Long time, no see ....



Ja, det var verkligen länge sedan vi satt tillsammans och såg en långfilm, pv och jag själv.
Men igår blev det av och det mest av en slump.

Filmens titel är "Boyhood" och man får där följa en familj under tolv års tid och det filuriga är att det är samma skådespelare hela tiden - alltså det spelas in scener varje år - och man ser hur dom som småttingar blir vuxna.

Ett familjedrama skulle man kanske kunna kalla det för. Den handlar om relationer .., om familjegrupperingar, skilsmässor, studier, kärlek, svek, ja, allt möjligt som händer i våra liv.

För manus och regi står Richard Linklater (född 1960) och bland skådespelarna märks Ethan Hawke (jag minns honom bäst från "Döda poeters sällskap", Patricia Arquette, syskonparet spelas av Ellar Coltrane och Lorelei Linklater och suveränt bra spelar Marco Perella som alkoholiserad och obalanserad pappa/styvfar.
I klippet här nedan får man en glimt av Perellas skådspeleri.
(Hos Skavlan berättar skådespelerskan Marie Göransson om vad hon är rädd för här i livet? "Män och mäns ilska", svarar hon. Ja, apropå klippet som kommer här. Och jag instämmer.)




Vilken film!!

Västerbottensprat ...



Lyssna till Petrus Karlsson från Ragvaldsträsk, 15 km söder om Skellefteå.
Här berättar han om hur man tog ner timmer förr i världen.



Och här en liten film om just Ragvaldsträsk.
Den som gjort filmerna heter Christer Nyström.

Lördagsfönstret och lösenord ...

Lite så här känns det just nu; som om man är på väg - eller redan är där - in i dimman!
S o m   jag avskyr detta med lösenord!

På jobbet ska vi nu alla "certifieras" när det gäller ATG - spel, alltså spel på hästar.
Då ska man gå in på ombudssidan och skriva in sitt lösenord och om man inte kommer ihåg det, ja, då kommer det upp en mängd frågor som ska besvaras .., så där, "vad heter din favorithäst?" och en massa andra spörsmål, vilka man tydligen har besvarat för länge sedan, men absolut inte kommer ihåg flera år senare.

Den här utbildningen tar sin tid, berättade arbetskamraten som redan gjort den, och jag tänkte att det vore ju perfekt att göra den idag, när jag ändå är ledig. Men nix pix, jag kommer mig inte in.

Sååå frustrerande är det!
Men solen strålar och det är ju alltid nånting att glädjas åt.

Äntligen på bättringsvägen! 

Det finns inte ord för den lättnad man känner när äldsta dottern ringer och berättar att nu, äntligen, tycks det gå åt rätt håll med kapten lintott.

Emil har genomgått nånting som kallas trombolys, vilket innebär att propparna liksom ska lösas upp, men den större - den som orsakat all smärta i benet - gick inte att få bort helt, så den bankades liksom sönder och så har nåt slags filter satts in.

Så får han äta Trombyl och tar även blodförtunnande  i form av en spruta i magen - det fixar han själv -. Sen ska det hela utredas, det här med om det är genetiskt betingat.

Efter att ha haft feber som gått och upp och ner, är han nu betydligt piggare och hans värden är mycket bättre. Kanske, kanske att han får åka hem i morgoneftermiddag!

Tack för alla uppmuntrande hälsningar till honom!

Dagens fönster ....

... finns i det där gula huset på kullen, allt uti landet Halland.

Och så blir det lite musik också.



Sån här.

Ännu en resumé ....

Igårkväll var det surströmmingskalas (ja, kalas och kalas ...) här i det gula huset och så här såg det ut när jag försiktigt öppnade den ytterst väljästa burken. Harry stod intill och slickade sig om nosen .., jo, jo, kanske seglar det omkring norrländska gener i hans lekamen?

Under ganska lång tid har jag följt instagramkontot "Destination Halmstad", där människor får bidra med bilder från Halmstad med omnejd och den som sköter kontot - Erika - hon håller alltid en så vänlig ton mot dom som tagit bilderna och hela kontot utstrålar värme.
Nåväl, denna Erika visade sig komma från trakten av Höga Kusten i Ångermanland och på sin egen sida skrev hon en dag om sin längtan efter surströmming. Då slog jag till.
Jo, jag frågade helt enkelt om hon hade lust att dela en burk med mig (pv säger prompt nej till fermenterad fisk) och det kunde hon.
Igår blev det av!

