September 2021 ...

Första veckan i september och lite längre än så, är jag kvar på sjukhuset. Att hälsan återvänder är väl mina ständiga matbilder ett bevis på. 

Kommer hem. Känner mig överlycklig, men i säkert en månads tid ska jag tänka på medpatienterna på sjukhuset .., hur nära man kommer varandra .., hur det här med oväsentligt småprat läggs åt sidan. För många har döden varit nära, andra är piggare. 

Många gråter i smyg. 

Tittar på en helt underbar film hemma i soffan, den här gången "Systrar" av regissören Hirokazu Kore-eda och har jag förstått det rätt är filmen från 2016. 

Sorterar gamla kalendrar  ...., det är såna jag årligen fått av hemtidningen Norra Västerbotten, förmodligen efter åren där som lördagskrönikör. 

Vi beslutar oss för att köra till Laholm (fem mil kanske, enkel väg) för att titta på filmen "The Father" med  Anthony Hopkins i rollen som dement äldre herre. Innan filmen börjar hinner vi med ett besök hos Egon och Eva-Britt, f.d. malåbor vilka även dom flyttat söderut och stortrivs. På bordet alldeles nybakta chokladmuffins.

Älskar filmaffischerna utanför biografen! 

Den här månaden - förmodligen lagom till pv:s födelsedag - får vi besök av överläkare Edvin Ljungman som här behandlar sin sjuka mamma .., minns jag rätt fick hon en spruta i armen. 

Vi får även besök av en åtta månader yngre liten herre från Malmö. Han är inte så mycket för att leka doktor, nej, med farmors musselskal kan man ju köra polisbil och fastän hon som är farmor kallar vissa skal för "titta, här är ju mormor Monica!" är det mest motorfordon i huvudet på den gossen. Traktorer. Grävmaskiner.. Eller brandbilar.

Med ny ork i kroppen blir det fler promenader än tidigare. Det känns bra, om än inte optimalt ännu. Men bättre. Mycket bättre. 

Vi tar oss några dopp i havet. Och jag har svårt att tänka mig att helt lägga av med kalla bad. Eller: det känns helt omöjligt. Det som ger sån glädje i livet . 

I slutet av september firar vi min äldsta syster som då flera veckor tidigare har fyllt åttio år. Vi bjuder henne och dottern på boende på Stationen i Ystad och så äter vi smarrig middag på "Dinas place" i Abbekås och har det allmänt trivsamt. 

Ingenstans finns väl godare bröd än det hembakta från Stationen ..., det är det brödet som ligger till höger på bilden!

Och innan vi skiljs åt, tar vi en selfie ute på parkeringen. 

Så glada vi var!

Så lycklig jag kände mig!

Det man möts av ...

Nästa vecka är det som jag ska bege mig till Stockholm för att gå på konstutställning på Valdemarsudde. Det har strulat rejält med tågbokningen hos MTR, vilket blev en dominoeffekt även när det gällde antalet nätter på hotell. 

Jag bokar oftast (nästan alltid) via Booking.com då man ju utan kostnad kan avbeställa rummet fram till ett dygn innan ankomst, men nu ringde jag Freys hotell på morgonen för att helt enkelt försäkra mig om att jag kunde få ta ännu en natt bokad .., det är ju inte så att man drömmer om att checka ut, för att därefter ta sitt pick och pack och promenera iväg till ett annat hotell. I alla fall är det inte vad jag drömmer om. Är man enjängd, så är man.

Efter en stunds väntan med härlig jazzmusik i örat, svarade en "Maja" i receptionen/kundtjänt. Å, vilken underbar människa! Icke allenast fick jag en natt till - och till rejält reducerat vinterpris - jag fick även möjlighet att checka in redan på förmiddagen, ja, så snart jag  kommit in till stan! 

Sååå glad jag blev! 

Bilden: andra som blivit nöjda, men på andra områden.

Ännu mera glädje! 

Sen kontaktar jag MTR:s kundtjänst och en lika vänlig själ där svarar att uppresan som jag avbokat  (den blev ombokad av dem), ja, men självklart får jag pengarna tillbaka då det är "vi som orsakat det hela och pengarna kommer in på kontot inom några minuter, via Swish”. Det gjorde det också. Nerresan blir med tåg och då spelar det  mindre roll om den bokas om. 

Vänligt bemötande .., tänk ändå vad det betyder!

Augusti 2021 ....

