Liten eller stor utflykt ....

Det är säkert femtio år sedan jag senast gick på teater och då var det hemma i Malå och minns jag inte helt fel var det "Lång dags färd mot natt" - grannfrun Ann-Britt hade bjudit mig, men det blev liksom ingen succé. För min del, alltså.

Jag, som i min ungdom tyckte att det var hemskt att gå i luciatåg och som - fortfarande - aldrig i livet skulle vilja delta i en maskerad, ja, det blev på nåt sätt pinsamt att se vuxna människor på scenen. Film, ja, det var liksom nånting annat och jo, jag inser att det låter hur tokigt som helst.

Men nu var Riksteatern här med "Landet inuti" och regissör för den föreställningen är Joakim Rindå; just det, Gunnars son och då tänkte jag att ..., ja, men då måste man väl ändå?

Patrik, Joakim och Mymmel ...

Först blev det middag tillsammans med Joakim - som tycks PRECIS lika snäll och rar och go som på bilden här - och därefter dags att göra oss redo för föreställningen. I foajén träffade vi Hilda, Patrik och Mymmel (Mymmel längst till vänster höger på bilden; hon är mamma till Thomas dotter Hilda) och här blir det lite prat om Jämtland (Mymmel är född och bodde där tills hon var åtta år) och lite annat.

Och Mymmels härliga väninna Gudrun var också där ..., här är det ännu mera prat.

I själva föreställningen deltog tre skådespelare - alla män - som representerade olika människor runt om i Sverige som vittnat om sin uppväxt i landsorten och framför allt hur det är att vara gay/lesbisk .., om rädslan att inte våga komma ut .., eller att ha gjort det .., men också om det här med utanförskapet när man lämnar sin hembygd och flyttar till någon storstad.
Väldigt mycket igenkänning blev det!

Av en slump hamnar Hilda och Patrik på bilden .., där till höger står dom och jag tänker att nu är det inte många månader kvar tills det vankas bröllop för deras del.

På golvet hälldes det ut jord som formades till Sverige och jag satt längst uppe, alldeles vid Norrbotten. När bilden togs var föreställningen slut och vårt land hade suddats ut.

Publiken var blandad - många ungdomar - men även män och kvinnor i vår ålder.
Ja, det var faktiskt jättetrevligt alltsammans!

Efteråt blev det kaffe och en mazarin på den övre våningen och jag klarade att gå såväl uppför som nerför trapporna, men hjälp, så stel jag har varit och så ont jag har haft i natt och ännu har!

Den som har läst här hos mig länge, vet vad jag tycker om håriga armar.
Just det.
Om håriga armar tycker jag  m y c k e t.
Och det kan jag säga .., att Joakim, han hade lurviga armar!

Innan vi åkte in till Halmstad (22 km) tittade vi in i affären där jag arbetar.
Där, ute på parkeringen, upptäckte jag den här bilen och den här dekalen.
Finns det nån människa som kan läsa texten utan att börja nynna på melodin?



Inte jag i alla fall.

Och innan vi åkte upptäckte jag att lupinerna är på väg upp .., nu går det fort .., snart blommar dom!

Nu ska jag ta mig an frukostdisken!

Hit och dit ....

Frånsett några år när jag var ensamseglare, så har jag alltid varit omgiven av minst en hund.
Min pappa hade kennel och födde upp hamiltonstövare, men där fanns även perioder av andra raser .., en finsk spets, en tax, en släthårig foxterrier och så fick jag själv familj och där var då en gul labrador och en engelsk cocker spaniel och tillsammans med pv kom alltså harry in i mitt liv.

Och så Nelly på sluttampen.

Av alla dessa hundar har ingen ens varit i närheten av att vara så egensinnig och så personlig som just Nelly. Jodå, hon blir väldigt glad när någon av oss kommer hem från jobbet eller när friherrinnan dyker upp eller när småbarn hälsar på, men annars är hon inte direkt social.

Just nu ser det ut så här, som på bilden.
Hon ligger på soffan Ektorp och har gömt huvudet bakom en stor kudde.
Så gör hon nästan jämt.

Igår fick hon smaka en liten bit stekt fiskpinne, lite stuvad spenat och lite potatismos.
Sällan har vi sett henne så nöjd och belåten! Hon gick raka spåret till soffan, kurade ihop sig på fleecefilten och sov sedan som en liten prinsessa!

