Under köksbordet ....

Det var där, när jag skulle dammsuga bort lite katthår, som jag upptäckte den. En alldeles underbart söt liten kaninunge. Död. Tack och lov att den inte levde och tack och lov att den inte var blodig. Kanske hade någon av katterna strypt den? 

Å, den var så fin .., som ett litet gosedjur!

Det är detta som är så förfärligt med katter och ibland även med hundar. Och även med oss människor. För några dagar sedan kalasade jag - utan dåligt samvete  - på lammstek hos Ecke och Britt och kyckling äter jag utan bekymmer. 

Tala om dubbelmoral. 

För övrigt? Hälsade på hos pv idag och han hade ett helt annat kroppsspråk. Det har slagit mig så många gånger, detta att när människor har svåra smärtor eller är sjuka rent allmänt, så .., ja, det är som om man åldras tio år rakt av. 

Och sen, som genom ett mirakel, så susar åren tillbaka till rätt läge, när samma människa kvicknat till. 

Minns när Sonja opererades för gallsten och vi hälsade på henne .., hur förskräckt jag blev; hon var alldeles vit i ansiktet och såg sååå mycket äldre ut. Några dagar senare: fräsch som en nyponros! 

Så här såg pv ut när jag hälsade på honom idag. Nu var han sig lik. Så fin!

Hittade ingen fler bok att ta med mig .., men jag ska titta igenom hyllorna ännu en gång. 

Tror inte på alltför tjocka volymer, det orkar eller hinner man nog inte med, utan så där lagom vore ju perfekt. 

Nu är det kväller. 

Tittar på Mästarnas Mästare i efterhand och tycker att producenten draaaar ut spänningen/väntan att få sätta igång tävlingarna onödigt länge, t.ex vid nattduellen. 

Men hu, så trött jag är!

Dagens fönster ...

Flera fönster i ett .., alla vid utgången från ortopeden, det vill säga, om man inte vill ta vägen via huvudentrén.  

Där, i entrén sitter flera såna här konstverk, men jag tycker nog att texten är lite väl flåshurtig, detta att gott humör är den bästa läkaren.

Nej, det tror jag inte riktigt på. 

Att man mår bättre om humöret inte är i botten, så är det förstås. Men ändå.

Ny dag ..., nämligen fredag.

Ja, så är då operationen överstökad och oj, så skönt! Det blev stift för pekfingerfrakturen, samt att man tog en sena från ovanför handleden och lappade ihop den sena som blev sargad,. Långfinger-frakturen fick en platta som skruvades fast och som håller ihop det hela och slutligen bandagerades de två fingrarna ihop och så gips på allt detta. 

"Jag fick välja färg .., jag tog grönt", sa pv. 

Ja, det passar väl den som är Miljöpartist.

Oj, så trött han var när jag kom upp för att hälsa på och uppmuntra lite. Även idag hade jag med mig utrensade böcker, nu blev det ytterligare fyra stycken, alla har jag tyckt om, men kommer inte  att läsa om dem. Hade som målsättning att finna lite tunnare exemplar; ty är man opererad eller ska opereras, kan det kanske vara svårt att koncentrera sig alltför mycket. Man kanske inte orkar med en tjock bok.

Friherrinnan bidrog med godis till den alltid, alltid sötsugne herr Göransson. Såå glad han blev!

Efter besöket, på väg till parkeringen, stannade jag till vid det här trädet. Så bedrövligt att jag inte kom på  v a d  för sorts träd det var!

På en bänk intill satt en äldre herre, så jag bad om ursäkt om jag störde honom, men visste han möjligen vad detta var? 

Han sa knappt  fyra ord (dock inte namnet på trädet), så sa jag att "men du kommer väl från Norrbotten ..?" 

Jodå, så var det. Från Gällivare, ursprungligen och hans pappa hade varit Gällivares trädgårdsmästare, men se, såna här träd fanns ju inte där uppe, inte då, i alla fall. 

Då gick jag närmare , tog en bild och googlade. Ja, men såklart  .., det var ju en LÖNN!!

En liten, liten kvist fick följa med hem! 

Svängde sedan förbi affären, handlade till friherrinnan och mig själv och formligen  s t ö p  av trötthet när jag klivit in i köket. 

Så  t o t a l t  slut på. 

