Bristen på lokalsinne ....

Att jag tillhör den delen av världens befolkning som har ytterst dåligt lokalsinne, därom råder definitivt inga tvivel. I början när jag hälsade på hos pv, hade jag svårt att hitta rätt bland alla husets dörrar och var gång jag är hos sonen och hans lilla familj i Malmö, kan jag omöjligen peka åt vilket håll vi har bilen parkerad, det blir alltid fel.

I morse bestämde jag mig för att gå och köpa färskt bröd till frukosten.
Jag frågade sonen om vägen och han försökte förklara, men helt säker på att mamma skulle fixa det, det var han nog inte. Bageriet heter Gateau.
Då uppenbarade sig detta:

En digital beskrivning över hur en lokalsinnesbefriad mamma ska hitta hem.
Först kommer en detaljerad kartbeskrivning över promenadvägen, men den lämnar jag därhän.

Detta är förutsättningarna ....

Riskbedömning. Ja ganska trolig, faktiskt.
Man får väl hoppas att med "bortgång" menas inte död, utan att jag kommit bort.

En målbild ska ju alla människor ha, oavsett om det gäller att bli en ny människa ., vinna Vasaloppet, gå ned i vikt .., öka i vikt .., eller - som i det här fallet - om man ska gå till ett bageri som man tidigare aldrig besökt.

Framfall har jag hört talas om, men ordet "omfall" var helt nytt mig.
Kanske är det något som används inom det militära eller inom konstapelkåren, men det innebär i alla fall att detta är alternativet om nånting går på tok. För min del: om jag virrar bort mig.
Men tryggt att veta att den käre sonen ändå kommer och hämtar sin mamma.
Det värmde hjärtat.

Hur gick det då?
Jo, jag gjorde precis som sonen sa ., och tror ni inte att jag hittade rätt på en enda gång!!
På väg dit hörde jag två talgoxar kvittra mot varandra ., jag mötte en äldre kvinna med en hund i koppel en skällig Lagotto som hette Skifs) och jag passerade en restaurang och jag såg ett fönster där tre stora säckar Royal Canin hundfoder stod travade i en hög.
Inne i bageriet arbetade en ung tös som - precis som jag själv - var nån halvtimme för tidig till sitt arbetspass, allt för att hinna med det som skulle göras.

Sen hemåt.
Det gick bra.
Men inte riktigt hela vägen .., för jag lyckades naturligtvis ta fel hyreshus och stod en stund och letade efter ett kännetecken ., jo, där, mitt emot, där såg jag ju den stora adventsstjärnan och då blev det som med dom tre Vise Männen som orienterade sig efter stjärnan, jag hittade rätt!
Jag kom lyckligt hem!

Nu vet ni.
Och som ett ps kan jag meddela att idag började lillkillen att krypa! Hurra! Hurra!
En härlig film kom susande genom rymden där man kan se hur det nu går framåt på två knän och till detta spelades den här sången. Den passade perfekt!

Ni glömmer väl inte .....?

... att titta in hos madamen i Portugal!
Nu har hon tydligen kommit upp i varv och det är det ena inlägget mer intressant än det andra!

Här är länken.

Denna dagen ett liv .....

Bilden: på tillbakavägen.

Jag varnar er redan nu, det blir ett långt inlägg! 

Så här var det. Vi åkte från Halland vid niotiden .., någon mil hemifrån upptäckte jag att min mobil låg kvar hemma på arbetsbänken, nåja, man klarar sig ju ändå. 

Det var gott om om vägarbeten och på ett ställe även en trafikolycka, så det tog lite tid. Minstingen som en ängel. 

Klockan 13.00 skulle Maja vara på jobbet och A, lillkillen och jag tog sikte på Skanör-Falsterbo. Nu skulle vi besöka Måkläppen där det finns så många sälar. A som en gång varit jägarsoldat hade en jätteryggsäck och han hade tagit med liggunderlag och så bärsele till den lille och vi hade såklart kaffe i termos och mackor som jag fixat. 

Plus blöjor, ombyten och extrakläder.

Så parkerade vi vid Flommens golfrestaurang och när vi väl skulle ge oss av, visade det sig (alltid visar det sig) att bärselen var för liten, så A tog först på sig ryggsäcken och sen fick den lille sitta på hans axlar. I  t i m m a r!!!  Vi gick och gick och gick .., och i lös sand där skorna sjönk ner .., och hela tiden solen i ansiktet och en glad liten krabat! 

