Trettondagens fönster ...

På utflykt till Örebro och en hotellövernattning i det som en gång gammal varit ett bankkontor, just där, på väg nerför trappan, fångar Turtlan sex fönster, så där i ett huj!" 

Tack Annica!

Om väntan - ett radiotips -.

Bilden: på mitt skåp i omklädningsrummet på Ica Supermarket i Ystad. Nedräkning till någon semesterresa.

Igårkväll gjorde jag en relativt tidig kväll, kröp ner i en kall säng och låg i någon timmes tid och läste den bok jag fick av pv i julklapp (tack för tipset Babsan!) .., men när den blev för spännande, spelade jag i stället quiz .., med pv (i var sitt rum låg vi och utmanade varandra, samma känsla som innan jag kom flyttande från landet Skåne ...), med Bert i Luleå. Eva på Rödön och Sture i Finland. 

Sture hade försvunnit från quizzen ett tag, men återvände, då han ändå var säker på att Finland skulle förlora hockeymatchen mot Ryssland. Nu på morgonen upptäckte jag att dom blåvita hade vunnit. Oj, vad han ska gräma sig.

Nå, det blev ett par timmar av vakenhet och sen somnade jag förstås och sov gott, ja, jag låg i sängen ända fram till klockan var nio. Oj, vad det går utför med mig! Och ändå .., så härligt! 

Från åtta till nio lyssnade jag till P1 och ett program som handlade om Väntan och där människor berättade om just .., sin väntan.

Så bra. 

Så intressant! 

Här en länk till programmet.

Dagens fönster ...

Ett lite annorlunda fönster kommer här och det var Turtlan som hade håven framme. Så här skriver hon: 

"När Båtmässorna än inställda så tänkte vi titta in på en båtaffär här i staden Örebro. Bara kolla lite och få lite båtliv."

Men tji, butiken var stängd denna vecka. Vi fick titta in genom fönstren istället.

// Turtlan  på liten utflykt till grannregionen.

Tack! säger jag. 

Återblick maj 2020 ....

Den andra maj är det dags för bom-iläggning i "vår hamn", den här i Stensjö, den som egentligen heter Oskars hamn. Frånsett någon enstaka kvinna, är det mest män - oftast lite äldre - som är med. Jag tycker om den här idén att man hjälps åt. Alla som har båtplats har olika uppgifter och Rolf, som har varit kock på dom sju haven, han fixar nåt att äta till dom som jobbat hårt. Ja, även till den som inte arbetat, utan mest tittat på.

Och ja, den där sociala distansen är det lite si och så med. 

Mest si. 

Å andra sidan, att lägga i bommar u t a n  att komma nära varandra, är en omöjlighet. 

Gullvivorna - primula veris - blommar så fint i rabatten! Jag brukar göra en liten bukett av vårblommor - gullvivor, scilla, rosenribs, vitsippor, brudspirea, ja, allt jag kan hitta - och så postar jag dem till AP - hon som aldrig ser så lycklig ut som när hon är i stallet, som har häst och två katter .., tränar flitigt och som alla hundar går fot med. 

Den tionde maj firar hon sin fyrtiofjärde födelsedag.

I rabatten blommar även dessa ljuvligheter. 

I maj följer vi slaviskt den franska serien "Falsk identitet" och vi tycker sååå bra om Henri Duflot, han som är chef för det franska spionaget och alltid bär lite annorlunda slipsar.

Den här månaden gör jag klocktestet - på egen begäran -. 

Förmodligen har jag känt mig mer än vanligt glömsk. 

Och så berättar jag för Bodil på jobbet att nu vill jag bli pensionär på riktigt. 

Det blir jag också och frihetsgrinden ställs på vid gavel.

Haspen av! Blommande hägg i en vas. 

Och fyrtiosju års arbete i butik är tillända!

I slänten ner mot vägen upptäcker jag ett litet sällskap med blåsippor.

Blir man lycklig?

Ja.  

I maj kommer sonen, hans rara sambo och minstingen på besök. 

Sigge faller pladask för denne då trettiotreårige man; han som är Kräfta, tycker om friluftsliv, är djurvän, vänsterhänt och numera även pappa. 

Den nittonde maj upptäcker jag en humla som är nära döden. Av någon anledning har den trillat ner i den fyllda vattenkannan och jag får upp den och sen får den sitta på min arm och torka lite. Det tar säkert en halvtimme, minst. 

Med en liten papperstuss försöker jag torka den om kroppen.