Någon timme senare ringde pv och berättade att nej, han får tydligen inte lämna sjukhuset i morgon. Det blir ännu en omgång med intravenös antibiotika och det tackar vi för .., hu, vad som kan hända när ett verktyg som använts ute och säkert inte var så rent, orsakat eländet. 

Sepsis .., vill man inte få. 

Pratade med min systerdotter Rita ikväl. Den 5:e maj ska deras fina dalmatiner Samba avlivas. Därmed försvinner den sista av Harrys kompisar.

Resumé över en torsdag ...

Planterat tomatplantorna, i alla fall fem av de sju som pv inhandlade i Varberg .., hackade loss övervuxet gräs på den nedersta granitstenen vid ytterdörren .., t u n g t  var det och jag tänkte att detta kan ju aldrig pv göra med en skadad vänsterhand. 

Vattnade försiktigt, dels plantorna, men även i rabatten. Det är redan otroligt torrt i markerna och det är väl endast en tidsfråga innan vi får bevattningsförbud här i södra Sverige. 

Hälsade på pv på avdelning 81. Han ligger ensam på salen, tv finns - men endast kanal 1 - ja, sånt överlever man ju. 

Det blev lite prat om vad som hänt .., en sköterska kom in och meddelade att någon operation blir det inte idag, så nu skulle han - som inte fått i sig annat än dropp sedan 8 i morse - få middag!

Ack, vilken kulinarisk höjdare för en som är jättehungrig .., det blev falukorv med potatismos. Han lät överlycklig. 

Hade mobilen med mig. Råkade trycka av ett slags självporträtt. 

Hilda, som arbetar på sjukhuset, men med tandrädsla och annat, kom upp när jag körde hemåt. Roligt för honom. 

Så blev jag bjuden på middag hos Ecke och Britt och vilken middag, sen! Britt hade stekt lamm i ugnen .., där var en stor potatisgratäng, kålrabbi/lökhalvor/morötter skurna på längden - i ugnen tillsammans och så vansinnigt gott! Sonen Jonas - nybliven pensionär - gjorde vitlökssmör till allt detta och så var där familjlen Bengtssons råkostsallad som är så god - gjord på rivna morötter/rotselleri, små ärtor, apelsiner, lite ananas kanske - samt citronsaft över allt detta. 

Lite, lite, lite rött vin fick jag i ett glas, vilket resulterade att jag blev kvar längre än vanligt. Sista timmen satt vi i deras orangeri där citronträdet bar mer än 30-talet frukter .., kamelian var på gång att blomma och olivträdet hade växt rejält. 

Tog sikte på Stensjö och fick samtal från Sonjas son Mats - kusin till pv - som undrade hur det var med honom. Mats har - sedan två månader tillbaka - tagit skuttet in i pensionärshagen och om detta pratade vi ganska länge. Den där känslan av frihet, men också ..., detta att man inte är behövd på samma vis. 

Nu har jag täckt över plantorna i växthuset .., diskat undan, gett katterna mat (dom kom springande och mötte mig när jag parkerade bilen .., å, vilken lycka!), mejlat min syster i Australien och hoppas innerligt att pv blir opererad i morgon. Den första ortopedläkaren menade igår att man ska inte vänta för länge när det gäller såna här skador. Herr Göransson tycks tämligen förnöjsam .., får morfin när det blir för tufft och tog sig an den enda bok som fanns i dagrummet, nämligen den här. 

Själv donerade jag två böcker som fick göra mig sällskap till avdelningen. En var skriven av Marianne Bokblad (Pigan, tror jag titeln var), den andra av Valérie Perrin (Färskt vatten till blommorna), men så dåligt utbud på en ortopedavdelning, där man i alla fall kan tänka sig att somliga blir liggande lite längre. (Katten på första bilen satt på amdra sidan gatan, när jag lämnade Ecke och Britt).

Spridda skurar från en torsdag i april ...

"Men det här har du ju redan skrivit om på Instagram!" tänker säkert någon. 

Javisst, men bloggen är ju som min dagbok och det är här jag går tillbaka när jag funderar över vad vi gjorde i april månad år 2026.

Jo, men då blir det först ett besök på torget i Varberg. Dit är det fem mil och jag slås - i alla fall sedan vi passerat Falkenberg - hur oändligt vackert det är i Halland. 