Efter kanske en och en halv timme eller mera, slog vi oss ned vid havet, drack kaffe och åt av mackorna och den minste fick också mat. Fortfarande sååå glad.

Människor kom och gick.

Foto: Sonen ... det här var på väg tillbaka till bilen. 

Solen stod lågt .., underbart vackert ljus!

Ett par berättade att det säkert var trehundra sälar längst ute på Måkläppen, men det skulle vi veta att det var minst lika långt kvar att gå!

"Räkna med åtminstone en timme till innan ni är framme!" sa en av männen.

Nej, då valde vi att vända .., han som varit glad hela tiden skulle aldrig orka med flera timmar till och att bära en glad liten skit är ju arbetsamt nog, men en som då kanske blir less och bedrövad, nej. Dessutom skulle vi knappt hinna tillbaka innan solen gått ned.

S o m  jag beundrade A som inte bara hade den i mina ögon svintunga ryggsäcken, men även sonen på axlarna. Fick då veta att under jägarsoldatutbildningen var det packning på 60 kilo som var och en kånkade på och detta i upp till sex mil ..., ja, då var ju det här ingenting!

På tillbakavägen hade vi solen i ryggen och då var minstingen sååååå trött, så då bar A honom i famnen ..., och där blev det godnatt! Bilden visar början på hemvägen, tack och lov hade vi då medvind. 

Men det ska jag säga .., att såååå ofattbart vackert där var .. och havet var grönturkost och vi träffade ett par där kvinnan ursprungligen var från Råneå i Norrbotten (men bodde i Skanör) och hon berättade att hon alltid badade här ute där det inte är så officiellt ..., och ingen brygga eller nåt. 

Rena rama paradiset!

Jag kan också säga att jag aldrig har gått så länge och så långt i lös sand, inte sedan jag fått mina knäproteser, men det gick det också. Hade jag ont någonstans, så var det i höger höft, men det var inte farligt ändå. Härligt att känna att man orkar! 

Väl hemkomna åkte sonen och hämtade biljetter till EM-handbollen på tisdag i nästa vecka (många besvikna danskar som säljer sina, nu när inte Danmark gick till final) och under tiden var jag hemma och tog hand om minstingen som innan dess fått bada i badkaret med sin pappa. Och han - den lille - hade redan fått middag och när så A åkte iväg, tog det kanske en halvtimme så tog jag en v ä l d i g t  trött liten pojke till sängkammaren .., ååå, så han grät, men jag drog spjälsängen närmare dubbelsängen och så sjöng jag det som jag sjöng när mina egna barn var små ..., lulla-ma-lulla-lulla-ma-lo .., i omgångar ..., och tro det eller ej: han somnade! Vilken lycka!

Nu har vi ätit hämtmat (jag valde pollo diablo - jättegott! -) och sonen köttbullar och det hettar nåt otroligt i ansiktet och jag är så glad och tacksam för den här dagen! Handboll väntar .., och jag kan säga att jag kommer garanterat att somna ovaggad inatt! 

Tack livet!

Verkligen.

(Läser på nätet att en promenad i "trevlig takt" kan ta mellan fyra och fem timmar).

En bra dag ...

En dag när jag förbereder inför besöket från Malmö.
Och med posten kommer hälsningar som gör hjärtat lika glatt som igår.
Ett från Anne i Mantorp - tack Anne -!
Och ett från Emma.
Ni kan ju försöka lista ut vem som skickat vilket.

Och igår tulpaner från Monet - som jag missade - det kom som en bifogad fil.
Tack, tack! Det var vänligt och inte avsett att glömma.

Bakade tårta .., gjorde lammfärsbiffar .., ordnade med små västerbottenspajer och precis när dom kom och lillkillen totalcharmade sin farmor, dök helt spontant Britt och Ecke upp och åååå, så roligt det var! Jag ringde bums friherrinnan och frågade om hon inte ville komma .., och det gjorde hon.
Tårtan åkte fram efteråt .Ecke tyckte väldigt mycket om just tårtan och tyckte att jag borde fylla år oftare. Finns det nånting som är bättre än spontanbesök? (Helst om man har någorlunda städat).
Nu blev det en timmes prat runt köksbordet och Ecke som ju har bott i Ystad, har även bra koll på Malmö och så blev det surr mellan honom och Anders om just Malmö med omnejd.