Birgit och Valter ... så rara och fina!

Regnandet bara fortsätter (men ja, det är bra!) och jag har pratat med en vänlig sköterska på ortopedmottagningen i Hässleholm och fått tidigarelägga mitt återbesök, nu till den sista maj.
Enligt Försäkringskassan ska jag vara hemma två veckor mindre än vad herr kirurgen anser .., men jag tror nog att jag borde kunna klara av det?
Då arbetar jag tre timmar per dag, fyra dagar per vecka i två veckor och sen .., som vanligt.
Nåja vi får väl se vad läkaren säger.

Helt ärligt längtar jag tillbaka till affären!
Tänk, så roligt att få träffa Birgit och Valter igen och alla andra rara kunder!
Det är ljuvligt med ledighet, men ...., jag saknar kontakten med andra människor.

Ungefär så.

Den låg i kundkorgen ....

I en sån här röd kundkorg som jag plockade undan för att ställa dit min egen.
Och jag blev så varm i hjärtat när jag såg den lilla inköpslistan.

Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle i landet Halland.
Och ja, som ni ser är det olika höjd på fönsterna (fönstren ...?), varför vet jag inte riktigt.

Det kan nog pv förklara, för nån kommer säkert att fråga ,-)

Bilden togs igår.

Fredag i slutet av april ...

Vilken ljuvlig dag vi fick igår!
Solsken och visserligen kyliga vindar, men så är det ju nästan alltid här om våren.
Och om vintern och ibland om hösten.

Vid tvåtiden åkte jag in till stan, till en hundbutik där en rar och trygg ung kvinna klipper klor på alla möjliga och omöjliga (somliga med munkorg) hundar och det i raketfart! Det var många svansar som gick under magen på respektive hund .., tänk, att detta ska vara så obehagligt!

På väg hem såg jag miljoners vitsippor i skogsdungarna .., det är så oändligt vackert så det är inte sant! Och bokens löv är på väg att spricka ut ..., spireorna skirar nu rejält i grönt!

Allt är så sent i år; i alla fall för att vara här.
När jag letar regnbilder, hittar jag den här. Det var för två år sedan som det prunkade så fint i blomlådorna; i fjol var det inte ens hälften så fint!

Sedan någon vecka tillbaka eller kanske två, har vi bevattningsförbud i Halland.
Det här med den sjunkande grundvattennivån, den kan ju sannerligen få en att bli förskräckt.
När hade vi ett  r i k t i g t  störtregn senast?
Nej, jag kommer inte ihåg det.

Men så hittar jag ju bilden från något år tillbaka eller två, då när friherrinnans gräsmatta förvandlades till en liten insjö .., när kan det ha varit? Och då hann förstås inte vattnet rinna undan, utan det svämmade över alldeles hejdlöst!

På sociala medier kan jag läsa kommenterar om bevattningsförbudet.
Hur kan golfbanorna få vattna sina banor? undrar någon. (Dom tar vatten från en damm).
Och alla pooler som finns här i Halland (och annorstädes) .., alla fina sommarhus i Tylösand .., kommer sommargästerna att vara solidariska och spara på vattnet?
Sånt funderar människor över.

Natten mot idag kom så äntligen lite regn och pv var förutseende och hade ställt ut hinkar för att samla ihop regnvattnet .., ja, det är olustigt det här med klimatet och vad vi har ställt till med.

Men annat är trevligare!
Ikväll ska vi besöka Halmstad Teater och få träffa Gunnars pojke Joakim Rindå och så får vi se uppsättningen av "Landet inuti". Spännande! (Länken - den första - går till en intervju med denne Joakim som alltid ser så himla snäll ut).

För övrigt?
Fick igår en så rar kommentar på instagram från en kund i affären och det gjorde min dag igår.
Mer behövs inte.
Det är det lilla här i livet som sätter spår, är det inte så?

När man får nog ....

Igår raderade jag såväl Aftonbladet som Expressen från min mobil.

Så underbart att slippa deras dravel och ständiga chockrubriker.

En slags gallring bland alla appar som trängts på min mobilskärm.

Så där så att man får fri sikt.

Lediga-dags-fönstret ....

Det var då det .., innan pv bytte ut alla fönster och medan han ännu hade sina blommiga gardiner i behåll. En av längderna kom senare att användas som svepning när pElle skulle begravas.