I Varberg är det torgmarknad varje onsdag och lördag och alltid såå mycket människor som strosar längs alla blomster till försäljning och det mesta relativt billigt, i alla fall i jämförelse med t.ex Plantagen.

På torget säljs även kläder, ofta i grälliga färger och endast i en storlek - en för alla -, ostar alla möjliga sorter, grönsaker, potatis, fisk .., ja, det är en livlig kommers på torget. Och kyrkan i närheten - verkligen i n ä r h e t e n, hade kanske begravning på gång, för oj, så länge klockorna ringde! Och på utplacerade bänkar sitter människor och tar igen sig lite. Det är verkligen ett l e v a n d e  torg, i motsats till många andra jag sett. Halmstads, t.ex, som nu är under renovering. 

Problemet med Varberg är att där är så knepigt att hitta parkeringsplatser.

Nu hade vi tur, där fanns en ledig ruta avsedd för bilar som ska laddas med el, annars ska man snirkla runt bland trånga gator och 15-minutersparkeringar.

Nåväl. Köpte tre pelargonior för 100 kr, samt plocksallad och bladpersilja, allt har nu planterats. 

Pv satsade på ett antal olika sorters tomatplantor.

Därefter till den lilla hamnen i Galtabäck, söder om Varberg. Där brukar vi ta kafferast åtminstone en gång per vår/sommar, ofta när svalorna anlänt och pilflyger mellan fiskebodarna, men nu var det förstås för tidigt .., dom bidar nog sin tid. 

"Få se nu ..., tog du med dig något smarrigt ...?" tror jag att pv tänkte. 

Smarrigt för pv är t.ex morotskaka .., wienerbröd eller liknande. 

För mig är det smörgåsar.

Och termosen från körvännerna i Malå var med den här gången. 

(Förra året fick vi dricka vatten). 

Det blåste iiiisvindar och fikarasten blev inte långvarig. 

Därefter tog vi sikte på Skogskyrkogården i Falkenberg, där pv:s ungdomskamrat Magnus ligger begravd. 

Magnus - denne till synes genomsnälle smålänning - dog i fjol efter en tid med cancer och hans gravplats ligger nära en liten slingrande bäck! 

Åååå, så vackert där är!

Omtänksamt av de som sköter kyrkogården att där finns en sekatör att använda sig av! 

Påskliljor, långa rabatter med narcisser, hyacinter .., ja, det var som att promenera i Edens Lustgård (där har man ju varit ofta ...), tänkte jag. 

Kan man tänka sig något så fint ....?

Inte jag, i alla fall. 

Och någon slags kornell (Google säger Korallkornell) i bladsprickningstider.

Och hela tiden hörde vi småfåglar .., bofinken som mallar sig över att den kommer från Jönköping .., och såklart alla koltraster! 

I början av kyrkogården, sett från parkeringen, finns sju krigsgravar där besättningen på en brittisk Lancaster liggrer begravda. 

Texten här under - från den 12/9 2014 - kommer från Hallands Nyheter och är författad av Lars Wikander. 

"Mellan den 8 och 14 september 1944 flöt de sju flygarna i land på svensk mark, mellan Skrea och Björkäng. De var delar av tre besättningar vars plan hamnade i havet runt Anholt.

Det fanns en bestämd orsak till att planen tog den förbjudna vägen över det neutrala Sverige. Målet var att bomba två tyska hamnar, Stettin och Königsberg, dagens Kaliningrad. De var ut- respektive inskeppningshamnar för tyskarnas krigsmateriel till östfronten. Königsberg låg så långt bort att bensinen inte skulle räcka tur och retur utan denna genväg.

I skymningen den 29 augusti hade 900 Lancasterplan startat från olika flygplatser i sydöstra England. Av dessa drog de första 300 mot Berlin för att distrahera tyskarna. Resten flög mot nordost. Tre av planen träffades av eld från tyska jaktplan över Danmark. Två av dem störtade i havet runt Anholt. Det tredje fick en speciell historia.

Ett Lancasterplan har sju mans besättning. Piloten och färdmekanikern, bakom dem navigatören och telegrafisten. Dessutom tre skyttar, en främre som också är bombfällare, en övre och en bakre.