En alldeles suverän present kom med posten för säkert ett eller två år sedan; det var den plastgrejen som är fullständigt suverän som hjälpmedel för att öppna krångliga lock.
Hade jag  i n t e  haft den idag, hade jag  aldrig fixat det!!
Tack bettan i Lund!

Och nu .., när klockan är tjugo i tio?
Då är Maja en trappa upp och försöker söva lillkillen .., Anders och Thomas ser på handboll (eller pratar mest om annat, jag undrar hur mycket dom egentligen tittar ...) och senast klockan 9.00 ska vi åka iväg till Malmö, sen bär det av till Måkläppen för att spana på sälar!
Thomas ansluter på lördag, efter ett styrelsemöte han ska närvara på.
Ja, det har jag säkert berättat om!

Trevlig helg till er alla!
Kanske tar jag med mig min laptop, så kan man visa nåt trevligt.

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

Från Lisbeth i Stockholm kommer det här fönstret.
Det var en födelsedagspresent.

Hur glad blev jag inte!!
Visst är det underbart!

Tack! säger jag.

En bra dag ....

Födelsedagslunch hos friherrinnan.
Trerätters och vackert dukat.
Jajamen.

Och hur smarrigt som helst förstås!
Efter detta blev det limekyckling med pressad potatis och god sallad.

Sicilianska blodapelsiner i klyftor till dessert och till kaffet bjöds på hembakade chokladbiskiver.
Ja, ni förstår .., vilken dröm allt detta var!

Åkte därefter till återvinningen i Falkenberg .., passade på att handla på Willys .., (trevlig kassörska). Harry gjorde mig sällskap. Han gör mig faktiskt alltid sällskap numera, men väntar på godkännande där han ligger i soffan. Vill inte förödmjuka sig och komma till dörren och sen få stanna hemma. Nu förstår jag precis och han också. En annan slags blick bara från mig ., några sekunder när jag tittar på honom och ler lite .., så förstår han!
Och lyckan när han följer med!

Sen hemåt igen.
Lagade mat tills pv skulle komma vid sexsnåret .., hämtade in posten och gick på lång promenad med harry. Regnet  v r ä k t e  ner. Här finns ju knappt några gatlysen och jo, jag hade reflexer på mig själv och reflexväst och halsband på Harry, men ändå, det var svårt att se var man satte fötterna.

Så hemåt.
Kollade posten.
Där var ett vykort från Sydafrika .., och ett postens vykort från Västergötland och en fin nötväcka med en nöt i näbben på framsidan (tack Mian!) och ett brev från Lill-Karin i Tyresö. Sååå duktig hon är på att teckna! Kanske hade brevet blivit liggande före jul, men det gör ju inget, man blir lika glad ändå.
Och se där .,. ett brev från Eva i Jämtland.
Tidigare i morse läste jag ett handskrivet brev från Eva i Tyresö.
Allt värmde inombords.

Så kom Pv hem .., duschade, vi åt middag .., tittade på två handbollsmatcher och han som varit igång hela dagen gjorde natt vid tio .., själv har jag suttit och tittat lite på kanal 10, ett program som heter Jailhous Vegas eller nåt sånt, från Las Vegas, från en polisstation där den ena mer tokiga människan än den andra tas in. Där är prostituerade som har slagits .., många kvinnor sägs vara såna som älskar att ge män pisk (s.k. dominatrix) och så har grannarna trott att det varit slagsmål på riktigt och polisen kommer.
Ungefär så här. 
En annan - ung och vacker kvinna - berättar att hon poserar framför en webbkamera och gör det männen vill att hon ska göra. Tio dollar per minut tar hon för sitt jobb.
"Det betalar mina räkningar", säger hon.
Ja, det var intressant.
Skrämmande på många sätt.
Nästan alla sätt.
En helt annan värld än min egen.

Så lite man vet.

När Jarmo hör av sig ...

Många gånger har jag träffat människor - oftast då kunder - som när dom fyller år, säger att "ja, det är inte trevligt längre med födelsedagar .., man påminns ju bara på att man blir äldre och äldre!"

Jo, förvisso är det på det viset, men jag tycker ändå att det är himla trevligt att få fylla år.
Att få vara med.

