannat kvar), skulle låtsas helt oberörda och
totalt ointresserade av vad vår arbetskamrat berättade om.
"Nej, fy så hemskt, jag vill inte!" sa jag.
Hur lätt som helst var det att tänka sig känslan hos motparten.
Men jodå, det var bara att spela med, sa kursledaren.
Och Jenny började glatt, ja, nästan lyckligt .., att berätta om en resa på en färja och om glädjen hon som lillflicka hade känt och hon berättade om sin pappa och mamma och sin bror.., allt medan jag själv tittade ut genom fönstret .., suckade och suckade .., och förstrött tecknade sol efter sol på ett anteckningsblock.
"Men Bettan, du lyssnar ju inte!" sa Jenny,
nästan bejdande efter en stund.
"Jodå, jag lyssnar ...", svarade jag och fortsatte med tecknandet.
Och Jenny .., hon tystnade till slut.
Ja, så blev det för allesammans; alla som inte visste vad som pågick.
Alla t y s t n a d e och slutade att berätta.
Därefter blev det förstås utvärdering av det hela och då, om inte förr, förstod var och en vad det betyder att inte bli synliggjord.
Att på ett sätt ... inte finnas till.
Det var vad vi lärde oss.
Lappen med alla solarna, sparade jag.