Det blev en fin kväll och vi flyttade in bordet till den inglasade delen av altanen - det var första gången - och kunde sedan sitta där ett par timmar! Så underbart härligt!

Och vi fick ta del av en vilt främmande människas liv och leverne .., om hennes arbete med att marknadsföra Halmstad .., om biljettförsäljning till olika evenemang (påminde en hel del om sportigajennys arbete), om olika dataprogram, om arkivering, om flytt till Vilhelmina och Falköping och sedemera Halmstad .., om hängmatteövernattningar i skogen, om norgeresor, camping, studier, ja, om hela livet.

Då husets herre vare sig äter sill, Janssons eller surströmming, fixade han till en fläskpannkaka till sig själv (ja, gästen fick ta med sig hem till dagens matlåda).

Att man inte kan gå rakt igenom skjutdörrar av glas, ja, det hade Lilla pigan aningen svårt att förstå så hon gick lite av och an på altanen och hoppades förstås på pannkaksrester.

Vid niotiden skjutsade jag hem Erika och nu är det fredagmorgon och oron har legat som en våt filt över mig, då vi inget hört från Maria om hur det är med Emil och hans blodproppar.
Jo, precis nu kom ett sms!

Igår genomgick Emil något som kallas för trombolys - i ett försök att lösa upp propparna - han får morfin mot smärtan och benets omkrets har i alla fall minskat något.

Idag väntar nya undersökningar i "hybridsalen".  Bilden är just från Södersjukhusets hybridsal och det är dit han ska vid tolvtiden.
Maria avslutade sms:et med: "GRYMT BRA personal här!!!!" och AP svarade genast: "Nu vet du hur viktig du är på jobbet".
Ja, så är det förstås.
Vänlighet och omtanke och professionell omvårdnad betyder allt.

En timme senare: ... har febern stigit igen!

Torsdagsfönstret ...

... finns - om jag minns rätt - i Ystad, hos Åbergs Trädgård.

Och nu är det tidig morgon och jag ska om en timme åka till affären.
Under sommaren som gått har jag enbart haft kvällspass och kommit hem halv tio, nu återgår allt till det vanliga schemat och då infinner sig två förmiddagspass per månad. Det känns bra!

Då är vi fler arbetskamrater, fler vid fikabordet och ofta helt andra kunder.
På förmiddagarna är det mest äldre människor, på eftermiddagarna män och kvinnor (väldigt ofta män) som är på väg hem från arbetet och ska handla längs vägen.
Den som i vanliga fall arbetar enbart förmiddag/dag, upplever kunderna som betydligt mer stressade på kvällarna, men det är väl tämligen logiskt.

I sjuksängen ....

.... i Danderyd sitter lintotten och tittar på Champions League-fotboll.
Han är som sin mamma - lugn och sansad - och delar sal med en betydligt äldre man, men med liknande problem som artonåringen.

Och ja, jag har lov att visa bilden.

Vägval .... 

ellem:
Helt rätt beslut! Jag tänker mig att sluta ett halvår efter, det blir ett drygt år "för tidigt". Har alltid arbetat heltid och nu känner jag mig rättså trött.

Babsan sa...
Skönt att höra att du bestämt dig och att det känns bra.
Här har också fattats beslut. Maken blir 65 okt 2019, jag 63 feb 2020 då går vi båda två!!!!Planen är då att vi flyttar ut till landet. Känns oerhört skönt att ha fattat ett beslut.
Pensionspengen blir väl så där men vi kommer att klara oss gott.

Barbro sa...
Så härligt det är när ett beslut är fattat.
Tycker du gör helt rätt. Vi har pratat mycket om sådant här de senaste 2-3 åren.
Man är så medveten om att varje dag nu är så värdefulla.
Genom åren har man sett/hört så många som pratat om hur de längtar till pensionsdagen, och så händer plötsligt något helt oförutsägbart...och all den där längtan blev det aldrig verklighet av.
Kram!