När Harry har födelsedag, då brukar han få en grattishälsning från försäkringsbolaget If och jag inser ju att det är nån smart människa på pr-avdelningen som då tänkt till och som vet hur djurägare fungerar.

Och nu har någon på K-Rauta tänkt samma sak.
Om jag blev glad?
Det kan ni tro!

Jarmo med sin sjungande finlandssvenska som säger grattis, visserligen i text - men man hör ju hans röst inom sig - jo, det var inte det sämsta!
Tack Jarmo!

Dagens fönster ...

...  fångades genom bilrutan under semesterresan i underbara Skottland!

Ett jävla solsken ....

Minns jag inte fel (och det gjorde jag inte, visar det sig), så var det annannan som till det-bästa-lotteriet skickade en bok om denna fantastiska Ester Blenda Nordström. Kommer jag ihåg rätt kanske det var friherrinnan som vann den? Fram till dess hade jag haft absolut noll koll på denna Ester Blenda och jag föll pladask!

Nåja, när vi i helgen hade besök av bland annat Hildas mamma Mymmel, då hade hon med sig den här boken - en biografi  om just Ester Blenda -.
Och mina båda systrar besökte i somras en utställning någonstans i Skåne, ja, den handlade om denna Ester som ju var så .., före sin tid, kanske jag skulle säga. Och modig!

Igårkväll började jag läsa den här boken.
Vilken kvinna!
Vilket äventyrligt liv!

Yes, jag rekommenderar den varmt!

Förmiddag, hällregn och Måns Möller.

Det finns många fördelar med det här annorlundalivet.
En av dem är att jag tycker att jag lär mig så otroligt mycket. Nu kanske det inte fastnar som det ska i huvudet (för min inre syn ser jag hur minnets arkiv redan är proppfullt av minnen från ett tämligen långt liv), men det är lika fullt så fascinerande.

Efter att ha gett fåglarna mat och pratat med friherrinnan .., ställt fram favoritkoppen och druckit kaffe och inmundigat en macka med Gustafskorv som pålägg (finns inget godare), råkar jag fastna för ett program som heter "Superungar" och med Måns Möller som .., ja, programledare kanske.

"Oliver. Det finns en massa energi som rusar runt i kroppen på barn med adhd. Men alla är olika. Vissa kan inte sitta still, andra kan inte sätta i gång och de flesta har väldigt svårt att koncentrera sig. Måns Möller följer 10-åriga Oliver i utmaningarna som uppstår när han ska hitta en ny fritidsaktivitet. Del 2 av 6. UR."

Oj, så mycket jag inte visste om detta med ADHD och andra diagnoser.
I programmet får vi följa pojken Oliver; dels i skolan, men även hemmavid och så ska denne ursympatiske Måns Möller försöka hitta någon vettig tråd att nysta i, så där så att vardagen fungerar bättre för såväl Oliver som hans familj.

Och man får "titta in i en skola där man medvetet försöker lösa dom problem som kan uppstå när många - eller få - elever har svårigheter med koncentration och annat.

Ja, det var väldigt intressant det här och jag är så fylld av beundran för denne Måns Möller.
Vilket stort hjärta han måtte ha!

Dagens fönster ....

... fångades även det i Skottland.

Där, ute på vischan .., postadressen var Blair Athol..

Och i lilla Blair Athol, precis här - på hotellets parkering - parkerade vi vår hyrbil och jag gick till en butik eller om det möjligen var ett litet postkontor -  och köpte frimärken.

Jag minns nästan exakt var vi ställde bilen.

Lång dags färd ....

... mot natt eller i alla fall kväll, särskilt för pv.
Han steg upp klockan fem, cyklade en timme senare iväg dom tjugofem kilometrarna, arbetade full dag, cyklade hem igen och var hemma vid sex .., och så iväg till kören i Halmstad halv sju och hemma igen halv tio. Nu, när klockan är tio över elva, tackar han för sig. Upp fem igen.

Ja, jag föredrar annorlundalivet.
(Men han har ju inte ens fyllt sextiofem än!)
Och jag som tidigare steg upp vid sex, halv sju, har blivit som förbytt och kan nu - utan bekymmer - ligga kvar i sängen till klockan åtta! Visserligen vaknar jag vid fem .., lyssnar till P1 så där i bakgrunden, men somnar om vid halv sju - drömmer mycket - eller kommer ihåg mycket  (sover förstås lätt då) och är pigg resten av dagen.