I början av augusti har den förstfödda födelsedag. Nu är det bara ett enda år kvar till femtio och det är ju nästan obegripligt, men får man barn tidigt hinner dom nästan ikapp ,-). 

Det händer i den här månaden att jag tar cykeln och ger mig av på en tremilarunda och då blir det perfekt att svänga förbi Sonja i Harplinge. I cykelkorgen finns då lunchmat till madame Pehrson, med ett s. Och utanför hennes lägenhet blommar hortensian nåt så otroligt! 

I augusti hälsar vi på pv:s lillebror som på landet utanför Lund. 

Han har verkligen känt av pandemin, i alla fall när det gäller ekonomin. Inga spelningar .., inget sjungande på äldreboenden, allt är nedstängt. Vi sitter ute på altanen och han som var så snäll och go med Nelly, är lika fin med Harry. 

Ulf är Skorpion och trummis. Han röker och snusar, åker inte skidor, går inte på gym och inte löptränar han. Jag brukar säga att han förmodligen kommer att överleva oss alla. 

I hästhagen (det här året utan hästar) blommar ljungen. 

Vis av erfarenheten att inte bli riktigt trodd av kirurger, skriver jag ned alla besvär jag har med handen. Senare ska det visa sig att dom hade rätt .., det TAR tid att läka knepiga handledsbrott och nu, när det nya året tagit sitt början, har jag inga som helst problem med handen - frånsett att jag har svårt att öppna burkar -. 

I rabatten - den mot väster - blommar luktärterna oavbrutet. 

Och sååå glad jag är för den här utbyggda rabatten! 

Eva från Tyresö och hennes halvlånge man är ännu kvar i Halland och pv hjälper till att fylla släpvagnen med nedsågade grenar. 

På loppmarknad i Ystad köper jag den här ljusstaken. Den är tillverkad för länge sedan av Ystad Metall och när jag kommer hem, upptäcker jag att den hade kunnat köpas åtskilligt billigare på Blocket. 

I augusti besöker jag Hallands Konstmuseum och när jag beundrat konsten, köper jag i den lilla butiken två olika ”kort”, förfärdigade av konstnären Mona Johansson. Året var 1989 och just det här motivet har tryckts i fyrahundra exemplar. Och tänk, så omtänksam Mona var när det gällde igelkotten Nikodemus. 

En av de sista dagarna den här månaden, besöker jag vårdcentralen i Steninge. Jag träffar en otroligt rar och vänlig läkare som heter Pia och jag vittnar om den tappade orken; att jag knappt tar mig ner till havet utan att pausa i omgångar. 

Hon sitter på kanten av undersökningsbritsen och hm:ar. 

EKG:et ser jättebra ut. Blodtrycket också.

Har jag  n å g o n s i n  mött en läkare som tagit sig sån tid?

En halvtimme senare, just som jag ska ta mig ett dopp här i havet i Skallkroken, ringer min mobil. Det är Pia, läkaren. Hon säger att hon vill skicka mig till hjärtmottagningen och det bums. Jag tror att hon har förlorat förståndet. 

Så tar jag mig ett dopp ..., simmar lite .., åker hem och byter om till andra kläder och gör mig i ordning och därefter skjutsar pv mig till sjukhuset. 

I sjukhusfoajén hänger konst som förmodligen är avsedd att pigga upp patienterna. 

"Ett gott humör är den bästa medicinen", 

På det viset. 

Och på åkern ser det ut så här. 

Å, jag älskar augusti månad!

Dagens fönster ...

Av Lena Ödling på Instagram fick jag den här bilden .., en tavla av konstnären John Sloan, från 1912. Helt underbar tycker jag och där är ju minst två fönster, om inte tre! 

Här ännu en "hänga-tvätt-målning" av samme konstnär. 

Här har nog Mr Sloan glömt det här med tvätten och givit sig iväg på utflykt till Santa Fe. 

Jo, men jag tycker om alla tre målningarna. 

Spridda skurar ...

Så blev det då dags för vår tredje dos Pfizer igår och enligt Annika som är läkare, så menar hon att för vår del får man räkna den som den fjärde dosen. 

Som alltid blir jag så rörd när vi är många människor som står där med rejäla avstånd mellan oss och legitimationen redo, helt annorlunda än det kaos man ofta läser om, t.ex. från Stockholm. 

Det går undan! 

Tjopp bara, så är det vår tur! 

Tolv bås inalles med ofta äldre sköterskor som tar emot och står redo. 