Agnetha i Skellefteå:
Jag gick i pension den 1 juni och det är så skönt, njuter verkligen.

Lena i Östersund ..
Grattis till ett bra och klokt beslut!!

Steel City Anna sa...
Jag är trött redan och är bara 35 ;) räknar dagarna till pensionen.
Sen har jag arbetat dubbel heltid under 15 år om man räknar in heltidsplugg med jobb de första fem och sen 90-timmarsveckor så rent logiskt skulle jag inte ha så långt tills pensionen tycker jag.
Grattis önskar jag och tycker man om djur och natur så kan man leva lyckligt billigt :) nån pension får jag nog knappt alls men som sagt, ingen ide att gråta över spilld mjölk och roligt kan man ha ändå.

Tony sa...
Det var ett bra beslut! Jag känner igen mig i din lyckokänsla och frihetskänsla. Jag kände likadant för ca två år sedan då jag tog ett liknande beslut, och jag har inte ångrat mig för en sekund. Allt föll på plats och jag mår så mycket bättre nu.

Gerd i Norsjö sa...
Heja Elisabet! Du har fattat ett klokt beslut som du inte kommer att ångra! Pengar är inte allt, livet och livskvaliteten är viktigast. Jag har ju slutat jobba den 1/9, och det ångrar jag inte. Tänk vad du får njuta av varje dag och berätta för oss alla som läser din blogg.
Pensionärskramar från Gerd.

Pernilla sa...
Jag instämmer med de övriga här: grattis till ett klokt vägval!

Elisabet säger: stort tack till er alla för era synpunkter!  Det känns sååå bra det här och att tänka att nu har jag bara veckan i Sälen att planera för när det gäller ledighet .., så härligt! Och tänk, att få vara ledig hela sommaren tillsammans med pv!

Och så roligt att se dig blogga Pernilla! Raskt in i länklistan med dig!
Tack igen!

Uppochner ....

Så får vi idag veta att goe, rare, fine unge herr lintott, han som brukar spela backgammon med pv, har  lagts in på sjukhus, då han drabbats av dels en propp i ena benet, dels i båda lungorna!

Fick ett meddelande på familjechatten med bild på sjuklingen, som ändå tycks vara vid gott mod.

Här hålls tummar och tår.

Dagens fönster ...

"Heter det fönster, även det är på en båt ...?" frågar Bert i Luleå, just nu på Kreta i Grekland.

Ja, inte vet jag .., men det kan väl göra?

Hur som helst, tack snälla som tog dig tid att ta fram håven, Bert!

Höst och förändringens vindar .....

Så här såg det ut igår och det är väl ungefär på liknande sätt idag, men vinden har friskat i.
Friherrinnan gjorde mig igårförmiddag den äran och kom och bjöd på frukost och vi satt en bra stund vid köksbordet och pratade om allt och inget, men mest om det här med hur livet kan förändras eller liksom slå kullerbytta.

Och jag tänkte på arbetskamraten vars pappa idag ska begravas - femtiofem år var han - och mitt i allt pratet slog en tanke rot hos mig; den tvärväxte och plötsligt hade jag bestämt mig.

Det tog några timmar innan jag var på plats på jobbet, men väl där, skrev jag ett brev som lades på chefens skrivbord (dom var lediga) och meddelade att jag inte tänker arbeta hela nästa år fram till den ordinarie pensionsdagen i januari, nej, jag slutar just före midsommar. Räknar man bort fem veckors semester, blir det fem månaders tidigare avslut, men det tar jag.
Eftersom jag under hela mitt fyrtiosexåriga butiksliv aldrig arbetat heltid, jo, ett år kanske, så blir min pension inte nånting att vifta med, men jag tar det också.
För övrigt behöver jag inte mycket för att bli lycklig.

När jag hade bestämt mig - det gick på tio minuter - och skickat ett mejl till pv och berättat om mitt beslut, översköljdes jag av en glädje som inte på nåt vis går att beskriva! Och ja, jag älskar mitt arbete och jag tycker sååå mycket om kunder och arbetskamrater, men jag upplever en sån stress på jobbet, så där som att allt går i turbofart och håret lockas och ja, jag förstår det inte riktigt själv.
Men nu är beslutet taget.