Försiktigt. 

Försiktigt.

Harry tar sig en titt på den lilla humlan.

Sen flyger den iväg och jag blir så innerligt glad! 

Nästan all pv:s lediga tid, tillbringas i båten. Friherrinnan, som vägrar göra oss sällskap till havs, kommer på besök till hamnen och fikar med oss, ja, kanske blev det lunch. 

Daghunden Bessie gör henne sällskap. 

En bättre dagmatte kan aldrig finnas!

Själv är jag överlycklig över detta med båten. 

När bilden tas är jag ovetande om allt som ska komma: om sjöräddningen då  motorn började koka och vi inte hade någon vind .., och om batterikrånglet, det som höll på att driva oss till vansinnets brant, Nej, på bilden är jag bara så vanvettigt glad över friheten att inte arbeta och att i stället få tillbringa så mycket tid som möjligt i båten.

Eller kanske: på, eller nära havet.

(Nu är den på varv på Orust och blir nästan helrenoverad. Helt nytt trädäck, ny septitank, den jättelika danska radioanläggningen har plockats ner av pv, nu blir där ett nytt skåp. Und so weiter. Heja!

Måndag - Rutdagen - ....

En bra dag.

Nånting har förändrats i mitt liv, så alldeles påtagligt. 

Eller .., är det kanske bara nu, under jullovet?

Från att tidigare ha varit hur pigg som helst klockan sex på morgonen, kan jag nu sova till halv nio! Inte i ett svep; nej, som vanligt vaknar jag vid tre, halv fyra .., fem .., och sex, men jag somnar om! 

Det känns alldeles omåttligt ovanligt och jag tycker att dagen försvinner i ett huj. 

Vid elvatiden tar jag harry och går ner till stranden. 

Ser  dom här - vad jag antar är - fjolårssvanarna och lite längre bort, ett vuxet par. 

Att zooma in med mobilen och få bra bilder, kan man bara glömma. 

Men jag glömde inte. 

Jag tog en bild ändå .

Precis som igår, är det lågt vattenstånd även idag. 

S o m   jag tycker om när sanden är räfflad av vågorna!

Överallt ligger sandmaskens lämningar som tydligen inte är avföring, utan den sand som följer med när masken äter pyttesmå djur och när sanden filtrerats, kommer den ut som en bajskorv.

Här kan man läsa om den.

Första sommaren här, ville jag knappt gå ut i havet. 

Det kändes som om jag gick i en toalett.

I somras upptäckte jag i Skallkroken ett sällskap thailländare vilka gick ut tillsammans i som en halvcirkel till havs och dom stampade och grävde i sanden ., tydligen fick dom då  upp själva maskarna som väl mest troligt användes till agn.  

I närbild ser det ut så här. 

Det är isande kalla vindar, såväl nere på stranden som hemmavid. 

Alla planer på att ta ett dopp, dom skrinläggs snabbt. 

Dessutom har pv känt sig illamående under natten och har noll lust för ett bad. 

Jag tar i stället en bild på trollhasseln nere vid vägen. 

Grannens häck som förr i världen klipptes ner var höst eller vår,  den är nu hög och ranglig. Några få nypon finns kvar, modell "något bedagade". 

Och resten av dagen?

Pv kämpar på med garderoben .., jag fixar lunch och middag och plockar bort i röran som blir när det byggs och målas. 

Vinner över pv i quizzen, men förlorar nästa gång. 

Tänker på telefonsamtalet från Växjö igårkväll, det som gjorde mig så innerligt glad. 

Vad pratade vi om?

Film och demens ("korttidsminne", säger han, jag säger demens), men den här gången är det inte min mamma det handlar om. 

Allt blir till igenkänning. 

Precis allt. 

Inspirerad - eller kanske aningen oroad - av samtalet, gör jag klocktestet. 

Pv säger klockslagen och så ska jag med penna och papper visa vad klockan är. 

Jodå, det fungerar jättebra. 

Alla rätt! ¨

Känslan är t.om bättre än när jag vinner över honom i quizz.

April 2020 .., en återblick. Och ett dagens fönster lite längre ner i inlägget.

I början av april det här året, får jag för mig att jag ska skicka påskkort. Jag älskar såna här motiv som det med kycklingen! 

I april håller sig Sonja mest av allt inne i sin lägenhet i Harplinge. 

Då leker vi hemtjänst och handlar och kommer med varor. Det knackas på altandörren, kassarna ställs intill och så är allt löst. 