För egen del mottogs jag av en före detta distriktssköterska i sjuttioårsåldern. Hon var så rar och berättade att under dom två år hon hade hjälpt till med vacciantioner, hade hon endast mött två  personer som varit ettriga. 

Vi hade tid klockan ett och vid sjutiden igårkväll började pv känna sig dålig och någon gång natten mot idag var han sååå skruttig ., precis som förra gången! Feberfrossa, skakig och alldeles illröd om kinderna. 

Jag hämtade en flaska vatten och några Alvedon och om det nu var detta som hjälpte eller tron .., nåja, han somnade i alla fall och på morgonen var han sig lik igen. 

Själv kände jag ingen reaktion alls, förutom att min vänstra arm är öm, men det är ju fullt logiskt. 

Bilden visar när vi är på väg till bilen, ut från Arenan (där jag tidigare bara sett en handbollsmatch och en crossfit-tävling) . Utanför Arenan finns flera laddstolpar, men det här gick ju så geschwindt, så det blev nog ingen märkbar höjning av elen. 

Så var det.

Dagens fönster ... 

Denna den tredje januari - när Alfred har namnsdag - är det precis lika grått och regnigt som det har varit den senaste tiden. Jag peppar mig med en vårlig bild från Steninge. Ett fönster i ett till synes inte alldeles nytt hus .., och med en underbar skylt vid infarten. 

Nu bär det strax iväg till Arenahallen i Halmstad! Äntligen dags för vår tredje vaccination! (Förmodar att vi fått vänta då vi ju själva varit sjuka i covid). 

U n d e r b a r t! 

Juli 2021 ....

Jo, men juli är en fin månad. 

En dag har jag tillbringat ett par timmar på stranden och simmat hit och dit och på väg hem vänder jag mig om och tar den här bilden. Fortfarande svårt med orken. 

Och en kväll när jag känner mig mer än vanligt pigg, gör jag i ordning en kalljäst deg som på morgonen bakas ut till underbara baguetter. Perfekt till ost och marmelad.

Och jag rörs till tårar när jag på nyheterna hör den här kvinnan vittna om vad som hänt .., hon har då förlorat sitt hem i de allra mest förfärliga översvämningar som då kommit över bland annat Tyskland och Belgien. Klimatångest - ja, verkligen -. 

En dag i juli kör vi till ett äldreboende i Alingsås för att hälsa på min f.d. svägerska - tillika faster till mina barn -. Hon känner inte igen mig, men går gärna i armkrok med pv. Vi sitter ute på en bänk och jag stryker henne över ryggen och försöker väcka minnen till liv. Det går väl si så där. Eller inte alls. 

På hennes bord står ett vykort som jag skickat till henne, med namnet utskrivet så hon ska veta vem det är. 

Jag tittar på bilden och konstaterar att jag blivit rynkig, både här och där. 

Det gör inget. 

Om snart två år är fyller jag sjuttio.

Vart tog åren vägen ...?

Och i svägerskans bokhylla står denna och försöker också väcka minnen till liv. När vi åker därifrån, känns det alldeles  t o m t   inombords, ungefär som om en epok i mitt liv tagit slut för gott. 

Sommar innebär ofta besök av ätteläggarna. Här är det äldsta dottern med snäll make som kommit och från Skåne har sonen med familj anslutit, nu minsann blir det till att fiska krabbor. Minstingen tycker att detta är såååå spännande! 

Har man tur .., kan man skymta krabborna där nere på botten.

Så där apropå kommer Ecke och Britt och hälsar på och vi gräddar våfflor och jag känner knappt igen Britt .., ja, men så är det ju, just den här dagen har hon inget hårband! 

Nöden lär ju vara uppfinningarnas moder och så här fixade pv vindrutan på båten, då, när det blev alltför varmt ombord. En tumstock fick agera stötta. 

I juli månad fortsätter pandemineländet, om än i mindre omfattning. Emma - som arbetar på ett pensionsbolag - får inte längre åka in till stan (Sthlm) på jobb, utan arbetar hemifrån. 

Så här kan hennes arbetsbord se ut. 

Ett tag hade hon en strykbräda som underlag. Och en kastrull kan användas som förhöjare. Hennes mormor ler.

Nästan framme i Steninge, upptäcker jag den här skylten vid sidan av cykelbanan. Jag lär mig att använda googlefunktionen, dvs, ta en bild av en bild av en blomma och vips, får jag förslag på vad den kan ha för namn. Helt fantastiskt. Det var för övrigt mossfolk som bistod med den kunskapen! Tack snälla! säger jag. 

