Ringer jobbet ....

Och vem svarar då i telefonen, om inte Erik som nu är hemma på jullov från studierna i .., ja, är det Linköping eller Örebro? Det senare, tror jag.
Så roligt att höra hans röst!
Erik .., denna  k l i p  p a!
Jag hade trott att även Hampus skulle arbeta extra i jul, men han är i Asien någonstans och skriver på sin C-uppsats, så honom får vi inte se.

Anledningen att jag alls ringer affären, det är att friherrinnan hört av sig och vill att jag ska meddela att där blir inget av med hennes travandelar idag.

"Typiskt, just när det går på Halmstadtravet!" säger hon från sjuksängen.
Besvikelsen är uppenbar.

Idag mår hon aningen bättre. Ingen huvudvärk. Och frukost har hon fått också.
Hemma hos kattungen Tiger håller vänninan A-M ställningarna.

Själv är jag hysteriskt förkyld och lillejulafton här hos oss, den som skulle bli ikväll, flyttas till efter jul.
Det går det med.
Hann med mycket ändå igår; gjorde två veganska pajer, lade in sill, fixade storkok på ratatouille (blev sju matlådor!) , körde två mattor i maskinen och fick dem torra .., och tillsammans med pv storhandlade jag i affären.

Gråväder idag.
Och DN:s korsord.
Nu ska småfåglarna få mat.

Dagens fönster ....

... är ett julkortsfönster och visst blir man ..., ja, jag får en känsla av lugn och ro när jag tittar ut genom fönstret .., eller ser katten ligga där så lugnt och stilla.

Kortet kom igår från madamen vars blogg en gång hette "Londongirl" - från Lisbeth i Stockholm.

Tack! säger jag.

(Efter en akvarell av Elisabet Hellman och motivet heter "Jul på Hälsingehöjden").

I mejlet ....

... skriver min syster i Australien att det nu - idag - på morgonen, äntligen hade blivit lite svalare utomhus, endast trettiotvå grader varmt.

Några timmar senare hade temperaturen stigit till + 45 !!
F y r t i o f e m   grader varmt!
På deras nyhetssändningar varnas för nya bränder.

I landet Halland har vi fyra plusgrader och lite mulet.
Jo, men det känns helt okej.

En hel svärm med Dagens Fönster ....

Och det var Ulrika som någon gång i slutet av september hade den allra största håven med sig, då, när hon besökte Nora.

Titta så perfekt färgen på taket matchar färgen runt fönsterna - eller tvärtom -.
Grönt och rött, å, så jag tycker att det är fint tillsammans!

Tack Ulrika!

Sex dagar kvar ...

Igår hällregn och mörkt hela dagen.
Idag - så helt annorlunda -!
Tar Harry på lång promenad; en annan sväng än i vanliga fall.
Passerar sommarstugor och där är Sölves stuga och Harry är på helspänn, för där brukar Sölves två schnauzrar vara, men inte idag och det blir inte ens så att raggen reser sig. Han tycks lättad.

Innan vi kommer ut på kustvägen upptäcker jag små, gröna hjärtan som pryder en björk och jag stannar till och får hålla fast mig lite i träden, för det sluttar bakom mig. Just då kommer en bil körande och mannen i bilen skymtar mig och tror kanske att jag blivit galen eller har förvandlats till trädkramare.

Och nog är det ju så .., att Moder Natur pyntar allra finast.
Så enkelt.
Så vackert.

Nere vid havet är det isvindar och jag blir sååå kall om högerhanden som håller i mobilen!

Vänder jag blicken mot sydöst, ser det ut så här.

Sen hemåt.
Upptäcker en liten talgoxe som mött döden i det som en gång var pv:s inglasade altan, men som nu är nånting annat - riktigt vad vet jag inte -. Det har nog gått sju år sedan han började riva där inne, men så mycket mer har inte hänt. Inte där, i alla fall. Men vi har ju fått ett riktigt rum på andra sidan, så det är ju inte det sämsta.
Och vila i frid du lilla pippi, du som har vingarna utsträckta .., så där som Jesus på korset.

Dagens fönster ...

Det här fönstret i Portugal, det har visats tidigare, men nu passade annannan på att fånga det i en mer julig skepnad. När jag frågar henne vad texten på det röda skynket betyder, skriver hon "Jesus föddes".

Jaha, ja.
På det viset.

Men blomkrukorna ..., att inte dom inte dråsar i backen om det blåser, det fattar jag inte?
Och tack Anna att du tog fram håven!