Andra helgen i april är det påsk; den högtid jag tycker bäst om av alla. 

Kan man göra nåt annat?

Då är det - i alla fall här nere - hopp om vår och livet känns så oändligt mycket enklare! 

På självaste långfredagen 2020 upptäcker jag sädesärlan ute på gräsmattan och jag hör gransångaren. Det gör däremot i n t e  pv, som då ännu inte fått någon hörapparat.

Och dagstidningen översvämmas av dödsannonser; ja, aldrig har jag väl skådat dess like! 

Ett dagens fönster kommer från Turtlan som varit på besök i Skultuna. 

Såååå vackert! 

(Är det mässing tro, i vasen eller krukan där uppe?)

Den 24:e april är det dags för sjösättning av segelbåten. 

Det är så spännande så det är inte sant och pv:s  fyra år äldre bror Tommy är pv behjälplig. Allt går bra. Vi drömmer då om sommarens seglatser och inte en susning har vi om det som som ska handla om sjöräddning, batterikrångel och hårda vindar. Tur  är ju det. Men vi har heller ingen aning om hur vansinnigt mycket trevligt det ska bli med den båten! 

I slutet av april faller jag pladask för en bild i Dagens Nyheter. 

Fotograf är Eva Tedesjö.

Och tänk, vad svansen gör mycket för bilden, hur den leder blicken diagonalt! 

I slutet av april blommar spireor och mina nästan-favoriter: pärhyacinter!

Hilda fyller trettiotvå, Patrik trettiofyra. 

Och den tjugonionde den här månaden skulle min mamma ha fyllt nittionio år. 

Hon har nu varit död i tolv år. 

I april cyklar jag som bara den! 

På väg till friherrinnan i Steninge stannar jag till i början av byn/samhället och fångar den här skylten som jag tycker så mycket om! 

Och titta, hur ljuvligt forsythian blommar!

Och ett julfönster från Portugal ...

Är det inte Jesus bakom ett klädstreck, så tycks det vara ett jesusbarn i ett fönster. 

Helt underbart, tycker jag. 

Sen undrar jag om det inte är svalor på dom här två plattorna - där jag satt pilen på den ena -. Jo, jag tror det. I så fall, så finurligt. Och så vackert! Långvingade svalor.

Och så önskar annannan oss en God fortsättning  på 2021! 

Tack, du flitiga fönsterfångerska! säger jag. 

Ps. annannan har gjort en årslista - alltid lika roligt att läsa såna -, minns att en annan Anna - i Sheffield - brukade göra såna. Ds.

En hälsning från Västerbotten ...

Tre sååå fina bilder från Skellefteå kommer susande genom rymden och hamnar här. 

I alla fall den första. 

Så här skriver avsändaren, som är ellem: "Hej, här kommer några fönster från mitt-på-dagenpromenaden. På älvsbilden (den här) kan du se kulturhuset sticka upp bakom Sankt Olovs kyrktorn. Kulturhuset Sara blir klart i augusti i år. De höga partierna blir ett hotell på 22 våningar, mitt i kulturhuset. Allt är byggt i limträ från Martinssons Trä i Bygdsiljum, några mil söder om stan. 

Elisabet skriver: lägger in en bild av hur det är tänkt att det ska se ut, när det är klart.

Det  - tornet - brukar ju annars dominera siluetten (kan även stavas med h, silhuett, skriver bloggmadamen som blev osäker) från Älvsbackabron. 

Hälsningar ellem."

Tack du rara! säger jag, som minns såna här dagar hemifrån.

Älskar jag ....

.... detta?

Det kan jag lova er.

(Men inte reklamen).

Här och nu ....

Uppehållsväder. 

Tar harry på promenad och försöker ta en helt annan väg, men där är det tvärstopp. Vi stannar på höjden och tittar ner mot hästhagen och hästarna upptäcker oss och kommer i full fart. Det är stängsel mellan oss, men harry blir ändå rädd. 

Sen hemåt. 

Tittar på Tour de Ski och fascineras av Linn Hansson Svahn, för övrigt född i Lycksele, och hennes vinnarskalle. Pv river garderoben i hallen, den i mellanrummet. Vi har förfärligt ont om skåp, nu ska där bli rejäla hyllor i stället och jag planerar redan vad som kan komma dit. 