Och det är mamma som tittar upp mot himlen, där nere till höger.
Jag tog bilden dagen innan hon skulle återvända till Bolivia och vi visste båda varför ..., tanken fanns förstås att vi inte skulle ses igen. I flera år skulle hon vara borta och vad allt kunde inte hända då?

Glädjen av att ha livlig fantasi ....

Igårkväll beslöt jag mig för att tänka tvärtom: jag skulle låtsas att jag arbetade som vanligt men hade min vanliga varannanveckas ledighet - onsdag, torsdag och fredag - och på en gång kändes det bättre!
Ååå, så härligt att vara ledig i tre hela dagar!

Och tänk, när morgonen kom strålade solen och det  k ä n d e s  nästan som en ledig dag!

Någon moped har jag ju inte kvar, men jag tog cykeln och pinnade iväg till affären; mest för att få lite socialt liv, men också för att handla. Medvind dit. Satt i fikarummet och pratade med Marie och Joakim ., mest om semestrar och om den stundande sommaren och om auto-order och så blev det ytterligare lite småprat med Bodil och Mange och där var Anne-Marie och fyllde in charkvaror och torskfilén var restnoterad och i kassan stod Malin.

Passerade fruktdisken och tänkte att ååååå, så fin och välfylld den var .., gjorde tummen upp till Erik som är fruktansvarig och han blev glad, men sa att en del av äran ska mannen som arbetstränar hos oss ha och det är ju kanon!

På onsdagar står fiskbilen utanför affären och jag är alltid lika imponerad av den som är ansvarig för skyltarna där utanför. Köpte två byttor fisksoppa och dövade samvetet med att ge Valentin en tjuga.
Från morgon till eftermiddag sitter han där på huk och att han inte fördärvar sina knän, det övergår mitt förstånd.

Så hemåt.
Nu var det motvind och tungt och jag tänkte att kanske är det inte världens klokaste idé att ge mig ut på såna här cykelturer, men den värk jag får efteråt är ju mer av träningsvärk och det kan jag ta och musklerna måste ju ändå få arbeta och det  g ö r  dom när jag cyklar  - även med en el-variant - för trampa måste man hela tiden och jag åker inte med full effekt; kanske hälften.
Jo, men det känns bra.
Och det är en sån underbar frihetskänsla!

Vad såg jag?
Jo: jag såg ett grönturkosfärgat hav, skogsdungar och dikesrenar översållade av vitsippor .., jag såg att många av träden nu börjar skimra lite i ljusaste grönt .., jag såg byggnadsarbetare som satte upp en Friggebod och det doftade sågspån när jag passerade!
Jag såg också alla smålammen i Särdal .., nästan alla är svarta och där var fyra små lamm som stod på en tackas rygg och jag loooog för mig själv, allt medan gransångaren sjöng och sjöng och sjöng.

Och jag såg får i en hage och hörde en koltrast flöjta sååååå vackert .., och när jag svängde in på vår väg såg jag blåsippor nere vid Eckes syrénhäck och jag svängde upp i vådlig hastighet på uppfarten och sa till mig själv "du klarar det, du klarar det, du klarar det!" och det gjorde jag.

Nu är klockan snart halv tre.
Nu ska jag sätta mig ute i solskenet och tänka på hur skönt det är med lediga dagar.

Och så vill jag säga TACK! till härliga Babsan i Uppsala som ringde nu på morgonen.
Nej, vi har aldrig träffats - på riktigt - men när man har kommenterat hos varandra så länge, i så många år, blir det ju ändå så enkelt att pratas vid! Det är det allra bästa med bloggandet; eller sociala medier öht.

Tisdagsfönstret ....

I hela sitt liv har friherrinnan bott på samma ställe .., i ett stort, grått hus klätt med eternit och där har hon vuxit upp hos sin morfar och mormor och där bor nu också.

Från vardagsrummet har hon den här utsikten och det är ju inte fy skam.

Ofta när hon ringer säger hon ..."ja, nu har vinden vänt, det ser jag på havet och vågorna .., nere vid Kohallarna är det ..." och där alla höbalarna skymtar, där bor bonden Stig. Han har också bott på samma ställe i hela sitt liv. I maj släpper Stig ut korna och sen är dom ute hela sommaren och långt in på hösten .., dom går där nere vid havet.

