Prat i telefonen ....
 |
| I soffan ....., håller koll. Kanske nåt att äta på bordet. |
Vid elvatiden ringer veterinären som låter aningen stressad och hon säger att ja, Nelly, hon vill mest vila och nej, äta tänker hon
inte göra, förmodligen för att det gör ont i munnen, men hon är aningen mindre smärtpåverkad och nu kan dom i alla fall röra vid läppen och nosen och få lite bättre översyn.
 |
| "Nej, nu vill jag gå hem!" |
Lite senare på dagen ringer jag till djursjukhuset (jag sitter i bilen och har friherrinnan intill mig) och hälsar (från matte i Ghana) att Nelly
älskar glass och kanske det skulle kunna vara till hjälp?
Då får jag prata med djurvårdaren som säger att jo, men lite piggare är ändå patienten idag .., hon kommer fram till buröppningen och äntligen, efter att dom har prövat att ge henne allt från kyckling till leverpastej och gud-vet-vad-vilka-godsaker, så hade hon slickat i sig lite, jo, djurvårdaren tyckte att det såg bättre ut.
 |
| "Ropa du, jag tänker hälsa på Göran och Ecke .., det luktar fisk här, det går nog att äta?" |
Mitt i allt detta tänker jag att man kan ju bara
ana vilken oro och ångest mammor, pappor, syskon, mor, - och farföräldrar får leva med när något barn är svårt sjuk?! Eller en på annat sätt nära anhörig?
Och när djurvårdaren säger att "nej, inte behöver du komma med glass, vi har ju Siaglass tvärs över gatan och jag undrar om vi inte har glass i frysen ...?", så är det inte långt ifrån att jag börjar gråta.
Helst hade man ju velat vara där och fått sitta och hålla om den där lilla pigan, men nu är ju det inte det bästa hon vet
ens i vanliga fall .., så kanske att det är lika så gott att hon får vara ifred?
 |
| Bästa grannarna som ska sälja huset - Gun och Göran från Värnamo -. Favoriter hos Nelly. |
Efter pratet fortsätter vi till Harplinge, där vi tar ut ransonen av två koppar gratiskaffe.
Ni vet, såna som man får på Facebook.
Detta är ju genialiskt förstås, det begriper ju var och en att
säkert köper dom flesta av gratis-kaffe-kunderna något
till kaffet - ja, när man nu ändå blir bjuden -, och det gjorde förstås vi också.
 |
| "Nej! Jag kommer i n t e! Tänker inte gå ner havet!" |
Utanför bageriet träffar vi Mattias som arbetat i affären i Haverdal.
Han är hemma för vård av sjukt barn och är nu ute på promenad och med sig har han även Elvis, den där stora, kraftiga labradoren som vi skötte om ibland.
Åååå, Elvis blir så glad och nafsbiter i mina händer och är så fin, så fin.
Och på bilden här ovanför sitter en liten bestämd Nelly och visar med hela kroppen att nääää, jag tänker inte följa på promenad, det kan du evigt glömma.
Jag sitter här! Punkt.
Skynda dig och bli frisk nu lilla pigan!
//Ps. Tack för alla glada tillrop! Ibland tycker jag att det går för långt när människor skriver RIP under en bild av ett marsvin som insomnat .., ja, förlåt,. det tycker jag verkligen.., men ändå .., nog blir man varm i hjärtat av era kommentarer, det ska erkännas ,-) Ds.