Saker som elvispen, stora skålar, uppläggningsfat, små korgar med ljus, två kylväskor, mängder med assietter, ja, kanske kan vi tömma och bli av med skåpet som står på golvet i köket, där pv har sin servis. Kanske kan vi där - när det tapetserats om - ha en inramad poster av något slag. 

Pv frågar om vi nu, halv tre snart, ska ta ett dopp?

Eller om jag vill?

Nja .., jag känner mig ”hurven” och har precis lagt in mer ved i kaminen, så jag tackar nej. 

Ägnar mig i stället åt att koka potatis, - och purjolökssoppa och knapersteker lite fläsk till. 

Det ska bli morgondagens lunch, men jag vill ha det klart redan idag. Lite riven ingefära och pressad citron till, brukar bli gott. 

Dagens middag blir i alka fall rårakor, med stekt fläsk och lingonsylt.

Dagens fönster ...

... fanns som illustration i Dagens Nyheter någonstans på våren 2020.

Och jag ler för mig själv och tänker att detta är så typiskt; för så snart vi närmar oss nyår, då översvämmas sociala medier av allehanda dieter och träningsprogram! 

Mars 2020 ... återblick. 

I några månader till av det här året ska jag arbeta. 

Inte full tid, men när det behövs. 

Vid det laget har jag arbetat i butik i fyrtiosju år. 

Något plexiglas vid kassorna har vi då - i mars - inte fått, däremot plasttejp på golvet i ett försök att få kunderna att hålla rätt avstånd till varandra. 

Det går ganska bra.

På Karolinska där äldsta dottern arbetar, börjar det bli kaotiskt. 

Maria vittnar om hur varmt och obekvämt det är att arbeta i det som väl mest kan liknas vid ett våtvarmt omslag och om märkena i ansiktet efter masken och om långa arbetspass och patienter som dör bara knall och fall. 

Inget är sig längre likt. 

På Apoteket i Getinge sitter en handskriven skylt vid entrén. 

Men mars är också en vårmånad, i alla fall om man bor i landet Halland. 

Här eldar vi gammalt ris. 

Eller vi och vi. 

Pv är eldare.

I rabatten blommar de allra ljuvligaste påskliljor! 

Och Eva i Tyresö berättar om sin älskade farfar Axel, han som emigrerade till Brasilien och kom att arbeta hos en godsägare och om livet där - långt borta - som han var med om. Det handlar om Gula Febern, om att förlora sin fru och dotter och om hemlängtan.

Nästan utblommade tulpaner gör hjärtat glatt i mars.

Och i mars då väntar harry som vanligt på husse. 

Sigge tar det piano. 

I mars månad köper jag en begagnad fåtölj i Falkenberg (tack friherrinnan som gjorde mig sällskap!), en fåtölj som min AP tycker är gräslig och bettankax tänker på allt som kunnat hända i den fåtöljen, nej, den gör verkligen ingen succé. 

Det gör däremot julrosorna som växer utanför huset, ja, där fåtöljen inhandlas och fåtöljen har för övrigt fått ett nytt hem hos Hilda i Halmstad.

På väg hem från Falkenberg (friherrinnan gör mig sällskap) tittar vi in på Ica i Skrea strand och jag faller nästan baklänges av beundran vid åsynen av deras delikatessdisk. 

Välfylld och lockande! 

I mars får jag läsa sagor för en lillkille i Malmö. 

En liten krabat som knorrar med stortån och gör farmorshjärtat varmt.

Och den 29:e mars fyller Emma tjugotre år. 

Hon är ju också ett älskat barnbarn.

Här är hon och tränar tillsammans med moster Anna. 

Dom här två är bästisar, eller mer som systrar kanske. 

Eller både-och.

Det skiljer tjugoett år mellan dem, men oj, vad dom har roligt tillsammans.

 Februari 2020 ... en tillbakablick.

Resan till Ystad och Köpenhamn är det bästa i februari. 

På Regementsgatan, inte långt från där jag en gång bodde, finns det här anskrämliga huset, som inte var fullt lika anskrämligt då. Fönstret får bli dagens variant.

I början av den här månaden - eller om det rent av var i januari - tipsar annannan mig om att det i Köpenhamn, på Statens Museum för Konst, visas en utställning med alster av Anna Ancher. Jag tar sikte på ett bra datum .., bokar bums tre nätter på Stationen i Ystad och får en sån otrolig kick - enbart vid själva tanken på vad som väntar -. 

Det är en slags frihetskänsla. 

