Det bästa för Cecilia N ....

"Jag har varit bortrest några dagar. Till min förra stad.

Tre saker skulle göras, en fjärde rymdes så påpassligt. 

Det jag ska berätta nu är en fullständig bonus. 

 

Ett glatt "Hejsan!" hördes och en kvinna närmade sig med ett stort leende. Vi har haft barn i samma klass en gång i tiden, men nu bor det ena i Oslo och det andra är 1,97cm, så det var ett tag sen. 

 

Vi umgås inte, men när vi springer på varandra helt apropå så fastnar vi i samtal. 

Det händer inte ofta. Men varje gång. 

 

Den här gången pratade vi i 2,5timme! Sen var vi tvungna att sluta. 

Det måste bli en fortsättning!

Cecilia N"

Det bästa för Eva på Frösön ...

"Hej på dig!

Det bästa är bl a att snön smälter så sakteliga här i Jämtland. Äntligen är trottoarerna torra och snöfria och icebugsen bortställda.

Men det allra bästa var ändå turen till västra Jämtland i tisdags kväll. Vår skrivargrupp har återuppstått efter några års paus. Denna gång var vi hos vännen som bor i ett stort hus i en liten by på landet. Vi åt, pratade och skrev (vi får alltid en uppgift att göra under kvällen). Kvällssolen flödade in i biblioteket och vi hade en härlig kväll.

Kram Eva."

Lördagsfönstret ...

Ett fönster som sitter på en dörr .., det i Ystad på Åbergs Trädgård.
Nästa helg hoppas jag kunna strosa omkring just där.

I Mullhyttan ....
(eller kyrkogårdsbloggen ,-)

Så här skriver Ulrika:

"Jag jobbade i Mullhyttans kyrka idag och passade på att gå en runda på kyrkogården innan vi började. Tänkte titta vilka titlar som finns på gravstenarna här, i södra Närke.

Blev förvånad över att det var så få stenar som hade en titel ingraverad. Kanske för att kyrkan/kyrkogården är så ung? Kanske var det inte längre lika vanligt med titlar på stenarna då?

"Vällaren" (bilden här ovanför) tyckte jag var intressant, det hade jag aldrig hört talas om innan:

Tack Ulrika! Så himla rart av dig!
Och vad en "vällare" sysslade med .., det kan man läsa om här.

Och om Mullhyttans kyrka: här ....

Vill man hålla koll på Ulrika, då kan man göra det här.

Förra veckans glädje ....

Åååå, nog märks det att vi har vår!
Så här var det.

Ulrika hade besökt Sörmland och grillat och haft det allmänt trivsamt och dessutom smidit planer inför framtiden.

ellem i Skellefteå kände glädje över att krokusarna tittat upp i rabatten!
Snart är ni ikapp oss, det är ju så det är.

Ann i Göteborg hyste hopp om att äntligen hamna rätt när det gäller det här med knäbekymret.
Kanske kan mannen i den blå skjortan få ordning på eländet?

Och Barbro i Brämhult  hon hade hittat rätt när det gällde valet av gym!
Heja! Här kände hon sig välkommen och "hemma".
Sånt betyder mycket. Bilden visar omklädningsskåpen.

Friherrinnan hade plockats årets första vitsippor och kände dessutom glädje - eller kanske mer tacksamhet - över att hon inte gick i atomer av irritation när det nyinköpta parasollet inte gick att dela på!

Själv gladdes jag åt såna där helt vanliga småsaker, som det så ofta är.

Den där finurliga illustrationen i DN, t.ex.
Och så all grönska!
Alla blommor som tittar upp.

Tack snälla rara som delade med er!
Nu är det snart dags igen.
Om ni vill.

Kram på er!

Alldeles intill växthuset ....

... i dungen med syréner .., där ser det ut så här.