I det tredje planet fanns den australiensiske piloten Kevin Humphris. Två i hans besättning ska senare hamna i Falkenberg. Han berättar:

– Vi var över den danska östkusten då vi träffades av ett tyskt jaktplan bakifrån. Phil Aviet, vår akterskytt, blev svårt skadad och vårt stjärtparti fattade eld. Jag dumpade bomblasten och det är något som fortfarande bekymrar mig. Jag vet ju inte om den kan ha dödat några danskar eller orsakat skador på oskyldiga människor.

Det skulle visa sig att en av bomberna hamnade i en förstad till Randers. Flera hus förstördes och skadades och sex människor dog.

Piloterna skickade telegrafisten Stratford och övre skytten Fallon för att släcka elden och undsätta den 20-årige Aviet. Under tiden de försöker med det är Humphris tvungen att nödlanda på havet utanför Anholt.

I de höga vågorna bryts planet på mitten. De tre bak i planet följer med i djupet. Stratford kommer att flyta i land på Anholt, Fallon och Aviet blir två av de sju på Skogskyrkogården.

De fyra övriga räddas av danska fiskare och förs i land på Anholt. Där väntar tyskarna och flygarna får tillbringa resten av kriget i tyskt fångläger."

Och vid foten av var och en av de sju gravstenarna, stod en liten flaska med skotsk whisky. Vi stod en bra stund och tänkte på hur unga dessa flygare var .., 19, 20, 22 år ..., och en av dem, var enda barnet till Cyril och Louisa Aviet i Sussex i England. Såå mycket sorg och bedrövelse med krig!

Dagens fönster ...

Ett soligt och hjärtevärmande fönster kom från annannan som just nu befinner sig landet Skåne. 

Kanske - men bara kanske - är bilden från hennes barndomshem?

Vackert ljus blev det i alla fall. 

Tack! säger jag , och tack även till dig Bert i Luleå, det glömde jag nog igår - att tacka för att du tog dig tid att fånga fönster under besöket i Apulien!

Aj, aj, aj! 

Ja, det här blev ju verkligen en dag att minnas! Först besök i Varberg där vi köpte lite blommor och plantor, därefter i 11-kaffe i Galtabäck söder om Varberg (fint litet fiskeläge, men hu, så kall vinden var!), sedan hemåt och Pv som satte fart med bygget av nya rummet. 

Efter en stund gick jag in och plötsligt hör jag hur han ropar "Elisabet, kom! Nu är det kris!"

Då låg han på hallgolvet, hade virat hushållspapper om ena handen och berättade att han hållit på med vinkelslipen och på något underligt och vis, lossnade själva slipdelen och liksom halvsågade av pv:s ringfinger. 

Det såg tämligen läskigt ut och jag hämtade en ren handduk och så körde vi in till akutmottagningen i Halmstad. 

Där har han nu tillbringat eftermiddagen, kvällen och ska även övernatta, då han i morgon är uppsatt för operation av båda fingrarna. Det är frakturer på såväl ring, - som pekfinger, senan i pekfingret har skadats och eventuellt kan det bli stelopererat. 

Vi får väl se. Så här såg herr Göransson ut när jag vid tiotiden besökte honom på ortopedavdelningen (där jag själv legat och fått nytt knä). Morfinet gör susen .., han uttryckte stor tacksamhet mot den vänliga och omtänksamma  personalen och jag lämnade rena kläder, mobilen, laddaren till den nya hörapparaten (nu hör han småfåglarna igen!) och gav honom uppmuntrande tillrop. 

Det förunderliga var att det inte blödde mera. Flera gånger under mitt yrkesliv har jag skurit mig på skärmaskinen i delikatessen och det är helt sanslöst vad det då kan blöda från fingertoppen! 

Men inte alls här! 

Ja, så har eftermiddagen varit. Omtumlande. 

Och  t ä n k, om skärklingan tagit i halsen  .., då hade det kunnat gå riktigt illa, för han höll vinkelslipen högt upp.  (Skulle kapa en skruv).

Nu är jag tämligen mör. Inställd lammstek hos Ecke och Britt i morgon .., resan till Skåne på måndag kan bli inställd (kanske inget 11-kaffe tillsammans med annannan som är hemma och ordnar med föräldrahemmet) .., ingen övernattning i Ystad .., krångel med bygget som nu får vänta, men det är ju i det stora hela inga större bekymmer. Det blir när det blir. 