Den sjunde februari tittar vi på tv och får då lyssna till Mr David Abel och hans hustru, vilka befinner sig på ett kryssningsfartyg utanför Japan, men nu har ett underligt virus uppenbarat sig och alla gäster ombord sätts i karantän. Mr Abel tycks ta det hela med ro och verkar ha humor. Nej, dom är inte oroliga. Och jag tänker att dom ser så lyckliga ut tillsammans, så där som vissa par .., när det är så självklart.

Orolig är däremot doktor Li Wenliang i Wuhan, han som offentligt gått ut och varnat för viruset, då han i sin tjänstgöring mött patienter vilka alla uppvisat samma symptom. Doktor Wenliang blir då rejält tagen i örat av kinesiska myndigheter - han anklagas för att sprida rykten och oro -. Inte långt därefter blir han själv smittad och dör av covid-viruset.

I februari får jag ett mejl från Cecilia N i Härnösand.

Så här skriver hon: 

"Och igårkväll fastnade jag framför Kunskapskanalen och en dokumentär om en gammal man i Nederländerna som hade en grönsaksaffär som han inte kunde få för sig att ge upp trots att hans kropp gjort det. Då tänkte jag på dig. Den här skulle du ha gillat."

Om Cecilia hade rätt? Det kan ni tro! Och jag tänkte att just en sån butik hade jag gärna själv velat driva.

Glad-post, vet man ju vad det är! Det vet Harry också. Från min omtänksamma syster i Skåne kommer en pipleksak till Harry, nånting att leka med efter operationen av svansen. Eller före. 

Den artonde februari blir han av med stora delar av sin långa, fina svans. Alldeles knäckt är han .., kryyyyper fram .., kan inte sitta på rumpan, utan vilar liksom på låret. 

Vi vet det inte då, men det ska ta lång tid innan han blir sig själv igen.

Samma dag som Harry får komma hem, tar jag tåget till Ystad som bjuder på såna här vyer. 

Vintergäck i mängder i Norra Promenaden! Vilken lycka! 

En av dagarna i Skåne tar jag tåget till Köpenhamn ,,, virrar omkring, men hittar slutligen till Statens Museum för Konst och får en sån här liten plopp som bevis på att jag betalat entré. (Ploppen är självhäftande och fästs väl synligt på kappan). Utställningen är ljuvlig och tillströmningen av besökare såå stor, så där så vi släpps in några i taget, när andra går ut. 

Här ett av Anna Anchers alster. 

Såååå fin.

.

Är trött - såväl mentalt som fysiskt - när tåget kör in på stationen i Ystad. Så många intryck det varit på en gång! Jag - som i vanliga fall kanske möter/ser två, tre personer per dag - blir närapå rusig av alla människor som passerar revy! Och alla ljud! Ett annat språk! (Men ändå lätt att förstå). Och alla cyklister som susar förbi i en vådlig fart! Och ovanan att slå sig ned i en restaurang, ensam vid ett bord. Bara en sån sak. 

Och ändå; så härligt! 

Det fanns dom i bekantskapskretsen som för sitt liv inte kunde begripa hur man kan vilja tillbringa några dagar för sig själv på ett hotell. Hade vi det dåligt tillsammans?

Nej, inte alls!

Men egentid är för mig värd såå mycket.

(Det är precis samma känsla som när jag var väldigt ung och satte mig på sommarstuge-räcket nere vid sjön hemma. Ensam. Och så vilsamt!)

En annan av dagarna hälsar jag på i Malmö och får skjuts tillbaka till Ystad av sonen. 

Minstingen och farmor i baksätet. Jag köper hämtmat från Lisas skafferi och så äter vi middag tillsammans i hotellrummet. Minstingen ligger på sängen. 

Jag är så lycklig så det känns som om jag ska sprängas.

I slutet av den här månaden gifter sig min systerson Fredrik med sin Shae. Det här är ett äventyrligt par; båda kastar sig oförfärat nerför branta pister, surfar i havet eller skejtar. Själva vigseln sker nere på beachen i Portland där dom bor (men inte på stranden) och på sin facebooksida skriver bruden: "Married my best friend, surrounded by the people we love most". 

Shae har - i motsats till Fredrik - vuxit upp i en stor familj och min syster vittnar om ett alldeles underbart bröllop. Några dagar senare tar min syster sin bil och kör dom femtiotre milen norrut, hem till Adelaide.

Februaris allra sista dag, då Maria har namnsdag, ser det ut så här när vi vaknar. 

Det är knappt man tror sina ögon.