Visst är det helt otroligt egentligen .., att själv kan man kämpa med att få det som man har tänkt sig i en rabatt, men det blir ändå aldrig precis som man planerat (inte hos oss i alla fall), men när man inte gör ett enda dugg .., inte planterar minsta lilla scilla eller nunneört .., då fullkomligt exploderar det och hela slänten mot kullen (mest i skugga) och i syréndungen - oåtkomligt för den som vill ordna och få det prydligt - där blir det så här fint!

S o m   jag njuter!

Dagens fönster ...

Ulrika var uppmärksam och såg vad som speglade sig i tavelglaset.

Tack snälla! säger jag.

#Mullhyttans kyrka

Den andra lediga dagen ...

Här - i Stensjö  - flödade solen.
Jag hade gått på långpromenad med harry och därefter skurat några köksskåp.
Svetten lackade.
Då ringde friherrinnan och jag frågade om hon ville hänga med och ta ett dopp, ja, i Steninge, där hon bor och där det finns en stege ner från piren, men det ville hon inte.
Dels skulle hon köra till sin moster och morbror och hjälpa till med nånting och så sa hon att det kom kalldimma infarande från havet.

Det lät underligt, tyckte jag.
Kunde det verkligen skilja så mycket på ynka fyra kilometer?
Jo, det kunde det.

Från stranden var det knappt att jag såg piren och jag slog mig ner i sanden och tänkte att jag väntar ett tag .., kanske lättar dimman?  En kvinna stod länge och fotograferade med sin mobil .., jag räknade till fem svanar som dök upp i dimman och så gick kvinnan längst ut på Storaskär och redan halvvägs, där jag står och tar bilden, såg jag henne inte. Borta! Som försvunnen!

Efter en stund kom en man och tog samma väg och samma sak där .., som upplöst!
Jag tänkte att det här hade ju varit perfekt för en thriller .., så där om dom bara försvann!

Efter en stund blev det bättre.
I alla där jag satt.
Samma väska som förr om åren .., likadana sandaler .., men en rosa handduk.

Och just framför mig ....

Åååå, så jag  t v e k a d e  om jag skulle ta ett dopp eller inte.
Dimman som fortfarande låg ute vid piren, den var isbitskall och jag kunde snabbt konstatera att var det lågvatten sist vi doppade oss, var det om möjligt än lägre nu.

Nå, kläderna åkte av och baddräkten på.
Gick baklänges nerför stegen ., vattnet nådde knappt till rumpan och det var en ren pärs att sänka ner sig .., huuuu! Sen upp igen.

Då inträffar det märkliga och det är verkligen märkligt .., att då blir man  v a r m  och fylls av en sån ljuvlig känsla av ...., frihet och (jag skrev pånyttfödelse på instagram) .., ja, just pånyttfödelse.
Det är som om ett stort lass energi kommer susande och landar rakt in i ens kropp och inte minst i ens själ!

Sen hemåt.
På väg till bilen träffade jag kunden som var vecka ringer in en beställning och alla vet på förhand EXAKT vad som ska handlas och  hen är nog ändå strået vassare än en viss bloggmadame i Halland .., ty under dom sju år jag varit i affären, har inköpslistan varit på pricken likadan var vecka.
Det blev en stunds småprat .., mest om dimman.

Och resten av dagen har ägnats åt att klippa ner buskar och annat rat i rabatterna.
Vallmon är på väg upp .., klematisen lever och skjuter skott .., gullvivan har tittat fram, liksom små och större påskliljor..., och nävorna som snart tagit över allt som finns att ta över, sträcker på stjälkarna.

Nu middag.

Dagens Nelly ....

Stranden Särdal i fjol, eller där förra året .., mest troligt det senare.
Det är friherrinnan, jag och så pv - som har kommit cyklande till oss -.

Och lillgumman.

Jag har gjort paj som fått följa med och det är en alltigenom underbar dag och Nelly vill inget hellre än att få smaka lite av pajen. Åååå, så smarrigt det skulle vara!

Minnesbilder ...