På något sätt vilar det en slags beständighet över tillvaron just här i början (eller slutet, välj själv) av byn.Och nej, jag har inte varit nån stor nomad, men flyttat runt har jag - även om det blivit många år på olika ställen - och ibland kan jag tänka att det måste vara tryggt med den där ..., känslan av att allt är som det alltid varit.
Eller nästan, i alla fall.

Dagens väder ...

Infarten till Steninge, norrifrån.

En sak vet man ju med bestämdhet .., och det är att livet är alldeles för kort för att man ska långledas.
Men det är just vad jag har gjort idag.

Aningen piggare blev jag av en kopp kaffe med gott tillbehör hos friherrinnan - så där vid fyratiden - och sen ett besök i affären för att köpa ännu en säck solrosfrö och det var såååå fint i fruktdisken och fint i hela affären och på lagret stod Malin som jag brukar arbeta måndag,- och tisdagkvällar med, nu stod hon där och sorterade tobaksleveransen och där var mannen som arbetstränar hos oss och hans dotter också - kanske var det dom som gjort så fint i frukten ? - och Pernilla i charken lovade att lägga undan ett paket färsk torsk till mig i morgon och sist av allt kom chefen och då blev det lite småprat med honom också. Mest om mitt knä.

Nu är pv hemma och strax ska han iväg på körövning.
Boken jag beställt från Adlibris har kommit idag (tack för tipset annannan!), kanske tar jag mig an den ..., och jag undrar hur det ska sluta i bästa thriller-serien - brittiska Line of duty - ..., fyra avsnitt kvar, HUR ska man uthärda!?

En tisdag i april ....

Och det blåser nåt helt otroligt - men än värre var det igår - då var det mellan varven 20 sekundmeter och det skakade nästan i huset! Nåja, har man valt att bosätta sig nära havet, så får man förstås skylla sig själv. Allt det andra uppväger. Dagarna på stranden .., alla bad .., doften av tång och så den där känslan av frihet.

Världens sämsta bild blir det, men jag tog bara en dump från filmen på instagram .., bara så ni förstår. (Och för övrigt blev filmen än värre när jag klickade upp den, så den fick gå hädan).

Men vände jag ryggen mot havet till .., såg det ut så här.
Ååå, så underbart!
Jag undrar när det händer .., det här att man blir hemmablind?
Efter sjutton år i Skåne i allmänhet - och Ystad i synnerhet - kom jag aldrig dithän.
Liite hade det hänt, det upptäckte jag när vi körde från Gunnar i Jämtland hem till Västerbotten .., till Dikanäs och Malå. Jo, jag hade helt glömt hur vackert där var .., jag hade glömt alla vildblommorna vid dikesrenen; alla smörblommor, rödblära, hundkäx och allt det som jag inte kommer ihåg!

Och jag hade glömt känslan när jag gick ner till stranden hemma i Malå .., jag hade glömt doften av vide och glömt myrstacken i backen och jag hade glömt utsikten från Tjamstaberget.
Kommer det att hända här också?
Ja, kanske om jag blir dement.

Inte långt från parkeringen upptäcker jag små sällskap av styvmorsviol!
När man inte kan stå på knä, får det bli så här .., lite från ovan.
Så fina dom är!

Och så hemåt.
Tänk, att man bli så glad över en liten avknipsad kvist av den blommande pelargonian!
Och jag tänker på gårdagkvällens avsnitt av suveräna "Line of duty", den brittiska polisserien som gör att man får ont i käkarna av all spänning.

Det är tisdag idag.
Från Australien kommer ett mejl där min syster berättar att hon nu fått tid för byte av höftled, ja, det ska ske på självaste Norges nationaldag och sedan får hon stanna på sjukhuset i FEM dagar!
Det är lite skillnad det, mot för hur det var i Hässleholm, där du nästan ska packa dina pinaler några timmar efter operationen. Nästan.

Ungefär så är det här.
Det franska valets första omgång blev ungefär som jag hade förväntat mig och nu blir det intressant att se hur det slutligen går. Att man inte helt kan lita på opinionsundersökningar, ja, det lärde man sig om inte annat när britterna sade ja till Brexit. 

Dagens fönster ...

"Hej igen!


Ännu ett fönster från Amsterdam, denna gång från området Jordaan.
Mycket fina och lugna kvarter att vandra i.

Vackra hus, fina små butiker och cafeér. Inte alls den trängsel som var inne i de mer centrala delarna av stan.

