lördag 1 december 2018

ellem i Skellefteå berättar om deras klockor ...


"Den här klockan köpte jag i en antikaffär till min man. Han hade länge pratat om att han ville han en sån klocka som en gång fanns i hans hem. Den klockan har en av hans bröder, men den här är godkänd som likvärdig.

Jag gillar den också. Trevligt med tickandet och lagom kraftigt slag.
Hälsningar ellem."

// Vilken annorlunda pendel! säger jag .., Elisabet.


Denna 50-talsklocka är från mitt föräldrahem.  Den fick lämna plats till den större, med örnen på krönet. Sista året vi använde den här, drog vi inte slaget. Det var så hårt att man kunde vakna av det, fast vi har sovrummet på övervåningen.

//Visst är det hallandssöm på duken under klockan? undrar jag.

Och nu har Anna-Lena ny klocka ...


Så här skriver den rara Anna-Lena: 

"Visst är det väl ändå underligt hur det kan bli ibland. Igår frågade du ju om väggklockor. Inte hade jag tänkt så mycket på den vi har, mer än att det är trevligt med tickandet. Men idag var vi inne i en antikaffär när plötsligt en väggklocka började slå och hade en sådan fantastisk klang som vi båda tyckte om. 
Så hux flux behövde vi en ny väggklocka och köpte oss en julklapp. 
Nu får vi hitta en annan plats för den andra. 

Ha en trevlig lördagkväll och hälsa Tomas!

Anna-Lena"


//Och här kan man lyssna till klangen!
Lucka 1 ....


Nej, det blir ingen julkalender i vanlig bemärkelse.
Ingen lucka att öppna, men man kan ju låtsas.

Hur blir det då?
Jo, tio år på den här bloggen och jag tänker gå tillbaka till tidiga blogginlägg och varje dag hämta en bild och en text.
Så får det bli.

Fönstret fick jag av en vänlig kvinna i Ångermanland vars blogg först hette Härs och Tvärs och därefter Lyckliga Grodan. Jag tyckte så oerhört mycket om hennes texter.
En sommardag kom hon och hälsade på med sin man och hon var så innerligt rar och fin.
Så här skrev hon, det var i slutet av november 2008.

cirkelgång

det har gått bättre i höst
nästan lite hoppfullt
som det var för två år sedan

förra hösten var hemsk
katastrofal
jag stod så nära så nära att ta en annan väg än jag tänkt
och ville ta
och det gjorde mig olyckligare än jag någonsin varit

det blev inte så
det blev inte heller någon dans på rosor
mer som en långsam promenad i rätt obekväma skor
som faktiskt blivit riktigt ingångna vid dags datum

ett och annat danssteg har förekommit sedan i våras

En väggklocka från Babsan i Uppsala ...


"Hej Elisabet! Skickar ett bild på klockan som fanns i mitt barndomshem.
Den är efter min farmor, så den är gammal", skriver Barbro.

Och jag nästan dånar.


Barbros klocka är ju en exakt likadan som den vi lämnat in för reparation i Falkenberg;
den klocka som jag köpte på auktion och som inte har ett fungerande urverk, ingen nyckel och bara en visare!
Jag har letat på nätet och kollat hundratals bilder på så kallade "amerikaklockor", som urmakaren sa att det här var, och jag har inte hittat  e n   e n d a  som ser ut som min!! Fram tills nu, då Barbro visar sig ha en likadan!

Otroligt!
Tack Barbro!!


Ett skåp följde också med från Barbro.
Och hon skriver att såväl klockan som skåpet har tillhört hennes farmor.
Ja, sånt betyder mycket, i alla fall om man har tyckt om den som en gång hade skåpet eller vad det än må handla om.
Dagens fönster ....


Ett gladfönster från ...., ja, jag undrar om det inte är från Ystad och att det är jag själv som har varit framme med håven.

Hoppas att ni har det bra den här lite grådisiga lördagen, den allra första i december!
Det har ni väl?

Och du Ulrika, säg inte att du också har slutat att blogga!
Så blev det lördag ....


Och båda lever vi annorlundalivet.
Det blir härlig frukost och bra samarbete.
Pv tar harry på långrundan, jag fixar frukost - äggröra med bacon och allt det andra - diskar och plockar undan och efteråt tar pv hand om vedklabbarna från dom två björkarna som sågades ner igår.
Det kan tyckas som om könsrollerna är utskurna i sten, ja, men det fungerar.
Jag bryr mig inte om vem som gör vad, bara det blir gjort.