I gårdagens inlägg från Harplinge kyrkogård skriver Pernilla i en kommentar att hon inte tänkt på det här med hur olika det kan vara på kyrkogårdar, då gäller det detta med titlar på gravstenarna.

Det mest märkliga jag någonsin sett var kyrkogården i Mollösund i Bohuslän, ja, det har inte med titlar att göra, men ändå.

Nåt så helt makalöst .., i stället för grus eller gräs, så var här mängder med musselskal och titta på den här bilden, ett kors av runda stenar.
Så ofattbart enkelt och fint!

Och likadant här.
Lilla Elsa Bergström som bara fick leva i ett år och fem dagar.
Blev det nåt 1-årskalas?
Vad hände med Elsa?

Och på Samos i Grekland ..., lillkillen i sin fina t-shirt, han som bara blev sju år.

Vad står det på gravstenen?
Jag tror att jag ska fråga vår granne på Ejdervägen; han kommer från Grekland.
Jo, det ska jag göra.

// Från ett tidigare besök på kyrkogården i Harplinge, i mars 2015 när våren hade kommit åtskilligt längre,  ja, finns bilder om man klickar här.

Dagens fönster ...

Ja, nästan som ett kinderägg är det .., flera fönster i ett svep!
Vem var det nu som hade håven redo?
Ulrika?
Nej, hon är i Värmland.

Det är mågen Micke som var så omtänksam .., och fönsterna finns i staden Vitrè, 35 mil väster om Paris, i regionen Bretagne.
Jag förmodar att han är där å jobbets vägnar.

Tack snälla, rara! säger jag.

Och om man vill promenera omkring lite i den här stan, så kan man klicka på den här länken.

Ledig dag ..., den första av tre. 

Och från att ha varit en förfärligt dimmig morgon, blir det nästan som en sommardag till slut.
Friherrinnan frågar om jag har lust att göra henne sällskap till kyrkogården i Harplinge?
Där har hon sin mormor och morfar och andra bekanta förstås.
Har man bott på samma plats i precis hela sitt liv, då blir det många som man känner till.

Första gången jag besökte den här kyrkogården, då var alla namn obekanta för mig.
Idag var det annorlunda.
Nej, inte så att jag känner så många, men jag känner igen namnen.
Jaha .., där är arbetskamratens pappa som gick bort alldeles för tidigt!
Och där ligger ett äldre par som har likadant efternamn som Cornelia i charken.
Och där är mängder med efternamn som jag känner igen från postavier .., kanske föräldrar eller andra anhöriga?

Jag har skrivit om det tidigare, men gör det än en gång .., det är så annorlunda titlar på gravstenarna söderut. Hemma är det hemmansägare, skogs, - eller gruvarbetare, några lärare, sågverksarbetare, ja, sånt. I Ystad vimlade det av fiskare, sjökaptener, skomakare, klockare och fanjunkare och överstar!

 Här är det också gott om fiskare, men även stenhuggare förstås .., och många lantbrukare, där finns en vandrare också ... , och som här på bilden, en lärarinna: Alice Tegnell.
Hennes lillasyster Maria som bara blev fyra år, ja, hon finns också med och kanske är det Alice systrar - Gunhild och Anna som delar samma grav?

Vandraren J. G Svärd.

Och elektriske installatören Nils Olof Nilsson förlorade tidigt sin hustru Ingrid; då var Nils Olof bara trettiosju år och hustrun trettioåtta.

Är kvinnorna inte lärare eller läkare, får dom sällan någon titel.
Ibland räcker det med att ha varit mamma.

Anders Julius Svensson drunknade den 23:e juli 1911.
Då var han bara sjutton år.

Och herr Jönsson från nr 7 Särdal, han blev bara trettio år, men hustrun Anna Kristina fick ett tämligen långt liv. Åttiotre år blev hon. Levde hon som änka resten av livet, ja, efter makens bortgång?