Nu mot sängen, framåt marsch!

Dagens fönster ...

Så här skriver Bert som alldeles nyligen var på vift: "Hej. Ett fönster från Gallipoli på Italiens klack. Här är sommar, så gott som. / Bert."

Man borde gå oftare på krogen ....

Härligt krogbesök blev det igår, då, när vi firade Hildas 38-årsdag på Franz Bistro & Bar i Halmstad. 

Så himla trevligt det var! Det var i fjol under Medeltidsveckan på Gotland som Hilda och Martin gifte sig och av bilden att döma, så var det nog ett lyckat val av partner, för båda två. 

Intill mig satt Sara, barn,- och ungdomsvän till Hilda och så rar och fin. (Ja, fortfarande vän, förstås). Det är hennes hand som klappar Martins hund Otto. 

Otto låg under bordet och blev ompysslad enligt konstens alla regler. 

Tänk, så härligt att man även i vårt land - i alla  fall på vissa restauranger - får ha med sig sin hund, i alla fall om den är väluppfostrad.

Sara och hennes fot. 

Maten var underbart god! Två valde råbiff (antingen vegansk eller vegetarisk), pv tog hamburgare, Martin och Mymmel  risotto och jag själv "Chilistekt linguine, handskalade räkor, bakad tomat, smörad hummerbuljong, pangritata, örter, samt riven parmesan."

Tänkte efteråt att ..., så härligt att bo centralt och kunna slå sig ner och ta ett glas vin eller som igår - när det var dagen för Gin & Tonic - (tog Hilda) , ta ett glas dylikt. 

Jo, men det blev några trivsamma timmar tillsammans. 

På väg till Slottsparkeringen där bilden stod och väntade ..., stannade jag till vid annonspelaren. 

Orup i Tylösand i slutet av juli. 

Och mitt på gågatan stod stora planteringar av tulpaner.

Dagens fönster ...

Ja, det ska i alla fall bli två fönster på den här västra sidan, den mot grannens sommarhus. 

Mycket jobb blir det för pv. Den gamla panelen har han nu tagit bort och ny ska på plats och så då två fönster. 

Med sex fönster enbart i det här blivande vardagsrummet, kommer Eriks Fönsterputs att ha fullt upp - om jag någonsin tycker mig ha råd att betala för månatlig rengöring av fönstren -.

Helgen som gick ....

Från lördagförmiddag till söndagförmiddag hade vi besök av den här gossen. 

Katterna flydde för livet (men återvände efter hand ....) och pv fick hjälp med bygget av nya rummet (bäst var skruvdragaren!), det målades, tittades på Bamse på någon slags barnkanal som jag knappt visste att vi hade och han fick lära sig att humlor inte är det minsta farliga och att alla små djur, även myror, måste få leva.

Våfflor var smaskens och när vi fick trivsamt besök av Hilda, Edvin och Martin, samt hunden Otto (springer spaniel), satte sig 3-åringen i en solstol på gräsmattan. Plötsligt blev han blyg. 

När mamman återvänt efter väninneträffen med övernattning i Tylösand och tagit med sig sonen åter till Skåne, infann sig Den Stora Tystnaden. Testar med ram på bilderna. Nja. För många år sedan fanns i redigeringsprogrammet en ram som hette "mirror" och som jag tyckte sååå mycket om. 

Då såg det ut så här och jag tycker fortfarande att det blev så fint. Den möjligheten plockades bort i mitt red.program. Sååå synd, tycker jag. 

För övrigt strålar solen denna måndag i april, då Hilda fyller 38 år. Ikväll blir det tillsammansmiddag på restaurang inne i Halmstad. Hilda var i 20-årsåldern när jag kom in i bilden och har alltid varit så rar och fin. Ja, alldeles enkelt kan det väl inte vara, detta när ens förälder får en sambo och tillvaron förändras.

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

.... finns i mitt sovrum och döm om min förvåning när jag vid 6-tiden i morse upptäckte lilla Vickan som kurade på fönsterbrädan och höll koll på världen där utanför.

Idag hände det ...

Pv upptäckte två sädesärlor ute på vår gräsmatta. 