Tittade en stund på Fråga Doktorn och tänkte att den super-super-super-positiva programledaren såg yngre ut än vanligt och snygg i håret var hon också. I Aktuellt dök Carina Bergfeldt upp och berättade om sina år som korrespondent i USA. Vilket suveränt bra jobb hon har utfört, men det blir säkert bra - men kanske annorlunda - med Stefan Åsberg som efterträdare. Han är ju en veteran i sammanhanget. Och nej, det kan inte vara alldeles enkelt att ta vid efter denna Carina som fått så oerhört mycket fin respons på sociala medier.

Fjortonde januari i morgon.
Jag tycker om jämna siffror.
Fyra och två.
Absolut inte sju och tre.
Allra mest tycker jag om fyra.
Fyra låter så snällt.
Den siffran är blå, tre är orange, sju är gul, tio vit.
Åtta är nog också blå, men kallare blå än fyra.
Fyra är som lavendelfärgad, men mer blå än lila.

Å, jag är så tacksam för tillvaron just nu.
I skrivande stund.

Att det inte var cancer.
Att solen har visat sig.
Att Anders, Maja och lillkillen kommer hit på torsdag och sover över.
Sånt.

Ny vecka, ny giv ....

Det där pensionärslivet kan vara helt ljuvligt!
Som idag .., när man vaknar till ljust blå himmel och inte tillstymmelse till regn.
Inget gråväder alls.

Får besök av friherrinnan som är tjusig i håret - nyklippt och allt - och vi sitter i vardagsrummet och Harry ligger intill mig i soffan och vi surrar om kaffesorter och att Gevalia numera innehåller 450 gram kaffe istället för 500 gram och på tio paket gör det alltså ett helt paket som man inte får. Finurligt av Gevalia ., för hur många tänker på dom där grammen som försvinner?
Här har vi mest Arvid Nordqvists Gran Dia som jag tycker är sååå gott.

Efteråt, när friherrinnan tackat för sig, tar jag Harry på dagens andra runda. Soligt och fint.
Så får han vara hemma själv när jag sedan går ner till havet och i en timmes tid blir jag där .., sitter med ansiktet mot solen och tittar ut över världen. Långt borta ser jag en samling skarvar sitta tätt tillsammans på några stenar som tittar upp över ytan.
Det är högvatten idag.

Och tång i  m ä n g d e r!!

Och åt andra hållet ser det ut så här.

I min högra ficka har jag en apelsin .., så den får komma upp och det är ett sjå att skala den och jag tänker på skoltidens friluftsdagar ute på isen .., hur vi satt där med våra ryggsäckar (oftast gröna med snörning upptill) och hur vi tog fram termosar (där det hände att "glaset" inuti gått sönder)  med varm choklad och säkert hade vi limpsmörgåsar också och alldeles säkert någon apelsin.

Eller andra dagar när någon vuxen var med och tog fram isborren och jag kan exakt komma ihåg slurrrrpet när borren dras upp från hålet och sen .., spänningen när man satt med pimpelspöt och hoppades på napp! Men vad hade vi på kroken? Daggmask kan vi ju omöjligen ha hittat vintertid?

Och nu har solen gömt sig bakom några moln och jag lyssnar till den allra härligaste musik på Spotify. Dinah Washington Radio  kan man söka på och just nu sjunger Jane Monheit "A time for love". Underbart! Denna Jane har jag aldrig hört talas om tidigare, så det var ju på tiden.

Nu blir det kaffe!

Dagens fönster ....

Det var vår första övernattning i Skottland och vi hade kört från Edinburgh (där vi hyrt bil) till S:t Andrews där pv beundrade golfbanan och därefter krånglade vi oss längs små och större vägar fram till AirBnb-boendet utanför Pitlochry - mitt ute i ingenstans -, där fanns huset som jag genast kände igen från sidan på nätet.

Herrn och frun i huset visade sig vara nästan som änglar, så till den milda grad vänliga och gästfria.
Vårt rum låg på övervåningen och det var fårhagar och en kyrka inte långt därifrån.

Innan vi styrde kosan vidare mot Ardgour, visade frun i huset mig bilden av deras labrador som brukade sitta i trappan och tittat ut.