Tänk, att få det epitetet på sin gravsten!
Världens bästa mamma, det var just vad du var, du för mig okända Gun Lindberg.

Ja, så där går jag omkring och tittar, allt medan friherrinnan gör fint på sina morföräldrars grav.
Det är i Harplinge hon själv vill hamna när den dagen kommer.
Själv vill jag strös ut i havet.

Den här kyrkogården är i mångt och mycket en slags installation .., alla påskliljorna bildar ett stort hjärta och det är pinnstolar uppe i träden och prydnader här och där och ibland blir det - för mig i alla fall - nästan för mycket, men det är jag nog ensam om att tycka.

Men väl värd ett besök är den, jo, verkligen, allra helst för människor som själva arbetar med sånt här. Synd bara att kyrkan var igenbommad, den har jag ingen aning om hur den ser ut.

Dagens fönster ...

Under ett besök i Sörmland plockade Ulrika fram håven .., den där stora och fick ett rejält napp.
Detta.

Tack snälla! säger jag.

Idag .....

... fyller fine vännen Gunnar Rindå 73 år.
Denne härlige, omtänksamme, snälle man från Jämtland!

Dagarna hos dig Gunnar .., dom blev till ett sååå fint minne, ja, förutom den där överdjävulskt heta fiskgrytan .., men för övrigt!

Du har ju fina gener, så jag hoppas verkligen att du får promenera omkring på jorden i minst trettio år till!

Grattis på födelsedagen! från oss i landet Halland.

// Kanske kan hon få spela lite för dig idag ...?

Den gamla bilden ..., nr 2.

Fikastund ute i det fria, med fjället i bakgrunden.
Från vänster mellansysterns mamma, moster Gunvor, sen mamma Ann-Gerd, Ivan - deras blinde bror - och moster Margit.

Hur såg deras liv ut?
Moster Gunvor gifte sig med Joakim och fick fyra barn .., bodde en tid i Gävle och sedan i en stuga nedanför mormors hus. Moster Gunvor som var så konstnärlig och gjorde ulltavlor (med ull från egna får ...) och älskade djur och blommor, var fräknig och så snäll. Gunvor var nummer 1 i mormors andra gifte.

Mamma som åkte till Skåne och arbetade som hembiträde/barnflicka åt en provinsialläkare i Anderslöv och denne läkare tyckte att mamma borde läsa till sjuksköterska och så blev det som det blev. Hon levde ungflicksliv tills hon var nära trettio år, då hon träffade pappa som var änkeman med två döttrar och så kom jag och pappa dog 1976 och mamma susade iväg till Sydamerika och resten vet ju alla som läst här.

Ivan.
Ivan .., du som fick ett så eländigt liv och hamnade på Umedalens sinnessjukhus, blind och epileptiker och dog i 20-årsåldern. Men finns på bild gör du och jag skriver om dig nu. Och säkert påverkade du mammas val av liv senare i livet .., hon som fixade ögonmikroskop till läkare i Bolivia och tog synskadade till sjukhus så dom fick hjälp. Du har nog betytt mer än du anat, Ivan.
"Morbror Ivan".
Så synd att jag inte fick träffa dig.

Och längst till höger moster Margit.
Starka, smarta moster Margit.
Tre söner fick du .., bodde ensligt i Tresund, inte långt från Dikanäs.
Synsk var du och hade varit piga hos storsångaren Einar Ekberg.
Vad hade du inte kunnat bli om du fått läsa vidare?

Ytterligare två barn skulle komma till familjen.
Lisbet som kom att bo i Vilhelmina och är den som jag har haft mest kontakt med under årens lopp.
Mamma sa ofta att Lisbeth blev som hennes egen dotter.

Och så morbror Olaf som tog över mormors hus och fick flera barn och levde på jakt och fiske. Engagerade sig politiskt - blev folkpartist - och när jag var liten önskade jag att min rödvitrandiga syster skulle gifta sig med morbror Olaf, dom var ju ändå inte släkt.