Kram Eva".

//Tack snälla! säger jag. Och ni som tittar in .., ser ni hunden ...?



 Det finns flera filmer på Jordaan på youtube; jag valde bort dom med jobbig hissmusik och tog den här i stället. S o m   jag längtar till sommarens semester!



Här är en till!



Och ännu en! Musiken i början skulle min rödvitrandiga syster beteckna som "klämmig"! :)



Ja, fyra filmer är ett måste!
Inte förstår jag holländska heller, men sååå komplicerat att förstå verkar det inte .., många ord liknar våra. Helt ärligt väljer jag hellre såna här filmer, än ren reklam av nån som enbart tar oss tittare till kända ställen. Det är ju vardagslivet som är det intressanta. Tycker jag, alltså.

Idag är det  EFIT - ett foto i timmen - .....
Tack Ulrika som påminde mig!
Och här är andra som är med.

Lite efter 8.00 är frukosten avklarad och eftersom jag gjort i ordning det hela (äggröra, bacon osv), tar pv hand om resten. Det är tur att han inte är anställd som diskare på någon restaurang .., det tar evigheters evighet för den mannen att diska.
"Men så blir det rent också!" brukar han säga med en blinkning åt mitt håll.
Jaså, på det viset.

Klockan 9.00 ligger jag på soffan Ektorp och läser morgontidningen.
I tjusiga bilagan faller jag pladask för en röd ursnygg matta, designad Barbro Nilsson. 
På mitt konto finns just idag inte den summan.
Inte i morgon heller.

Just innan jag svängde vänster in på "vår väg", nere vid skylten, tog jag fram mobilen.

Vid 10.00. 
Det är nu fem veckor sedan min krånglande knäprotes byttes ut. Fem veckor av strul och överdjävulsk värk och trötthet och lite depp. Eller mycket.
Den senaste veckan tycker jag att det har gått åt rätt håll och jag har sneglat lite mot min el-cykel.
Kanske .., kanske skulle man ...?
Och det är helt förunderligt hur man känner sin kropp! Jag visste att det skulle fungera och visserligen vågade jag inte cykla nerför backen mot vägen till, men resten gick bra!
Ut på kustvägen .., in på Svanvägen där dalmatinern Elsa hoppade och skällde så glatt bakom staketet och så vidare mot Skipås och hem igen. Och nej, jag hade inte högsta växeln inne, utan körde på hälften.
Väl hemma sticker det lite i knät .., lite ovant var det, men ljuvligt!
Och jag kände mig nåt så vanvettigt lycklig!
Och  s t a r k !

Strax före 11.00
Lika intressant och spännande som det amerikanske presidentvalet var, lika spännande är den här omgången av det franska valet. Kan man inte franska - och det kan jag inte - är man förstås hänvisad till vår svenska press/tv. Spännande blir det hur som helst.
Och nu blir det elvakaffe.
Sånt håller disk-mannen styvt på.
Helst med en giffel till.
Hela förmiddagen har han tillbringat på taknocken, där han kämpar med solfångarna.

Vid 12.00 - tiden är pv uppe på taket och försöker få igång solfångarna, ja, efter strömavbrottet som varade någon halvtimme eller mera. Solfångarna ger oss varmvatten från april - september, om det nu inte är helmulet veckovis. Nu tänker vi cykla till affären/mitt jobb, om jag orkar. Dit är det åtta kilometer lite drygt, men blir det för tungt, tar jag paus.

l. 13.00 är vi fortfarande hemma; det strular med solfångarna och pv pillrar på olika knappar i pannrummet, allt medan jag tittar till småkycklingarna i köksfönstret.
Förvisso är påsken tillända, men om man nu är små påskpynt som nästan hela året tillbringar sin tid en pappkartong i en garderob .., hur kul är det då att så snart ens egen högtid är över, ja, att då raskt åka tillbaka i kartongen? Nej, just det. Alltså får dom vara kvar någon vecka till Minst.