Lägg därtill två citronfjärilar - kanske just dom som svirlade omkring för ett par veckor sedan -, men ändå.

Och så blev det då fredag ...

Nej, så här ser det inte ut ännu .., allt växer så långsamt .., så långsamt! Lite börjar det skira i grönt i buskar och en del träd, men oj, vad det tar tid i vår. Nåväl, lika så gott det .., ibland exploderar ju våren och sommaren och det känns mer som om allt vore över innan sommaren ens är på gång. 

Nästan dagligen pratar vi om detta att det känns som om småfåglarna har försvunnit. Nu hör ju inte pv kvittret, men på måndag .., då! Då får han sin nya hörapparat och det ska bli intressant att se om fågelsången då uppenbarar sig för honom. 

Alldeles strax ska vi åka till Falkenberg och göra oss av med det allra sista (hopefully). Elva eller tolv sopsäckar ska tömmas, samt diverse annat "rat". Och ja, ni har helt rätt .., det tar aldrig slut.

Dagens fönster ....

... fångades av mig själv. Det var många år sedan, men jag hade nog stannat till vid det även idag. 

Tack Elisabet, säger jag.

Läsvärt ....

Såååå fint han skriver om vardagligheter och våren och alla fåglar och fjärilar. 

Bilden visar en björktrast ., målad av denne man som har sån fin hand med bokstäverna. 

Tavlan hänger nu inramad i vår trappa till övervåningen. Belyst så vackert. 

Här kan man ta del av konstnärens senaste inlägg, det som bland annat handlar om just björktrasten och regnet.

Finalen ...

Medan pv hade den unga flickan D här (matte-träning), tittade jag på finalen av Demenskören. Det var nu de skulle uppträda på Södra Teatern i Stockholm och Drottning Silvia fanns på plats och det tycktes vara hur mycket publik som helst. 

Jag vill inte spoila om någon ännu inte har tittat på programmet, men kan ju säga som så .., att har du lätt för att bli gråtmild/rörd (som pv, t.ex som alltid får torka tårarna när han tittar på Barnmorskorna i East End i London), då är det läge att ta fram en handduk eller hushållspapper och ha i beredskap innan programmet tar sin början. 

Tidigare på eftermiddagen hade vi spontant besök av Eva och Ulf. Det var väl mest den senare som var intresserad av hur det går med cementgolvet i uterummet och efter titt där inne (eller utifrån), blev det kaffe med gott fikabröd från Börjes Konditori i Harplinge och prat om precis allt möjligt. 

Ulf har såväl forskat som undervisat på KTH i kemi och kom nu att ta upp detta med hur det forskas om hur man  separerar koldioxid från luften (till intresseföreningen kan sägas att han tittade inte på mig när frågan kom upp) och själv vittnade jag om den häpnad jag kände, då, i min ungdom .., när jag insåg att det vatten vi dricker är samma vatten som funnits på jorden i miljarder år, det vill säga, att inte vattnet kom uppifrån bara, om och om igen. Ja, just det, så lite förstod jag då. 

Då tänker jag på besöket hos frisören, t.ex, där det färgas hår och allt färgmedel som spolas ut i avloppet  - tänk, all världens frisörbesök och hårfärg som ska renas - för att inte tala om hur många miljarder människor som äter blodtrycksmedicin och därefter kissar ut resterna av detta! Allt detta och mycket mera tänker jag på var gång jag borstar tänderna och jag önskar sååå att jag inte visste hur det går till, detta med att vi dricker det vatten som varit med om så mycket. Hu!

Vi kom även att prata om Ernst Thiel och Thielska Gallerit på Djurgården i Stockholm. Eva hade under en period i sitt yrkesliv arbetat i Hassela och då fick ungdomarna/eleverna någon gång besöka Thielska Galleriet och om detta berättade hon livfullt. Själv googlade jag herr Thiels namn och oj, vilket liv den mannen hade levt. Nu måste jag försöka hitta en biografi om honom. 

Numera är Eva rejält handikappad av sin reumatism och hon är den som förr i tiden var den som lagade vansinnigt goda middagar. Sedan något år eller två tillbaka är hon så förvärkt, hennes högra hand fungerar ytterst dåligt och då blev det maken som tog vid vad gäller matlagning. 

