Innan jag helt lämnar den östra delen av stan, den där jag hörde hemma, tar jag en sväng förbi affären.
Där inne står Karina och Filip och plockar i frukten och det blir en stunds småprat och en varm kram från Karina innan jag säger hej för den här gången.
I massor av år arbetade vi tillsammans i lilla kvartersbutiken.
"Å, Bettan .., vad jag saknar dig!" säger hon och mitt hjärta blir alldeles varmt.
Inte långt från affären kommer en av kunderna promenerande.
Om jag säger som så .., så är hon norra Europas mest pratglada kvinna.
"Nää, men du förstår .., nu måste jag ändå gå .., jag ska passa ett tåg ...!" säger jag till sist.
Och så promenerar jag vidare .., längs Regementsgatan.
"Hej Bettan! Har du flyttat tillbaka!?" ropar kvarterets Vän av Ordning.
Han heter Erik och har koll på det mesta.
Ja, nästan allt.
Så där som om det ostökigt i tvättstugan och sånt.
"Vi har fått ny hyresvärd nu må du tro, Heimstaden heter dom och nu är det kallt i lägenheten, bara tjugo grader, du må tro att man fryser!" säger Erik.
Och så tittar jag in som hastigast på Westerbergs Salonger, ty där arbetar den rara Jenny.
Det var hennes tjänst som kassaledare som jag tog över.
Underbara Jenny som tackade för sig och blev frisörska.
"Har du sett mina vingar ...?" frågar hon och vänder sig glatt om.
Sen går jag vidare .., nu till Söderberg & Sara och köper det där himmelska brödet.
Och här en f.d. kund i såväl kvartersbutiken som i den större.
"Men oj, är du tillbaka!?" säger hon och hoppar av cykeln.
Prat-prat.
Nästa anhalt blir gågatan.
Och se där kommer "Berit Viola!"
Viola tillhörde stamkunderna i lilla affären och har man arbetat tretton år i en sån butik, då blir kunderna nästan som .., ja, grannar.
Till höger om Viola (för många, många år sedan pratade vi just om andranamn, då, när hon handlade i affären ..., ja, sånt kan man diskutera med kassörskan, bara så ni vet, och av någon anledning glömde jag aldrig just den biten ...), ja, till höger om henne skymtar i alla fall hennes man Vidar.
Vidar och Viola, det passar ju bra.
Vidar har i hela sitt liv arbetat som polis, den mesta tiden i Simrishamn.
På gågatan blir det ett evigt småhejande.
Där står Lolita, som arbetar som musiklärare på Kulturskolan!
Alltid smajlande!
Nu är hon förkyld - har just varit och handlat lite naturmedicin - och hon berättar hur hon stortrivs med jobbet och jag får veta att hennes tre barn också musicerar, allesammans!
Åse. Lejon.
Hon var kanske 24 år när jag kom till affären.
Nu, tänka sig, har hon snart hunnit ifatt mig ..
Sist av allt tvärtittar jag in på Lindsténs Elektriska.
Där, bakom disken står Åse och väntar på att alla julgrejorna ska komma.
Vi var också arbetskamrater under säkert elva års tid, ja, i lilla kvartersbutiken och ingen var så lugn och så omtänksam som Åse.
Nu blir det en kram över disken och ännu lite småprat och sedan raka spåret till stationen.
Och sen är jag tyst prick hela vägen till Malmö.