Torsdagkväll fick vi övernattningsgäster, det var pv:s storebror Tommy och hans fru Lena som skulle på nån slags vindkraftstillställning/middag i Falkenberg och då passade det bra att ta in på pensionatet. Det blev mycket prat när dom väl kommit hem och ganska sent blev det, men trivsamt.
Igår åkte Tommy återigen till Falkenberg - det var i samma ärende, men nu något möte - och så snart han kom hem hjälpte han pv att ta ner två av dom gamla björkarna som stod i slänten ner mot vägen.


Tommy hade tagit med sig sin motorsåg och det ska jag säga att nu vet jag vad "racerfart" betyder.
När det andra trädet skulle tas ned, ville det sig inte, så jag fick ta bilen och så bands ett rep från trädet runt dragkroken och det föll alldeles perfekt, inte på vägen, utan vid sidan om!
Så småningom ska även oxelhäcken uppe vid slänten tas ned och kanske ännu någon björk - dom börjar bli gamla och riskerar att stupa när höststormarna kommer -.
Men oj, så snopa fåglarna ska bli! Och ekorrarna, som vant skuttar mellan träden!


Tommy och Lena har såväl hund som katt och hunden - som är en tik - är precis en månad äldre än Harry och heter Mylta. Hon är helt ljuvlig och lullar omkring här som om det här vore hennes hem .., jagar iväg några fasaner ..., inspekterar sigge lite försiktigt .., och tycker att harrys bädd - som han aldrig ligger i - är toppen!
Men nog är det lite jobbigt när husse kelar så mycket med henne .., tror jag att harry tycker.


Annat som hände?
Jo, på Facebook blev jag presenterad för min mormors farmor, Anna Carolina Hansdotter, född. Mattsson Bjuhr. Hennes pappa hette alltså Hans Mattsson Bjuhr och hennes mamma, Anna Elisabeth Olofsotter.
Om denna Anna Carolina visste jag absolut ingenting, hade aldrig sett henne på bild, aldrig hört talas om henne .., och jag blev så glad när min kusin Ulf i Dikanäs lade upp bilden på Fb.


Nu vet jag mera.
Hon föddes tydligen i Matsdal och dog som änka i Kittelfjäll.
Födde tio barn (dom två första var flickor och hette Maria Gustava och Anna Märta) och om man tittar på uppgifterna, så syns det som om hon hade fött trillingar år 1867! Ett av hennes tio barn blev i alla fall min mammas morfar, Per-Olof Hansson, han som blev folkskollärare i Dikanäs.
Det är han som är på bilden.
Han föddes som nr sju av de tio syskonen.


Det var i Kittelfjäll denna Anna Carolina levde som änka och slutligen tackade för sig.
Då hade hon varit änka i trettiosju år, sedan maken Hans Jonsson dog, endast fyrtiotvå år gammal.


Ännu en bild från Kittelfjäll.
Tänk, om jag hade vetat mera om det här när vi var där för flera år sedan!

(Googlar på Matsdal och hamnar här. Vilka otroliga bilder!!)


Från det ena till det fjärde ....
Ibland får man brev med posten. Ett riktigt brev som ser ut så här.
Jag tänkte först att dom två bruna figurerna var människor, men oj, så fantasilöst av mig!!
Det är ju myror, det ser ju vem som helst!!
Tack Noah!

fredag 30 november 2018

Ett försenat fredagsfönster ....


Ett litet annorlunda fönster susar iväg. Har lämnat Agadir och flyger in över Portugal med slutdestination Köpenhamn/Sverige/Trelleborg.


//Madamen i Agadir alias Catarina i Trelleborg

Tack Catarina! säger jag.
Nytt försök från Anna-Lena .....


Så här skriver hon:

"Hej!
Denna klocka kommer från min farmor Märta (Aqvelina) och farfar August.
Senast hängde den i min pappas arbetsrum och nu har den kommit upp i Lönsås. Måste vridas upp ofta och slår lite som den vill. Men det är så trivsamt med en klocka som tickar. Särskilt här på landet där det är så tyst i övrigt nu."