Sevärt .... (igen och igen)

Ibland blir det ju så att tv:n står på och mer av en slump råkar man hamna i ett program som man kanske inte alls hade tänkt titta på. Så blev det igårkväll när jag fastnade framför dokumentären "Nattens änglar" från i år, faktiskt.

Så här står det om själva filmen, som är gjord av Luke Lorentzen.

"I Mexico City där 9 miljoner människor delar på 45 ambulanser, hänger livet på en skör tråd. Det har skapat en marknad för privata ambulanser vilka tävlar om att vara först på olycksplatsen och sedan få betalt för att köra till sjukhuset. Familjen Ochoa lever på att jaga nya patienter. Deras gamla ambulans har ett bra rykte, men hård konkurrens och ständiga mutor till korrupta poliser gör det svårt att få ihop pengar till bensin och sjukvårdsmateriel. Kan man verkligen kräva betalt av någon som svävar mellan liv och död?"

Här finns en länk till programmet som jag verkligen tyckte var såväl skrämmande som ytterst intressant. Och inte minst ångestfyllt. Jag får alltid ont i magen när människor inte har pengar .., när det knappt finns till mat för dagen. Men där fanns även en oändlig stolthet över sitt jobb och en ömhet gentemot patienterna.

Lägg därtill att där inte är någon speakerröst i filmen.., bilderna får tala för sig själv.

Om filmmakaren Luke Lorentzen - född 1993 - kan man läsa här.

Dagens fönster ....

Läcker vy från lägenheten på Ön i Malmö.

Och alla speglingar.

Här hemma kan vi se ett enda gatlyse; mest är det mörkt.

Då blir det här som en annan värld.

Vi satt tysta mest hela tiden ...

Vilket fantastiskt intressant program detta var!
Jo, jag brukar alltid försöka titta på "Snillen spekulerar", dvs, när årets nobelpristagare samlas runt ett bord och frågas ut av en skärpt journalist, i det här fallet BBC:s Zeinab Badawi, ja, det är hon som är på bilden.

Jag älskar att få veta vad som bidrog till pristagarnas yrkesval .., hur deras uppväxt var och så diskussionerna som följer om allt möjligt; ikväll handlade det mycket om det finnsliv på andra planeter, kan vi leva på Mars .., och inte minst handlade det om klimatförändringarna.
Hur någon enda människa kan vara klimatförnekare efter att ha tagit del av det här programmet, det övergår mitt förstånd.
Mycket humor och många skratt blev det också.

Ett - i mina ögon - helt klart sevärt program!
Länk finns här, om någon är intresserad.

En tidsresa ....

På väg till Malmö stannade vi som sagt till och hälsade på Yvonne, hon som så omtänksamt hade kört till Klippan och hämtat ut pläden som jag bett att få lägga undan. Medan jag arbetade på Ica Supermarket i Ystad hade jag träffat hennes syster Ylva, men Yvonne - jämngammal med mig - hade jag aldrig tidigare mött. Sååå trevligt det blev!

Texten här ovanför handlar om mammas morfar, läraren P-O Hansson.
Han hade sex barn, fem döttrar och en son, varav sonen Nestor - så småningom blev Yvonnes farfar.

Vi satt vid familjens köksbord och blev bjudna på överjordiskt goda lussekatter och så tog Yvonne fram en samling papper med rubriken Sunnansjö 1833 - 1999. I ett tidigare inlägg - för en evighet sedan - har jag skrivit att i det här huset i Sunnansjö, där bodde min mammas morfar och mormor (P-O och hustrun Charlotta), men huset hade ägts av hans svärföräldrar, alltså mammas farfar och farmor.
Alla tycks ha varit släkt med alla.
Inte undra på att vi är som vi är :)

Här är "Mor Lotta" i mitten, omgiven av sina sex barn.
Ende sonen Nestor längst uppe till höger förstås och jag tänker att med den formen på mustaschen kan man osökt komma att tänka på en annan man vars namn börjar på A och slutar på f.
Från vänster på översta raden: Hanna (henne har jag träffat, hon hade ett dött lamm i lagården och min Anna - då inte många år gammal - grät förtvivlat över det lilla lammets öde), Gerda, Fanny (som drev telegrafstation i såväl Sunnansjö som Dikanäs) och Nestor.
Nedre raden fr.v.: mormor Betty, Mor Lotta och så Jenny (Jenny Julietta .., vilka vackra namn!).
Vad kan det vara för blomma som vandrar längs taket?