Nu är dom alla borta, ja, inte min syster.

Tre om dagen ....

På anslagstavlan nere vid parkeringen, precis där själva naturreservatet börjar, har någon satt upp en liten skylt som påminner besökare om att gärna plocka upp plast som ligger här och där. Förslaget är "tre plastbitar" per person och gång.

Men man kan ju ta fler än så.
Det här var bara en bråkdel av vad som låg i gräset under promenaden med harry.
Hädanefter är det bara att ta med sig en bärkasse och stoppa skräpet i!

Fy, för människor som bara "hottar" iväg skräp .., antingen från någon båt eller på land!

Vad man kan göra en tisdag ...

Det här sysslar i alla fall Ulrika med just idag ...

"Och här i ett kök i Närke bakar jag citronkakor i flera olika varianter. Citron är gott i bakat tycker jag! (Fast jag äter just aldrig fikabröd själv ändå, det är för sött.)

Utanför fönstret hänger regnet i luften och gräsmattan är full med lila krokusar.

Lite senare ska jag till ett äldreboende och servera fika före en andakt och sen, sen ska jag till en massör! Ljuva himmelska tanke! Vi har 1500 kr/år i friskvårdspeng och jag tar ut allt på en gång nu (ja det gäller ju liksom att passa på eftersom jag inte är kvar så länge till) och det räcker till massage 5 gånger. Lyckan i det!!

Kram från Fjugesta!"

Tisdag ..., och Valdemar har namnsdag.

Igårkväll ren magi nere vid havet, idag kompakt dimma.
Tittar på morgon-tv och dricker kaffe.
Ser lilla ekorren vid fågelbordet och mängder med bofinkar.

Tv:n påslagen.
På bordet ligger dagstidningar, min mobil, en kamera och fjärrkontrollen.
Vitsippor i ett dricksglas.

Hallandsnytt berättar om två till vårt land invandrade kvinnor vilka båda lyckats få arbete.
Den ena som kock på en förskola i Halmstad, den andra som lokalvårdare och båda tycks så lyckliga.
Ja, det är såklart det enda rätta; att komma in i ett sammanhang och bli självförsörjande.
Och att lära sig språket.
Underbart är det!

När SVT:s morgonstudion stänger luckan klockan nio, byter jag till tv4.
Där är det matlagning mest hela tiden och mellan varven står en man och gör kycklingburgare och han pratar så högt och viftar med armarna och är högljudd och jag tänker .., vem är intresserad av matlagning när man precis har ätit frukost?

Från köket hörs klicket när kaffebryggaren stänger av sig själv.

Funderar över dagens äventyr.
Jag måste åka till Slöinge och hämta ut klänningstyget från Ohlssons tyger i Umeå, en ny, vass sax ska inhandlas (att klippa i tyg med en slö sax = nej!) och så tittar jag än en gång på lilla mobilfilmen där två småkillar tittar fram och den äldre säger "häj elisabätt, ja har fått nytt nattlinne!" och den filmen gör mig så innerligt varm i hjärtat!

Arbetar två till åtta, ikväll tillsammans med Emma.
Hon är i 20-årsåldern och om en dryg vecka åker hon till Bali för att surfa i fjorton dagar.
Själv har jag tre lediga dagar framför mig, därefter helgjobb.
Det går det med.

Den gamla bilden ....

Kan det vara i Dikanäs och mormors hus?
Jo, det tror jag.

Och längst till vänster troligen Ivan  som var blind, så Margit kanske .., men det kan omöjligen vara mamma längst till höger, för hon var äldre än Ivan.

Kanske nån kusin?

Dagens fönster ...

Det var Bodil på jobbet som fångade den här härliga vyn från borgen i Lissabon.

Och tänk, så vackert det är med tegeltak!
En annan sak som förundrar, ja, men det är hur många gula husväggar det tycks finnas?

Tack snälla Bodil för omtanken! säger jag.