Ja, synd att jag inte kunde få ordning på filmen, för den hade så fin klang! hälsar Elisabet.
Anna-Lena i Lönsås visar sin klocka ....

Men nu är det så att Anna-Lena har skickat en film och jag kan omöjligen pytsa in den här på sidan, så till slut filmade jag den med min mobil och då blir det inte bra bild, men ändå, ni kan se och höra den.

Så här skriver hon:

"Hej!
Denna klocka kommer från min farmor Märta (Aqvelina) och farfar August.
Senast hängde den i min pappas arbetsrum och nu har den kommit upp i Lönsås. Måste vridas upp ofta och slår lite som den vill. Men det är så trivsamt med en klocka som tickar. Särskilt här på landet där det är så tyst i övrigt nu."

Här är länken till filmen och förlååååt Anna-Lena att jag inte klarade att göra det så fint som jag önskade!
Och så visar Anne i Mantorp sin väggklocka ...


Denna var min mammas och den hänger bara tyst.
Kanske dags att dra upp den och se om den fungerar ..? skriver Anne.

// En sån klocka har jag ett alldeles särskilt minne av. Det var när jag var tonåring och var barnvakt åt pappas chef och hans fru, Åke och Mary Magnusson, och på väggen mellan de båda barnens rum, där hängde en sån här .., eller var det kanske en pendyl som stod på en byrå ...?
Nu blir jag tveksam.
Men oj, så vacker jag tyckte att den var och helt säkert trodde jag att den var gjord av enbart guld.

torsdag 29 november 2018

Bente visar sin klocka ...


"Dålig bild, mörkt ute i snöovädret.
Det här är egentligen en väggklocka, men jag har valt att låta den stå på en gammal hylla.
Arvegods efter mina morföräldrar."

Så skriver Bente.
Jag undrar .., är den komplett nu .., den är inte längre än så?
Den påminner liiite om den som fanns hemma i Malå, dom där knopparna där uppe, men inte det guldiga.
Vet du nånting om klockan?
Är den tillverkad i Norge?
Torsdag ....


En är idog och arbetar, den andra är hemmavid.
Röjer i hallen där uppe .., städar det som en gång var Hildas rum (och kanske alltid kommer att kallas just så) .., tar badrummet också och ställer undan sånt som så småningom ska köras till återvinningen (trasiga tavelramar och gamla tavlor från mitt barndomshem, tavlor som jag inte förmått mig att kassera, men inte heller vill ha på väggen) och friherrinnan, som varit i Falkenberg och ombesiktigat sin bil (och fått den godkänd), hon svänger förbi och slår sig ned vid köksbordet och dricker kaffe tar en pepparkaka - dom som fick högst betyg i någon test, vilken har jag glömt -.
Så sitter vi där och pratar lite.
Vad pratar vi om?
Om den stundande julen och lillejulafton och lite om begravningen som hon var på igår, då, när grannen (bonden med alla korna) som hon känt i hela sitt liv, ja, när han begravdes.
Tänk, att ha ett sånt sammanhang med det ställa där man vuxit upp och tillbringat hela sitt liv.


Och jag berättar att urmakaren i Falkenberg hörde av sig igår och meddelade att min älsklingsklocka (den jag själv köpt på auktion i Heberg), den visar sig vara omöjlig att reparera, såvida jag inte hittar en likadan så att det urverket kan användas. "Inget är helt omöjligt" .., skriver han.

Således ägnade jag delar av kvällen åt att sitta vid datorn och surfa runt på nätet och letade efter "amerikaklockor" och det fanns hur många som helst, men inte en  e n d a  som såg ut så här.
Nu är ju inte pärlemordekorationen det avgörande, kanske jag köpa en klocka som ser ut som den här i formen och hoppas på det bästa.
Dyra? Nej, tre, fyrahundra kronor.
Titta bara!



Den andra klockan, den som alltid funnits i mitt barndomshem, den går att reparera, så det är okej.
Men den är jag inte alls lika förtjust i!
Det borde ju vara tvärtom.


Nåväl.
I ett av det gula husets skåp har den här väggklockan legat och begrundat sitt öde.
En gång fanns den hemma hos Gunvor och Viking, pv:s föräldrar och det kanske är av den anledningen som den nu åkte upp på väggen.
Jag tycker inte att den är det minsta vacker eller charmig, men den har en fin klang .., ganska spröd .., och påminner om något jag hört hos kanske någon klasskamrat eller släkting? Eller hos pappas kusin i Kalvträsk där vi tillbringade någon vecka var sommar, då, när det var slåtter?
Kan det vara så?
Att klangen väcker minnen?
Ja. Kanske.