"Ni skulle bara veta vilken underbar vitvinssås han gör när vi har fisk till middag!" brukar hon säga lyriskt. 

Och nu går han inte längre enbart efter recept, utan vågar sig på att laga mat lite mera på känn. Tänk, så bra .., en man född 1944 som gör karriär i hemmets vrå!

Bilden här ovanför hittade jag på nätet och nu kommer jag inte ihåg  v a r? Om ni känner igen den och vet som målat detta, hojta gärna!

Plötsligt händer det ...

Så blev det då äntligen dags för att få det som ska bli grunden för golvet på plats. Cementen, alltså. 

Här står Mattias, sommarhusgranne men bor uppe på åsen sett från oss och denne vänlige man är byggare (född 1974 och mellanbarn) och väntar på att allt ska sätta igång. 

Det var Mattias som skötte detta att fösa cementen på plats. 

Nere på vägen stod cementbilen och själva slangen drogs via hydraulisk kran ovanför ekens topp och in i det som ska bli ett slags vardagsrum. 

Mattias i arbetstagen. Han har egen byggfirma och efteråt satt vi i uterummet och han berättade om när han i 20-årsåldern var klar med sin snickarutbildning, ja, då blev det tvärstopp och var hopplöst med jobb (däremot, när han började utb., då var det helt annorlunda!), men nu är han alltså helt sin egen.

Mannen som körde cementbilen stod med själva "styrpaketet" (heter såklart något annat) och jag tänkte att det påminde om när Elliot håller i sin handkontroll. 

Vi fick veta att han (inte Elliot) t.om kör till Köpenhamn och arbetar med detta! 

På skalan från 1 - 10 hur  bra han trivs med jobbet, svarade han (efter en stunds tvekan) nio. Inte illa. 

Pv:s fina arbetsskor fick en egen plats där ute. Den till vänster saknar sula. 

"Jaaaa, jag ska köpa nya ., dom finns på Lantmännen i Harplinge!" säger han. 

Nu ska cementen (blev mycket cement här i inlägget) vila i 6 timmar, så kommer Mattias med slipmaskinen. Värmeslingor under. Därefter blir det någon form av trägolv. Inte laminat, bara.

Oj, så skönt när detta blir klart .., alltsammans alltså. Och nej, ingen dörr ut blir det. I det här huset vimlar det av dörrar (enbart i hallen SEX dörrar!!) så jag sa att aldrig i livet .., det blir en enda dörr in till köket och lillhallen, fast i omvänd ordning. 

Dagens fönster ...

"Godmorgon! 

Framför mig på flyget igår satt den här bedårande pojken som tittade så förundrad när vi landade. 

Fönstret blev skarpt, han blev suddig, och det var ju faktiskt bra."

Så skrev annannan och jag säger  t a c k  snälla! 

(Minns glädjen när vi - hela familjen - reste till Kreta för två år sedan och Elliot frågade om han fick sitta intill mig, vid fönstret. Det fick han.)

Dagens fönster ...

I mitten av april 2012 kom det här fönstret susande till min dator. Avsändare var min kusin Barbro, som då hade bloggen "Mellansystern" (det var hon också, hon var nr 2 av 4 syskon). 

Det var Barbro som var så vanvettigt energisk. Hon tycktes aldrig vara stilla .., vävde mattor, gardiner, plockade bär, odlade .., och studerade långt upp i åren, bara för att det var så roligt! 

Tyvärr drabbades Barbro av demens och dog på tok för tidigt, det var i januari 2023 som hon dog. 

Om det här fönstret skrev hon så här: "Hej här kommer två fönster (samma fönster, ut och insida), från Birgers stuga som ligger vid gammelgården, ca 3 km från Bojtiken vid Virisens strand i Västerbottens fjällen, nära norska gränsen.Skötsamma personer kan få hyra stugan, vilket jag gärna skulle göra under hösten då jag brukar plocka gula kantareller i området."

Här en stolsdyna som hon vävt i fina färger.  

Och här en disktrasa som Barbro såklart vävt. Den gick som vinst i Det-bästa-lotteriet. 

Och hemvävda gardiner, förstås. Ja, så blev det då två fönster från henne idag. Tack Barbro .., kanske du  befinner dig någonstans där allt är uppenbarat, även blogginlägg från en kusin i Halland!