Klockan 14.00 har vi givit oss av till affären i Haverdal.
Vilken medvind vi har! Vi nästan flyger fram och jag - som har elcykel med sex olika steg - cyklar mest på trean. Kul att träffa kunder och i kassan står Johanna, denna pärla!
Hemåt blir det värre. Ååååå, sån hemsk motvind! Pinnar på hela vägen .., passerar rara kunden Karin som hojtar att hon idag har fått en kyckling, eller rättare sagt, så har någon av hennes hönor nu blivit mamma. I Skipås hör jag såväl strandskata som gransångare .., ser en skatunge med kort-kort stjärt och i hagen på vänster sida - mot havet till - går en flock ulliga får.
När jag kommer hem orkar jag inte ta mig upp för hela backen; vacklar nästan in på tomten, men har i alla fall kraft att fånga bilden av fjärilen och dom söta pyttesmå tulpanerna.

Vid 15.00-tiden tar jag igen mig på soffan Ektorp.
Och så kommer jag plötsligt ihåg en sommardag år 2003 och jag låg på stranden i Ystad och höll ena benet över det andra - som var uppdraget - och just då kom mannen som är pappa till mina barn och som jag då varit tillsammans med i nästan trettiofyra år, men inte längre ..,  han kom ner på stranden och sa "ja, jag körde förbi på väg hem men kände igen den där foten som spretade upp mot himlen - eller sättet att alltid ha ett ben uppdraget på stranden - och tänkte att det måste vara du?" och det var det. Och så blev det lite småprat bara.
Eller kanske var det året därpå?
Det var i alla fall ett steg i nån slags normaliseringsprocess.

Klockan 16.00 är jag så trött så jag vet inte hur jag ska hålla mig vaken ikväll?
Den där cykelturen tog på krafterna och på familjechatten (där mina tre barn, mina barns pappa och jag själv håller till) skriver jag: "finns öht ordet måtta i vår familj?"
Nej, det tror jag inte.
Om några minuter är broccolin färdigkokt.
Helt ärligt tror jag mig vara världsmästare på att sönderkoka just broccoli.

Klockan 17.00 står jag vid köksfönstret och tittar ut över den lilla "lunden" som är i slänten och jag är så glad över nunneörten som breder ut sig så fint! Och tänk, alldeles självsådd! Nog är naturen mästerlig när det gäller att göra det vackert!

Klockan 18.00 åker vi till "friherrinnan" på tioårskalas, ja, det är hennes hund som fyller år.
Friherrinnan är - om någon inte vet det - en före detta arbetskamrat från affären, men nu har hon sedan några år tillbaka gått i pension.
Tar en titt i rabatten, den mot väster och mot havet till, där ser det ut så här.
Vallmon är på gång .., gullvivor och påskliljor blommar!

Klockan 19.00 ... är vi hemma igen.
Så här är det: vi delar garage med grannen, ja, där är en vägg mellan oss och den här högra delen, den hör till grannen, dom som är här mest på sommaren. Tidigare bodde där Gun och Göran och på deras garagegolv kunde man lätt som en plätt utföra kirurgiska operationer, så kliniskt rent och välstädat var det där.
I vår del - eller pv:s del - ser det annorlunda ut.
Kaos, är en lindrig beskrivning.
För att åtminstone rädda förhållandet ..., tvingade jag honom att skaffa en presenning och hänga för och tänk, det fungerade!

Och nu är klockan snart åtta och vi ska titta på Mästarnas mästare .., kanske blir detta det sista för idag? I morgon - jag är ju ändå hemma och rehabiliterar mig - ska jag titta in hos er andra. Så där mer på riktigt.

Söndagsfönstret ...

Jodå, jag skrev till Eva på Frösön och sa att hon mer än gärna finge packa fönsterhåven när hon nu åkte till Amsterdam, tillsammans med dottern Sara.
Och ser man på .., det var precis vad hon gjorde också!

Hennes bilder (på instagram) får mig att längta till sommarens äventyr!

Tack Eva!

Lördag ...

Längtar ihjäl mig efter ett dopp i havet, men nja, kanske inte ännu.
Kanske.

Läser DN .., tänker att jag ofta finner Anna-Lena Lauréns krönikor intressanta, så och den här gången. Idag handlar det om Bamse .., om ondska och godhet. Här finns en länk till krönikan, ja, jag hoppas att inte bara jag kan läsa den.

Vad gör vi annars?
Pv upptäcker ett dött får i hagen (ringer ägaren) och hämtar sedan vatten från bäcken och vattnar där det är som mest torrt. Den stora trätunnan med massor av timjan, till exempel.
Och jag klipper ner kvistar från rosentryn, i akt och mening att få bättre utsikt över fröautomaterna.