Nu sitter den i alla fall här på köksväggen och kanske kommer den att sitta där i all tid som vi lever här, jag vet inte. Måhända vänjer man sig?
Den är så rolig den klockan, den slår nämligen precis som den själv behagar!
Nej, den slår inte halv .., den slår arton i! Den slår inte heller på helslag, t.ex. två, utan tio över!
Jag tycker att det här helt underbart egentligen .., för vem har sagt att man ska veta att klockan är precis halv .., om man vet att den är arton minuter i åtta .., så inser man att missat starten på Rapport med just arton minuter, då får man lägga på en rem och trycka "vill du starta om från början, tryck OK" och så klarar man sig ändå.
Vilken egensinnig liten klocka!

Vet ni vad jag skulle önska mig?
Jo, att den som eventuellt läser här, tar en bild på sin väggklocka, om där nu finns någon .., och så mejlar bilden hit och berättar lite om vad den betyder eller varifrån den kommer?
Det önskar jag mig.
Vi får väl se om någon hörsammar det hela.

Dagens fönster ...


... finns i Bygdeå kyrka, hemma i Västerbotten.

Ellem var det som tog sig tid och plockade fram håven.

Tack du rara!

Och här en länk som visar hus själva kyrkan ser ut.
Så annorlunda!

onsdag 28 november 2018

Nu har vi förlängt livet ....


Idag har vare sig pv eller jag själv blivit inkallade (eller "utkallade" kanske) till jobb, så vi är hemma och idkar pensionärsliv.
Vad gör man då?
Jo, man kan till exempel stiga upp ganska tidigt och då slå sig ned i slitna loppisfåtöljen, dricka en kopp kaffe och ta del av morgonens nyheter hos SVT:s Morgonstudion. Där kan man upptäcka att före detta boxaren Mikaela Laurén ska delta i nån hopptävling till häst och om detta hade jag noll koll.

Men man är inte ensam om att inte ha koll.
Igår hade jag ingen susning om den amerikanske konstnären Henry Dargers och härom dagen fick vi veta att socialförvaltningen i Malmö inte hade så stor koll på företaget som hyr ut en femrummare till gängkriminella i samma stad och det var värre saker än så som uppenbarades, jo, så man är i gott sällskap.(Men min mamma hade nog varit nöjd. Hon tyckte att fängelserna skulle utformas som de allra trevligaste hem och så kunde mördare och andra få bo där livet ut och leva livets glada dagar, fast inte i frihet).

Nåja, när man väl konstaterat att det är mycket man inte vet, så kan man till exempel fortsätta tittandet, nu på en reprisering av tv-serien cleo, den som gick mellan 2003 - 2005 och - enligt mitt sätt att se - är något av det roligaste jag sett när det gäller sånt här.
Det är precis den humor jag tycker om!

I vanliga fall skrattar pv och jag åt helt olika saker, men se här, här sitter vi mitt emot varandra och skrattar så tårarna rinner!

Vad är det som gör det hela så roligt, kan man fundera över?
Eller vad är det som gör att  v i  finner det så kul?

Jo, för mig är det alla förvecklingar, men mest av allt superbra skådisar!
Där är Johan Rheborg, Susanne Reuter, Loa Falkman, Gustav Hammarsten, Rakel Wärmländer, Gustaf Skarsgård och en hel drös andra - alla lika bra -.

Nu frågar jag pv vad han tycker är det bästa med serien:
Så här svarar han: "Den är ju vansinnigt rolig .., ja, jag får ungefär samma känsla som när jag såg Pang i bygget med John Cleese .., ja, nu då, hur Loa Falkman ofta hamnar i trängda lägen och sen ska ta sig ur det hela och hur det då blir ...".

Vi har inte följt med i alla avsnitt - långt ifrån och kanske glömt en massa också - även arbetade jag kväll och hade väl fullt upp med dejtingsidan, men nu tror jag att här ska tas allt från början.

Det var det här avsnittet vi såg nu på morgonen, avsnitt 15, och man kan nog hoppa in där och ta en titt och känna sig för. Om man har lust. 