I mitten av juli får vi trivsamt besök av Turtlan och hennes M från Karlstad. Vi är vid havet .., äter god lunch på Ringenäs golfklubb, madame Sköldpadda tappar sin mobil i havet när vi är i Skallkroken (men räddar den lika snabbt!) och på strecket hänger deras badhanddukar - den gröna och den grå -. 

Och pv räddar en brevduva som hamnat i stuprännan och inte orkar ta sig därifrån. Den har helt enkelt flugit vilse. Efter lite detektivarbete får vi veta vem ägaren är, men han är för tillfället bortrest och i hans ställe dyker en pratglad och himla trevlig man upp; en som också har duvslag. 

Vi får veta allt möjligt om den lilla duvan som nu - tillfälligt - ska härbärgeras hos mannen med rutig skjorta och denne berättar hur tävlingar går till och att det främst är många män från forna Jugoslavien som är engagerade och dessutom väldigt duktiga när det gäller den här "sporten". Ett trevligt möte blir det.

Och en solnedgång fångades i juli månad. 

Jag som inte är någon solnedgångsmänniska. 

Jo, jo. 

Det var juli månad det.

Juni 2021 .... 

I juni månad kan den som för första gången tittar in på min blogg få för sig att jag är en ganska normal människa. Ingen månad har färre inlägg än i juni. 

Och robiniaträdet hos Ecke och Britt blommar och doftar övermåttan ljuvligt! 

Britt har skaffat nya glasögon och nu kommer dom (inte glasögonen, men herrskapet Bengtsson) upp och dricker kaffe med oss och jag undrar just vad som fanns i dom gröna skålarna? Glass? Färska bär?

Även Sonja hälsar på. Det har då gått nästan ett helt år sedan hon ramlade på väg upp från tvättstugan och bröt höftbenet, men nu först vågar hon gå med bara en krycka.

Själv ramlar jag och tappar en supertung kruka av stengods och riktigt hur jag bär mig åt vet jag inte, annat än att det blir besök på akuten och efter några dagar visar det sig att nej, det fungerade inte att dra handen i rätt läge och sedan gipsa, den är så felställd som den kan bli och det bestäms att en ortopedkirurg ska ta sig an den, åtta dagar efter fallet. 

Vad som var värst?

Att med endast en hand försöka sätta upp håret. 

Pv - med två friska händer - lyckas aldrig lära sig den konsten och jag funderar allvarligt på att kortklippa mig, men har ju redan tappat halva kalufsen efter covid-eländet. 

Det är bara att kämpa på.  

Från Skåne dyker en minsting med mor och far upp och minstingens faster AP ansluter från Ekerö. Det fångas krabbor i såväl solsken som ösregn. 

I juni hämtas båten från Vindön och ur mjukt och lent är det inte att tassa omkring på däcket av teak. Innan sommaren är tillända ska däcket ha blivit grånat och mycket finare. 

Vi seglar till Torekov, får övernattningsgäster av skånefamiljen och livet känns som bäst. På hemväg tackar den fyrtiosexåriga motorn för sig. Själv vill jag bara säga tack och hej till allt vad båtar heter. (Den känslan har numera gått över. Ganska mycket i alla fall.).

Mera juni. 

Äldsta dottern tar med sig dom två hundarna (far och son) och kör hem till Malå på en tio dagar lång semester. Är Malå "hemma" för mig, så är det om möjligt ännu mera hemma för henne. 

På väg upp i den ljusa sommarnatten stannar hon till och rastar hundarna. Jag får ett sms där hon vittnar om hur underbart det är med ljusa nätter. 

Det var då hon tog den här bilden.  

Det blir ideliga besök hos arbetsterapeuten på Halmstad sjukhus. Hon säger att det är fantastiskt så rörlig min hand har blivit. Vad vi inte vet då, är hur lång tid - nästan ett halvt år - det ska ta innan den hemska värken försvinner. 

Men ett vackert väntrum finns på terapin. 

På en affisch får patienterna veta att Becel är något vi borde satsa på och då skriver annannan i en kommentar att hennes mamma - hemkunskapsläraren om jag minns rätt - hade gått i atomer om hon sett att landstinget "sponsrar" enskilda företag, eller kanske ännu mera; gör reklam för Becel?

Själva håller vi oss till Bregott.