En söndag i mitten av januari ...

Då åker granen ut.
Eller egentligen inte alls, den hamnar i vedpannan.
Vi hade ju försenad julklappsutdelning här igår och gjorde det enkelt för oss .., inga mängder med mat, utan en vegansk lasagne, diverse röror och sallader och fruktsallad till efterrätt och bara några enstaka paket. Underbart!

Lille Edvin stultar nu omkring och var oerhört fascinerad av kontakten till vänster om tv:n.
Om och om och om igen ville han komma åt den!
Jag sa till pv att nästa gång han är här, ska jag sätta silvertejp över hela alltet, så blir det kanske inte så spännande att pillra just där - eller så blir det  j u s t  så -.

Det blev mycket prat om böcker.
Mymmel lånade Osebol av mig och jag fick boktips av henne.

Den här, till exempel .., den tyckte hon mycket om.

Och den här.
Mymmel är med i en bokcirkel och det här var två av böckerna som blivit lästa.
Perfekt med tips.
Jag frågade om det inte vara svårt att komma överens om vad som ska läsas .., ja, alla ska ju ha möjlighet att få fatt i just den boken också. Jo, det kunde vara knepigt, sa hon.

För övrigt går tillvaron i tämligen sakta mak.
Ja, inte för pv.
Han har hämtat spillvirke från den byggcontainer som finns två hus bort och det virket har hållit oss med värme under hela hösten och fram till nu och kanske ännu längre fram.
Kanske - men bara kanske - ska han ta ett pass på sina rullskidor senare idag, men det är inte säkert.

Vad gör vi annars?
Tittar på hemska svt-serien "Hemligheter" som är så ruggig så man knappt vågar ha ögonen öppna (allra helst som det hela bygger på en verklig händelse) .., och idag är det mest skidåkning för hela slanten. Vi sitter och smajlar när vi hör intervjun med Linn Svahn som har sånt temperament - vilken pondus trots sin ungdom - och jag älskar Pernilla Wiberg som bisittare till Björn Fagerlind och Vinterstudion är öht en sån källa till glädje.
Särskilt när regnet hänger i luften här utanför.

Och så DN:s korsord förstås.
Gårdagens höll på att göra mig tokig.
"Förr L"  och två bokstäver.
Jag (och kanske även pv) tänkte på L som liter .., åååå, så idiotiskt dumt av oss!!
Det var ju Liberalerna och dom två bokstäverna blev då såklart Fp.
Tänk, att det kan stå så till den milda grad stilla ibland!

Mellan varven läser jag i boken som heter "Jag minns", där svenskar av olika åldrar berättar om sina minnen. Det börjar med efterkrigstiden och så går framåt.
Såååå många olika fragment av en tid som varit!

Nu skidskytte!

Att bli godkänd ....

Så här är det: Alice tillhör pv:s kusin Maria och hennes man och två barn.
Maria är dotter till Sonja och nu har Sonja i en veckas varit matte till lilla Alice, hon som är ungefär som Harry i ålder, eller kanske ett år äldre? Tio.

Var gång vi hälsat på hemma hos Alice, har vi blivit omåttligt utskällda och jag har varit på gränsen till rädd för henne. Oj, så hon gläfst och nästan morrat.

Men se ikväll .., då händer det att Alice kommer och lägger sig hos mig i soffan och jag ägnar nästan hela kvällen - förutom att äta allt det goda som Sonja dukat fram - åt att massera den här lilla damen.

I timmar!!
Och hon gick och åt mat och återvände och hoppade sedan upp alldeles intill mig och jag fortsatte att klia och massera. Det här .., att bli godkänd av små barn eller av djur, det är nog det som gör mig allra mest glad, därför att där kan man inte ställa in sig. Djur, dom gör som dom vill.

Med katter är man  t o t a l t  chanslös, ja, det är mer som en nåd att bli accepterad av en katt.
En ynnest.
Sigge använder mig mest som nån slags matbespisning och om jag kliar honom på huvudet kan han tänka sig att sitta i mitt knä en kvart eller möjligen en halvtimme, men absolut inte mera.
Ibland kan han - rätt vad det är - bita mig i handen!

Men Alice ....

"Ja, men massera, det är väl att ställa sig in ...!" kanske nån tänker.

Ja, men inte om man gör det bara för att man ser att någon tycker att det är skönt.