Dagens fönster ...


.... till din samling, skriver Bert i Lulå. 

Där innanför jobbas det. Telias stora kontor här i Luleå. 
Här hamnar du kanske när du ringer, eller chattar med telesupporten. 
Jag vet inte hur många som jobbar här. 
Bilden visar ungefär 20% av fasaden. Högst.

(Elisabet skriver: ja, det har jag minsann gjort, pratat med en trevlig Telia-support-tös som kämpade i nästan en timmes tid för att få ordning på eländet!)

Tack för bilden Bert!

tisdag 27 november 2018

Pling, pling ....!


Så blir det extrajobb även idag, från tolv till kvart över sex.
Jag sitter med kalendern framför mig och räknar samman antalet arbetade timmar .., fyrtio stycken snart, ja, men det blir ett bra tillskott på decemberinkomsten.
Det är ju till syvende och sist så, att så länge jag själv kan välja - vill jag arbeta eller inte - känns det så mycket bättre.


Tittar på morgonens nyheter .., dricker kaffe och ger fåglarna mat, men i omvänd ordning.
Det är inget extraordinärt spännande liv, men ändå, ett liv.
Åtta minusgrader natten mot idag .., det är frost precis överallt.


Vi går lillrundan, men åt andra hållet, harry och jag.
Oj, så det biter i kinden, men hjälp, så härligt det är!
Ute på åkern syns en flock kajor.
Det pratas om att duvpest är orsaken till att hönsen - vilkas hägn finns inte långt från skylten - får hållas inomhus.
Ja, jag har inte sett en enda duva på länge, men det kanske inte är duvpestens fel?


Igår, på väg hem från filmstudion, lyssnade jag till en direktsändning i P1, det handlade om vem och vilka som skulle tilldelas Augustpriser. Karin Smirnoffs bok "Jag for ner till bror", var en av de nominerade. Jo, jag tyckte om den, men inte så till den milda grad.


Som bästa barn, - och ungdomsbok utsågs Emma Adbåges "Gropen".
Jag själv, som älskar härliga illustrationer, önskar att jag hade barn (eller barnbarn) i den åldern, så där så man kunde sitta i soffan och läsa och titta på bilderna.
Aftonbladets Petter Lindgren skriver bland annat så här om boken (han låter inte så där värst överförtjust ...): "Men läs Gropen för all del, och inte minst för bilderna som vad beträffar färgskala och komposition ofta erinrar om amerikanen Henry Dargers myllrande gobelänger. Här finns så många spår att följa för läsaren, som kringslängda vantar, alkottar och ringlande hopprep".



Vem var då denne Henry Dargers?
Åååå, jag har såna totala luckor i min hjärna och jag hade aldrig hört talas om denne amerikanske konstnär! Googlade och fann ett annorlunda människoöde.
Född den 12:e april 1892 och dog dagen efter sin åttioförsta födelsedag, alltså den 13:e april 1973.
Bodde i Chicago. 


Vilket människoöde! 
Här kan man läsa om honom.
Tänk, så mycket man inte har en susning om här i världen! 

När det här skrivs är klockan halv tio. 
Två timmar kvar tills det är dags att ge sig av till affären.
Pv arbetar redan .., men är nog fri i morgon.

Annorlundalivet i ett nötskal. 
Inget vet man.
(Och när jag kollar inlägget efteråt, upptäcker jag att det har blivit små bokstäver på sluttampen. 
Ja, jag fattar ingenting. Det får vara så.)
Dagens fönster ....


Ett av mina favoritfönster under alla åren som bloggare.
Jag tror att fotografen hette (heter säkert ännu) Maria och det var hennes lillebror som stod och tittade ut genom fönstret.
Bilden är säkert tio år gammal.

Vad tittar han på?
Någon som står framåtböjd och kanske ..., plockar ogräs eller nåt sånt ...?
Är det hans mamma?

Och vad gör han nu, den lille gossen?


måndag 26 november 2018

Kväller ....


Trivsamma timmar på jobbet.
Rara kunder. Underbara arbetskamrater, men det har jag ju skrivit hundra tusen gånger, så det vet den som läser här.