 Jag försökte hitta en bild som skulle illustrera den där frihetskänslan som singlade runt i hjärtat igår ..., det får bli den här, målad av Eva Grelsson på Frösön, men just nu kanske på Rödön.
Den föreställer övertecknad på cykel och där är pElle och där är lägenheten i Ystad och blommorna jag planterade utanför porten.
För mig en glädjebild!

Så är det här i landet Halland.

Dagens fönster ...

Bert i Luleå är på holiday i Grekland och tror ni inte att han hade fönsterhåven med sig!
Härligt!


Efcharisto! säger jag.

glömde rubriken .....

Så här såg det ut när jag igårkväll körde hem från jobbet och närmade mig vandrarhemmet i Steninge.
Underbart vackert!
Och hela eftermiddagen och kvällen blev stressig.
Ett oräkneligt antal veckotidningar skulle tas om hand och tala om slöseri med papper och med miljön, när man får sig tilldelat såna oerhörda mängder med varje tidningsexemplar och visserligen returnerar jag kanske hälften av dom största buntarna (typ Elle och Plaza) - tidningar som tar plats i hyllorna och är tunga att hantera -, men ändå. Det tar  t i d.

Och antingen har jag tacklat av, eller så har det hänt nånting annat, för jag är så genomslut på när vi låser för kvällen. Nej, jag förstår det inte.

Så blir det morgon.
Inget regn ännu.
Lyssnar till nyheter och tittar på nyheter .., går barfota i gröngräset och norpar mig en handfull hösthallon som åker rakt in i munnen ..., tittar in i växthuset som jag höststädade i söndags och tänker att i morgon är det ledig dag.

Slänger ett öga på den inglasade altanen som - hopefully - ska ge oss mycket glädje.
Nu är det det elekriska som ska komma på plats och just nu upptäcker jag ett litet visitkort här intill datorn; då har pv alltså tänkt kontakta elektrikern i fråga.
Det ska förstås bli innebelysning, men även på utsidan, ty som det är nu, så kan man ramla och slå ihjäl sig när man ska gå från bilen och in i huset, ja, under kulna kvällar.

Strax gemensamfrukost med friherrinnan, sen jobb från två till åtta.

Dagens fönster ...

Helena - Cruella i bloggvärlden, då, när hon bloggade - är på syskonvandring i fjällen.
Å, så härligt det låter! Tänka sig, att fjällvandra med sina syskon!
Jo, för den som har vuxit upp som sladdbarn och med betydligt äldre syskon .., för den som alltid drömde om en storebror (så där som skolkamraten Gunilla som var morgon när jag väntade på henne - vi hade följe till skolan - kivades med sin äldre bror Lennart), låter det som en dröm!

Men Helena, hon är alltså på vandringsstråt med sin bror och sin syster.
Och så fångar hon ett fönster och skriver så här: 

"I dag vaknar vi i Nedalshytta i Norge! Huset har torvtak och där växer både enbuskar och blåklockor:) Sjön heter Nesjön och vi går till Storerikvollen i dess norra ände i dag."

 

/Helena

 

//Tack snälla! säger jag. 

Hon stod i fönstret och tittade ut ....

Det här med drömmar är så alldeles oerhört fascinerande tycker jag.
Hur kan man - i drömmen - se detaljer så tydligt?

Drömmen: där är en brant nerförsbacke och jag kommer körande och tvekar; vet inte om jag vågar ta mig ner - men det gör jag - och jag kommer till en slingrig byaväg med kullersten .., en återvändsgata .., där är en lagård på vänster sida och jag lyckas vända bilen och ser då en röd tegelbyggnad en bit därifrån och där, i ett fönster, står en kvinna och tittar ut, jo, hon ser mig, men vinkar inte.
Jag vänder tillbaka .., nu uppför den här våldsamt branta backen.

Då, plötsligt, är bilen förvandlad till en segelbåt och längst där inne i ruffen upptäcker jag en liten Anders. Inga kläder har han på sig och jag tänker att så hemskt, har vi glömt honom där hela natten, tänk, om han har frusit och varit rädd, men han är så glad och säger att det bara var roligt det där att sova ensam i båten.