Alltså blev vi verkligt fina vänner ikväll, Alice och jag själv.

//För övrigt har jag ikväll tittat på avsnitt 1 av "Äkta Billgrens".
Ja, det var rätt intressant. Eller mycket. Sympatiska människor. Mycket konst.
Här en länk till programmet.

Skärholmen ...

Det är eftermiddag.
Så ringer Eva från Tyresö och hon är så glad och framför allt så tacksam, ja, hon berättar om två olika läkarbesök och båda gångerna har hon blivit bemött med sån vänlighet och omtanke, ja, hon säger att hon känner sig så glad när allt är över.

Om detta pratar vi en stund .., om det här med vikten av ett bra möte och särskilt när man är i underläge och det är man ju onekligen som patient.

Och så råkar vi komma in på nånting helt annat, om priset på paprika t.ex, och då berättar Eva om när hon besöker Skärholmens centrum och där kan köpa frukt och grönsaker till helt sanslösa priser - långt, långt billigare än i den ordinarie butiken i Tyresö -.
Det har förstås att göra med låga - eller inga alls - hyreskostnader, men ändå.
Och alldeles salig är hon över hur mycket där är att titta på, ja, där är människor från jordens alla hörn och man kan välja mellan olika matställen,där finns ett med medelhavsmat där hon och den halvlånge har ätit och det är nästan så att jag kunde ta tåget raka spåret upp till detta uppenbara paradis!

Efter pratet tar jag Harry och går johanssonrundan. Det blir brått .., mörkret är på väg och nu, om en liten stund ska vi åka till Harplinge och äta middag hos Sonja. Fina, fina Sonja.

I någon veckas tid eller lite mera ska hon vara hundvakt åt Alice - det är Alice som syns på bilden - då hennes husse och matte och tvillingpojkarna befinner sig i England.

Så är det.

Mejl från min syster ....

I natt vid 2-tiden vaknade jag av att det luktade brandrök något hemskt i sovrummet. Gick upp och stängde alla fönster och när jag såg ut över havet vad det som om hela himlen stod i brand.  Den var gråröd och bolmade och det var naturligtvis bränderna på Kangaoo Island som gav sig till känna. De hade tydligen flammat upp ordentligt och i morse sa man att många fler hus hade brunnit ner. Stackars människor.  När skall detta sluta???  
På radion sa man också att vi skulle hålla oss inomhus med fönster och dörrar stängda i väntan på att luften skulle klarna upp.

I går var det 40C men nu när klockan snart är ett så har temperaturen sjunkit till ca 22C och vi har duggregn och betydligt bättre luft, tack och lov.

Jag har passat på att veckostäda och sedan skulle jag sätta igång och sy en outfit inför bröllopet, men då var symaskinen helt DÖD.  Den har ju hållit länge nog - jag fick den av pappa andra året jag var i Stockholm- och det var ju evigheter sedan. Det är en Husqvarna och tydligen av bra kvalitet,  men nu är det tydligen slut. Så dum tid att dö på.

Kram, Birgitta.

Äntligen! 

I nästan en veckas tid har harry - på pricken - stämt in på beskrivningen av en "osalig ande"!
Löptiken Alice på andra sidan kustvägen har väckt all hans längtan att få bli pappa. Mest hela dagarna har han ylat av åtrå och det här med mat .., det har han struntat blankt i (ack, att man kunnat bli så pilsk att man slutat att äta!).

Men se idag .., då vände det.
Inte ett yl .., han har ätit en rejäl portion med mat (visserligen med lite lockbete i, men även det har han helt negligerat tidigare) och nu ligger han och sover så gott på soffan Ektorp.

Ibland brukade mamma utropa "å, men halleluja!"

Nu säger jag precis samma sak.

Halleluja! 
Friden har lagt sig över det gula huset!

November 2019 ....
en summering

I början av november får jag den här bilden av Eva i Tyresö.
Se, där går hennes älskade farfar Axel som bär på ett ok (alla korsords två-rutorsord!) och där är en liten Eva med rosett i håret och en docka i famnen. Sååå mycket gott som Eva har berättat om denne hennes farfar! Och jag tänker ibland på hur det skulle ha varit om man själv fått uppleva sina farföräldrar och inte minst sin morfar.

Det har blivit färre iskalla bad än vanligt det här året, men här är i alla fall ett av dem och då tillsammans med friherrinnan och Shejken.