Och se där .., någon som verkligen hade tur och fick högsta vinsten!

Efter besöket bakåt i tiden tackade vi för oss och körde kanske nån kilometer, så blev det tvärstopp - ja, där var ju den lilla backstugan som jag såg på ditvägen -!
Ååå, så jag önskar att hembygdsföreningen i Ebbarp någon gång öppnar dörren till den stugan!

Men på dörren finns i alla fall det här anslaget att ta del av.
Hur intressant som helst!

Och taket!!

Någon har jobbat hårt ....

Alldeles vid husknuten stod den här stenen.

Med föredömlig beskrivning av vad som står skrivet på stenen.
Titta får ni se att den nedre halvan är skriven på andra hållet!! Jag trodde att jag såg i syne innan jag fick förklaringen.

Och där stod jag och kikade in genom fönstret och allt jag såg var mörker och lågt i tak och så enbarmligt eländigt där måste ha varit!!

Nu ska jag åka och handla!
Ajöken, sa fröken.

Måndagsfönstret ....

... fångades i Ebbarp i Skåne, i den lilla backstugan som ligger nära allfartsvägen, nästan omöjlig att missa. Någon gång hoppas jag kunna vara där när stugan är öppen för allmänheten.

Lördag i Skåne ....

Egentligen hade vi bara tänkt ta en sväng till Ebbarp och hämta den ljuvliga pläden - inhandlad på Klippans yllefabrik - men när vi nu ändå var så pass nära, frågade jag A och M om vi kunde sova över och på så sätt få hälsa på den där lillkillen, han som nu har fyra tänder. Två uppe och två nere.
Jo, det var inga problem, det var bara att komma!

Så här såg det ut vid tvåtiden kanske, när jag fick sällskap för ett dopp i havet. Vi guidades längst ut på Ön; vägen var värre än värst och pv sa, när vi var framme och vägen tog slut .."jaha, det är väl här man kan förvänta sig skottlossning ...?"
Det var verkligen öde.

Vi var tre som klädde om och tog ett dopp.
Iskallt förstås, men ändå inte outhärdligt.
Väldigt stenig botten och det blåste friskt.

"Titta Elisabet! Nu doppade även jag huvudet!" hojtade sonens svärfar.
Sen var det Anders tur.
Pv kan tänka sig att vinterbada, men då vill han i alla fall ha solsken och vindstilla.
Av detta såg vi inte röken.

Efteråt bjöds vi - där ute på parkeringen - på glögg av det mer starka slaget (pv fick ta bara lite-lite) och underbara saffransbullar och rågbröd med grönmögelost och tunna äppelskivor ovanpå. Och så stod vi där och eftermiddagsfikade. Det kändes bra.

Senare på kvällen blev det hämtmat (thai) hos svärföräldrarna, dom som lämnat Småland för Skåne och trivs som fiskarna i vattnet. Att när man gått i pension då lämna ett stort och rymligt hus i skogsbrynet och flytta till detta ., det tycker jag är - om inte modigt - så i alla fall friskt vågat!
Att byta land mot storstad.
Villa mot lägenhet.
Att sitta vid köksbordet och vända blicken ut mot den lilla balkongen .., ja, det kändes som om jag befann mig ute i stora världen!

(Medan pv letade parkeingsplats, gick jag i förväg till huset dom bor i. Jag var lite osäker vilket nummer det var och så upptäckte jag en äldre man och tänkte att det kanske var Claes - det var ju mörkt - men det var det inte och mannen looog och det blev lite småprat och jag tänkte att skåningar är verkligen så himla sympatiska och öppna människor! Det visade sig senare att den mannen, grannen på bottenplanet, var en före detta polis).

A och M och lillkillen var bortbjudna till goda vänner i Helsingborg, så vid tio, halv elva kanske, körde vi "hem" och vi var totalt döfärdiga och stöp i säng. Inte hade vi låst ytterdörren heller, men vi hade ju Harry som vakt ,-)
Och någon timme senare kom övriga hem och fem i morse hörde jag någon fixa välling och vid sju steg jag upp .., då var lillkillen alert och ville ha gröt och han stirrade på sin mormor farmor som hade sett ett spöke och så var det kanske.

Allt som allt blev det en helt underbar helg.
Nu har vi sovit över så många gånger i Malmö, så nu känns det nästan som att komma hem.

Ikväll har vi haft friherrinnan och hennes väninna på middag och på fredag är det lillejulafton med Hilda, Patrik, Edvin, Mymmel och kanske Sonja och den 23:e bär det av till Sthlm.