Allt är så glasklart.
Så detaljerat.

Helt ärligt tycker jag att det här med drömmar är nästan som magi.

Dagens fönster ....

... har inte kommit på plats ännu, leverans är utlovat till veckan 39 och det blir ett skjutfönster.

Återstår så kanske två brädor till, så är golvet lagt och så snart pv får anlitat en elektriker (det ska bli gott om eluttag och även belysning på ytterväggen) så åker innerpanelen upp.
Härligt!

Resumé

Kommer till jobbet och möts av C som är rödblommig och stressad och säger att det har varit hur mycket som helst och bara hon och Kalle, men han har varit i mejeriet och köerna har växt sig långa och så har hon ju haft post och spel och allt som hör till kassan.
Jag säger att hon ändå kan ropa på honom, det är viktigt att kunderna inte behöver stå i evighetslånga köer, mejeriet kan vi som avlöser ta hand om.
Det går fort att arbeta bort en kö; fem, tio minuter och då blir alla nöjda och ska man behöva stå länge i kö i vår lilla affär, då kan man lika gärna handla i en större butik.
Ja, det är vad jag tycker, alltså.

Så vi jobbade allt vi bara hann!
C tog kassan och jag gjorde brödvagnen, räknade kassorna, kollade brödavdelningen, fyllde mejeriet och frontade juicehyllorna, kämpade med tunga plastbackar med frukt som skulle lyftas ned .., tog mig an snuset och fyllde på, hämtade cigaretter och fyllde på där också och C gjorde kundvarvet och frontade charkkylarna. Och sååå fint hon gjort bland alla oljor och sånt!!

Hade tre unga kvinnor i kassan, kanske i trettioårsåldern .., och hjälp, så fina dom var!
Ja, dom var som filmstjärnor och det sa jag också (fast numera kan det anses oförskämt, men jag gör det ändå)  och det visade sig att dom skulle på bröllop i Annies gård inte långt från affären och hade gått i samma klass som den blivande bruden och alla tre töserna kom från olika håll av vårt land!
Såååå fina! Och så elegant klädda!

Last night of the proms i Hyde Park, 2014

Vid tjugo över åtta var vi klara och då var mitt hår lockigt av svett!
Körde hem i mörkret .., i köket stod pv och höll på att göra plommonmarmelad av våra egna plommon .., själv stöööp jag på soffan Ektorp och låg där en halvtimme och lyssnade till "Last night of the proms" och tänkte på den där kvällen tillsammans med Anna, Micke, Maria och pv och så jag själv i Hyde Park och den där mannen som dansade precis hela kvällen - mest för sig själv - och som Maria kramade om och tackade efteråt, när allt var över.

Så var den här eftermiddagen och kvällen.

Potentilla fruticosa ...

Under ett års tid eller lite mera, umgicks vi nästan dagligen, det var under skoltiden i Lycksele.
Vi hade - och har ännu - samma humor och visste i princip allt om varandra.

Sen skildes våra vägar förstås - som det så ofta gör - och vi var verkligen bara vänner.

Nu på förmiddagen så ringer han och samtalet flyter på som det alltid har gjort; ja, det spelar ingen roll om det är ett eller fem år sedan vi senast pratades vid. I fyra år har han varit pensionär och har man arbetat i gruvan klarar man sig bra på den månatliga utbetalningen, men vad hjälper det, när livet tippar överstyr?

Jag får höra om prostatacancer av den mer elakartade sorten, om nio veckors strålning på universitetssjukhuset i Umeå och om ensamma kvällar i patienthotellets rum och i sällskap av en hel svärm med orostankar. Mest tänker han på ungdomstiden och så snidar han knivar på terapin.

Nu är han på hemmaplan och rejält "svedd" i skinnet.

Det var för övrigt han - som en sen höstkväll i Lycksele 1969- lärde mig det latinska namnet på Ölandstok. 

Nattens drottning! 

Åttio kronor kostade 25 tulpanlökar på Plantagen.
Och så visar det sig att jag har en rabattcheck på sjuttiofem kronor, vilket jag inte hade en aning om!

Ynka fem kronor alltså och  s o m  jag hoppas att dom här ska bli vackra i rabatten!