I november stundar Brexit-val i Storbritannien och i P1 lämnar SR:s utrikeskorrespondent Daniel Alling en tre minuter och arton sekunder kort rapport från staden Workington. Denne herr Alling är prästson från Halland och jag tycker att han har såå intressanta reportage och han är dessutom flitig deltagare i Europapodden.

I november blir Harry sjuk. Äter inte. Orkar ingenting.
Det blir till att besöka Hallands djursjukhus i Slöinge där han får dropp och som genom ett trollslag blir han pigg och kry.

Uppiggningshälsning kommer från Lill-Karin i Tyresö.

Några dagar innan jag ska opereras kommer äldsta dottern på överraskningsbesök.
Med sig har hon Charlie och tänk, det blir inte minsta lilla knorr mellan honom och Harry!
Stor lycka.

Kanske är vi som läser på min blogg tämligen till åren komna, ty vi är många som uppsöker sjukhus eller olika väntrum det här året. En av oss är Monet som har fångat tavlan i väntrummet där hon just då sitter. Jag förmodar att det är på Norrtälje sjukhus. Så vilsamt foto!

Tidigt på morgonen den 13:e november är det min tur; då är jag på plats på Halmstad lasarett.
Det är då jag ska operera mitt bröst och få veta vad som egentligen gömmer sig där inne.
Jag har opererats flera gånger, men aldrig i hela mitt liv blivit så fint och respektfullt bemött, ja, som den här gången. På egen begäran slipper jag allt vad morfin heter och mår som en prinsessa precis hela tiden! Så mycket vänlighet!! Det här är utsikten från salen vid åtta, halv nio på morgonen.

Samma eftermiddag, när pv hämtar mig från sjukhuset, ringer jag till friherrinnan och får en ren chock: det visar sig att Shejken har dött samma dag! Stor sorg förstås, men friherrinnan är ändå samlad och säger att hon på något vis har varit inställd på att så här kan det bli .., Shejken var ju ingen ungdom direkt. Bilden har några år på nacken. Nu är dom båda hundarna saligen hädangångna.

Någon dag efter operationen sätter jag mig vid datorn och skickar ett postens vykort (med det här motivet) till den fullkomligt underbara personalen på sjukhuset! Det är till den unge läkaren som bedövade så bra och förklarade och visade .., det är till anestesisköterskan som var som en ängel .., och det är också till kunden som visade sig arbeta på operation och hälsade så glatt när jag kom in i rummet som flööödade av ljus .,och det är - inte att förglömma - till den äldsta läkaren Olga (från Ryssland ursprungligen) som bistod vid bedövningen .., ja, allesammans får dom ett från hjärtat varmt tack! Fortfarande blir jag alldeles lycklig inombords när jag tänker på den sjukhusvistelsen. Och jag kände mig så  s t a r k!

Och i november besöker vi Skåne och där är en liten kille i sin morfars famn.
Så underbart roligt det är med eftersläntrare ..., detta att få barnbarn när dom två andra är tjugotvå och tjugo år gamla!

Någon vecka efter operationen kommer ett brev med posten.
Jag sprättar upp kuvertet redan nere vid postlådan och på väg uppför backen läser jag och känner mig  t o t a l t  tom invärtes. Det är som när sista slurpen i badvattnet rinner ut och allt jag upplever är en oändlig trötthet. Jag borde ju hoppa och jubla, men nej. Det är bara tomt.
Nu vet jag: det är som om jag hade legat i tvättmaskinen och under en längre tid centrifugerats på högsta varvtalet och så - tjopp - öppnas luckan helt plötsligt och man flyger ut på golvet.
Precis så.

När den värsta tomheten lagt sig lite, kokar jag potatis, - och linssoppa.

Och via Bokbörsen beställer jag en bok om konstnären Sven Ljungberg (från Ljungby).
Blir glad.
Sakta förbyts tomheten i tacksamhet och glädje.
Det blir vardag igen.

Någon av de sista dagarna i november, ja, då får Hilda och Patrik tillträde till det hus dom har köpt. Det ligger ganska centralt i Halmstad och från sängkammarfönstret skymtar havet.
Ett nytt liv - en ny tillvaro - tar sin början för dem.
Och det får bli novemberfönstret.
Ja, så var november månad 2019.