Körde in till stan vid tretiden och fyra började den näst sista filmen för den här säsongen.
Fullsatt som vanligt. Jag tog min "vanliga plats" - ensamfåtöljen - det är ju fem på rad på ömse sidor om salongen, alltså på balkongen. Man ser bra, men oj, så ont jag får i skuldran .., nu hade jag dessutom glömt att ta smärtstillande innan jag åkte in.

När man sitter där uppe med utsikt över salongen, ser man hur hög medelålder det är på besökarna.
Minst i min ålder och uppåt! Och ljudnivån - innan filmen börjar - är  h ö g och det hörs många skratt. Ja, det är kul. Det känns bra. När filmen väl är i gång, är det tyst. (Frånsett den där gången när någon snarkade högljutt!)


Samma bild, men annan redigering. Det vete sjutton om jag inte tycker bättre om den här varianten?

Själva filmen var riktigt bra och med suveräna skådespelare, allesammans, rakt av!



Det lär vara så att huvudrollsinnehavaren, Ardalan Ismaili har vuxit upp i Malå och Skellefteå, ja, jag fattar ingenting, men så är det tydligen. Danska skådespelare är i mitt tycke sååå mycket bättre på att leverera trovärdiga repliker - på ett naturligt sätt - och det tyckte jag framgick sååå tydligt ikväll.
Trots enbart några minuters agerande i början av filmen, föll jag pladask för Stine Fischer Christensen, som jag sett i andra danska filmer. Det är hon som alldeles i början säger att "det här funkar inte ...".

Fullständigt underbart foto är det i filmen och den biten står Sophia Olsson för (stod för fotot i filmen Sameblod också, men den såg jag inte).



Här ett tv4-morgonprat med såväl regissören Milad Alami, samt Ardalan Ismaili.
Klart sevärd film tycker jag.


Just nu har pv kommit hem från körövningen och sitter i Gunnars Rum - där pianot hamnat sedan två år tillbaka kanske - och jag hör honom spela Nu tändas tusen juleljus och så berättade han en ung flicka ska vara solist på konserten. "Oj, oj, vilken vacker röst hon hade!" sa han lyriskt.

För övrigt kan jag berätta att det var flera minusgrader i morse .., nu har verkligen resten av uteblommorna tackat för sig. Hu, för att vara rådjur och ligga ute i kylan. Och ännu mera hu för att vara hemlös och försöka hitta nån slags värme i vintertider!
Inne på Hemköp i Halmstad, i ett fönsterprång där det sprutade ut varm luft, satt en förmodligen hemlös man med sitt pick och pack intill sig. Så hemskt! Så gräsligt hemskt att ha det så!
Men det värsta är, att jag har ingen bra lösning till det hela.
Jo, jag hade kunnat upplåta det vi kallar för Hildas rum och sagt att "varsågod och sov här .., så har du det varmt och skönt", men det gjorde jag inte.
Det skulle mamma ha gjort.
Men inte jag.
Att kräva att samhället ska tillhandahålla boenden till alla hemlösa är ju en nåd att stilla bedja om, men hur skulle det gå till, rent praktiskt? Ska det vara speciella boenden? Ska man gå före andra som stått åratal i kö för en lägenhet?
Hur ska man göra?
Jag blir alldeles rådvill.

Lyssnade till nyheterna när jag åkte hem från Halmstad och hörde då hur några kriminella unga män i Malmö tilldelats en femrumslägenhet och där styrde och ställde som en annan maffia.
Så kan det ju inte heller vara.
Det är ju ett hån mot alla som inte är kriminella och inte blev dom bättre av att bo så heller.
Är jag cynisk?
Ja.
Kanske.
Annorlundalivet ....


Har vaknat vid fyra som vanligt .., somnar om .., säger hejdå till pv (eller tvärtom, han säger hejdå till mig och ger sig av på rullskidor till sin gamla arbetsplats .., somnar om igen .., drömmer att jag har börjat en kurs av något slag .., efteråt ska det bli bad .., det är en alldeles underbar dröm och så plötsligt vaknar jag av ett pling i mobilen.

Sen är det slut på drömmandet.
Skyndar mig ner, skrapar bilrutorna .., tar ut harry (han har redan varit ute en sväng med pv), brygger kaffe, gör mig en macka och plockar fram jobbkläderna.

Strax iväg.
Dagens fönster ....


Ännu ett fönster från ellem i Skellefteå .., den här gången finns fönstret i Bygdeå, i en kyrkstuga.

Tack ellem!