Ungefär så.
Så glad är jag i alla fall.
Det blev så bra alltsammans.

Lördagsfönstret ....

... speglar sig i den fotoram som står på pianot hos Sonja - pv:s moster -.

En småländsk familj hos fotografen.
Mamma Sonja ..i trettiofemårsåldern .. född och uppvuxen i Markaryd, sjuksköterska som så småningom skulle vidareutbilda sig och bli distriktssköterska. Och så dom tre barnen .., Ann som blev socionom och var äldst - och inte längre är i livet -, Mats längst till vänster (lugn och stillsam, sjunger i kör, arbetar med ekonomi) och i mitten lilla Maria som tar hand om fötterna på gamla och unga här i Halland, spelar teater och har en liten jack russell som heter Alice.

Denna Sonja som jag älskar lika mycket som vore hon min mamma.
I alla fall nästan.
Så lycklig hon ser ut på bilden!

Livet blev inte en enda lång räkmacka .., det har varit sorg och förtvivlan, men också mycket glädje.
Nu har hon fyllt åttiofem,
Jag är tacksam för varje dag hon finns kvar bland oss.



När Mats en gång var här och hälsade på, råkade jag spela den här låten.
"Den har vi sjungit i kören ..", sa han då och log så glatt.

Den känslan ....

.. när man tackat ja till att bjuda kunderna på glögg och pepparkakor
just idag
och alldeles för sent upptäcker man
att skidskyttet börjar samtidigt.

Dagens fönster ....

Samma fönster varje lucia .., år efter år!
Jag älskar det.

Det var då, i ensamseglarlivet när jag bodde i lilla ettan och Emma hade sovit över hos mormor.
Själv hade jag just handlat färska frallor till frukost och kanske en milanokaka - salig i åminnelse - (den ser annorlunda ut numera) och där stod Emma och tog emot när jag var på väg in.

Och ett tänt ljus! Hur vågade jag ...?

En vanlig torsdag ...

... kör jag till Slöinge - även om det inte är det minsta miljövänligt - i akt och mening att köpa mig riktigt, riktigt gott frukostbröd. Pv, har ätit likadant bröd i femton års tid och tycks aldrig någonsin ledsna och det är ju jättebra, men jag tycker att det är härligt med ombyte!
Men framför allt vill jag få njuta av nybakat och  g r o v t  bröd.

Innan jag åkte iväg hade jag planer på att ringa och höra så att mina favoriter verkligen fanns kvar, men jag tänkte att .., nej, det behövs nog inte.
Vilken tur jag hade!
Av bröden till höger på bilden, fanns bara två kvar!

Och så fick två av den andra sorten följa med också.
Bröden är så knapriga på utsidan så det inte långt ifrån att en sticksåg vore på sin plats, men jag kan säga att det är som en biljett till himlen att få dem till morgonkaffet!
Dom vänstra klarar sig galant utan pålägg, ja, dom är ofattbart goda!

En liten spretig julgran står utanför butiksdörren.

På väg hem stannar jag till vid korsningen till Vanstad och där det sommartid går stora kossor i hagen intill. Så glad man blir av sånt här! Efter blåsten har många av småtomtarna dråsat omkull, men ändå .., jag tycker att det är så fint. Ni får ursäkta skärpan - den uschliga - men jag hade så bråttom, så där så jag inte skulle vara i vägen om det kom andra bilar.

Lite närmare ...., så fina tomtar och stora grankottar som gör sitt till!

Och en bit ifrån!
Tänk, att dom får vara kvar! Det finns hopp om mänskligheten.

Och pyntat i småträden också!
Någon halvmil söderut ser jag en stor ek där någon hängt upp färgade lampor, men små, små!
Men så otroligt fint det blev!
Ska försöka fånga det på bild senare.

Och när jag sen kommer hem och har satt igång kaffebryggaren, får jag ett mejl.
Mejlet är från en vän vars tillvaro rämnat totalt.
Som en inre jordbävning måste det vara.

Livet, tänker jag.

Ena stunden är allt som vanligt.
I nästa sekund nattsvart mörker.

Dagens fönster ...

... fångades av Ulrika. 

Vilken vacker röd färg!! tänker jag.

Tack Ulrika!

Olika liv ...

Bilden togs idag.
Man kan tro att jag står på eller vid ett berg, men det är egentligen bara en vanlig sten.
Jag står på marken intill och tänker att det kanske är så här pv känner det just ikväll.