Hemma i Malå hade vi minst två buskar rosentry och det var väl i nåt anfall av nostalgi som jag köpte en buske hit till det gula huset. S o m  jag ångrar mig! Egentligen är det bara just nu, i den skiraste grönskan, som jag tycker att busken är fin .., annars är den vedartad och spretig och inte särskilt vacker, faktiskt inte alls. (Nu får jag dåligt samvete. Förlåt mig fru Rosentry!)

Och strax bär det av till Halmstad, där det först är repetition och därefter konsert för kören Västanvind tillsammans med Viktoria Rockers. Det hela går av stapeln i Folkets Park och det blir  många timmar där .., jag siktar in mig på en plats längst bak i lokalen så kanske man kan vila det struliga benet på en extra stol.

Inköpslistan har inget med konserten att göra, möjligen att det blir en sväng till affären efteråt.
Möjligen.

Dagens fönster ....

Ett badrumsfönster från ett gult hus på en kulle?

Och inte alldeles nyfångat.

Jo, så får det bli.

Och så ....

... har jag inte längre någon moster eller morbror här i världen.
Min kusin tog bilden av Lisbets hand medan hon ännu var i livet.
Idag.
Den är annorlunda än min mammas, det ser jag tydligt.
Längre .., mer feminin.
Och mamma hade - i hela livet - bara sin vigselring, inget annat smycke.

Mammas hand var kortare.

Att dom växte upp i fjällvärlden är inte svårt att se ...

Familjen såg ut så här.
Först kom moster Margit - längst till höger på bilden - hon som var så härligt annorlunda och så stark och så mycket storasyster och som en gång varit hembiträde hos storsångaren Einar Ekberg.

Och så kom mamma - tvåa från vänster - som fick ett härligt liv och en stark kvinna hon också.
Hela livet skulle hon komma att sakna sin pappa som dog när mamma var fyra år.
I slutet av hennes eget liv, tyckte hon sig se hans kista i rummet på äldreboendet - nån slags hallucination - och personalen berättade att dom då hittade henne uppkrupen i sin säng, alldeles förskräckt, hon förstod liksom inte vad som hänt.

Sen kom Ivan, deras lillebror som var blind och dog i unga får.
Det är han som sitter mellan mamma och moster Margit.

Och så blev mormor änka och gifte om sig med Haqwin Bergman och fick ytterligare tre barn.
Den första var moster Gunvor; det är hon som sitter längst till vänster på bilden och det är hon som är mamma till "mellansystern" - hon som nästan ägnar all ledig tid i livet åt vävning.
Gunvor var bohemen i familjen ., gjorde underbara ulltavlor och älskade blommor och djur!

Sen dök moster Lisbet upp .., då var mamma tretton år och sa att Lisbet blev nästan som hennes egen dotter. Lisbet kallades Bisse och det kallade mamma mig för när jag var liten och min mejladress börjar just med bisse.

Och sist av allt kom morbror Olaf, den så högt älskade lillkillen som ägnade mesta delen av sitt liv åt jakt och fiske och så var han politiskt engagerad - han var folkpartist - och hade ett härligt skratt.
Det är morbror Olaf som sitter i sin pappas knä. 

Ivan dog först .., sen moster Margit och så moster Gunvor .., så mamma .., morbror Olaf och nu moster Lisbet. Mamma blev äldst - hon skulle om en månad fylla 89 år -. Moster Lisbet blev 82.

På den här bilden är hela familjen samlad och jag tänker mig att idag på förmiddagen när moster Lisbet tog sitt sista andetag, då fanns dom nog där allesammans och tog emot henne .., det tror jag.
Jo, det tror jag verkligen.
Eller vill tro.

Då blev det till sist så här:

Ivan Bernhard dog i 20 - 21 års ålder
Margit Elvira blev 68 år
Gunvor Iréne blev 69 år
Mamma Ann-Gerd Reine blev 88 år och 20 dagar.
Olaf Haqwin blev 72 år
Och slutligen moster Lisbet blev 82 år, skulle fylla 83 på juldagen som kommer.

Ja, vi är ingen långlivad släkt, det kan man ju konstatera.
Och än värre är det på pappas sida.



Ja, ja.
Det är som det är.
Man får se till att göra det bästa av den tid man har här på jorden.
Till exempel kan man ta sig en skiva brieost och det tänker jag göra just nu.
(Ja, man kan ta två skivor också).