Just nu lever vi lite olika liv, pv och jag själv.
Jag går här hemma och filurar, går på långa promenader med Harry, fotograferar mycket, skriver mejl och pratar med min syster i Skåne som har en livs levande råtta i huset och han som kom sist av barnen ringer på väg till eller ifrån nånting och så tittar jag på Morgonstudion och har tända ljus och tänker att senare ikväll blir det såväl Europapodd som USA-podd.
Det är en tillvaro som är mer än underbar, även om jag ibland känner en viss tristess.

Pv stiger upp klockan fem om morgnarna.
En timme senare ger han sig av på cykel .., det är 25 km kanske till jobbet och mörkret är kompakt.
Dagarna är fyllda av lektioner, han tjänstgör nittio procent på fyra dagar.
Ibland, på helgerna, rättar han prov. Naturkunskap och matte.
Då sitter han här vid bordet; rättade prov läggs i en hög för sig och ibland går han ifrån och gör annat .., kollar sporten på datorn eller går och eldar eller vad som helst.

När det är onsdagkväll och det har varit ett långt möte efter det ordinarie arbetets slut, är han rejält trött när han väl kommer hem. Vi äter middag som jag har lagat (känner mig lite som en hemmafru, en inte helt oangenäm känsla) och hamnar sedan i soffan Ektorp tillsammans med Harry.
Vi tittar på ett ömsint program om den nyligen bortgångna Marie Fredriksson och alldeles tysta är vi .., jag googlar lite och ser att hon är mamma till två barn. Vilken kamp hon har utkämpat.
Pv är trött. Säger att han nog måste gå och lägga sig.
Sen pratar vi lite om nästa höst, hur det då kan bli, för han har redan lovat att arbeta lika mycket under vårterminen. Kanske slutar han helt då, han blir ju sextiofem den första september.
I morgon är sista arbetspasset för den här veckan, för hans del.

Själv ska jag hoppa in extra på jobbet och bjuda kunder på glögg och pepparkakor på fredag; ja, efter att eleverna i byskolan har lussat i affären. På lördag tänker vi åka söderut till Skåne och hämta pläden och kanske titta in hos lillkillen, han med åtta tänder och som idag har träffat en hund - en hund - som hela tiden ville bekanta sig med den där lille krabaten.
På söndagkväll eller eftermiddag kommer friherrinnan och hennes väninna från Västmanland hit på middag.

Idag när vi hade gått johanssonrundan, harry och jag, passerade jag Fabrikör Johanssons enorma hus och för första gången upptäcker jag att någon faktiskt  b o r   i huset. Jo, det har vi vetat, men det har inte synts. Inte så här. Och om man tittar på bilden ser inte huset speciellt stort ut, men det ÄR det; det är jättestort! Vid infarten är där elektriska grindar och där är rejält med larmanordningar.

Från början var jag så upprörd över det här bygget som inte alls - inte det minsta - stämmer in med övrig bebyggelse i närheten. Nu har jag vant mig. Och jag är glad att man inte gjorde nån superelegant trädgård med snörräta rader, nej, hela framsidan är lite vildvuxen och sommartid vimlar det av fjärilar bland ljung och kryddväxter!
Och taket är ett bra landmärke för människor ute till havs.

Så var det idag.
Punkt.

Dagens fönster ...

Ungefär så här ser det ut i det gula huset just nu. 

Lägg därtill ösregn och våldsam blåst! 

Postens vykort som står uppradade skickade jag till mig själv .., ja, det var tänkt som såna kort som ska fånga glädjestunder, så man inte glömmer bort det som betydde nånting extra. 

Stunder på stranden, förstås .., och pv - med nyligen borttagen blindtarm och lilla Nelly som liksom kände på sig att här behövdes nog tröst .

Nu är det onsdag .., pv har tagit bilen till jobbet (det finns tydligen gränser för hans cykeliver) och jag ska, om någon timme eller två, ringa kundservicen hos postnord. Jag fick i fredags en avi med uppmaning att betala 174 kronor i avgift, för att kunna hämta ut ett paket från Australien. 

Mejlade min syster och frågade - på skoj- om hon börjat med nåt nytt system för att spara pengar, för jag antog att det var julklappen från henne och förmodligen ett glömt porto? Nej, så var det inte alls .., det är postnord som inte uppmärksammat att det på paketet står angivet att det är en gåva. Min äldsta syster fick en likadan avi. Återstår att se om pengarna kommer åter.

Till Turtlan .....

Här är länken till boendet på Bornholm, om det nu finns kvar.