Westerlundare och Hanssöner och alla från Dikanäs.
Släkt. Min släkt. Skriver jag och ler.
När man inte längre har några föräldrar .., ingen mamma eller pappa som ringer för att höra hur man har det eller hur det är med barnbarnen ..., och ingen att hälsa på .., då inser man hur tomt det blir.
Det blir som ett eko, bara.
Om man då bor långt från sin övriga släkt, då kan det ibland kännas riktigt tomt, så där som vore man ensam i öknen.
Men tänk .., i somras när vi åkte hemöver och hälsade på hos moster Lisbet i Vilhelmina och där var hennes dotter Inga-Lill med man och där var kusinbarn och kusinbarnbarn ..., och i Dikanäs, några mil bort, där fanns morbror Olaf och hans Gunhild och sonen Peder och allt vara bara värme och ännu mera värme och jag var så lycklig.
I Vilhelmina dök även kusinen Barbro upp.
Hon är nånting så oerhört energisk, ja, jag blir matt bara av att läsa om allt det hon sysslar med.
Är det inte att sätta upp vävar, så är det att ta nya universitetskurser och samtidigt arbeta!
Men nu .,. har hon börjat ett nytt liv.
Barbro är arbetslös.
I varje fall var hon det idag.
Om sitt nya och annorlunda liv utan arbete, skriver hon här.
2 kommentarer:
Jag tänker också ofta på förr nu förtiden. Det ploppar upp lite då och då och oftast med en sorgsen känsla. Så här tänkte jag aldrig någonsin som ung eller småbarnsmamma. Men känner förluster djupare, vi hade väl inte gjort så många då förstås. Men hela min släkt är borta som mamma, pappa och alla nära i deras generation, på en ganska kort tid. Så det känns som ett hål ibland och väldigt konstigt. Ingen som frågar på det där speciella sättet som du vet vad jag menar, ingen som har det där riktigt djupa intresset som en förälder eller rara fastrar och farbröder har. Kusiner kvar men vi är i samma situation, inget av det gamla finns. Är roligt att du visar foton från förr, jag ska bli bättre på att göra något av mina som en länk bakåt.
Annas mamma: man har ju hört förut .., det här att när man blir äldre ., så ökar intresset för dom som inte längre finns kvar.
Ja, visst är det så!
För då är det ju liksom kört .., då har man ingen att fråga och man ångrar sig sååå ., men varför tog man inte reda på mer fakta .?
Jag vet nästan INGENTING om min farfar och farmor som dog bara i 40-årsåldern av TBC.
I somras körde vi förbi det som en gång var min pappas föräldrahem och jag gick runt lagården som var risig och skruttig och tänkte .., här har min pappa lekt som lillpojke, tänk, om han hade fått vara med och kunnat berätta för mig hur det var!
Och det blir verkligen t o m t .. när ens föräldrar och generationen bakåt och åt sidan faller ifrån.
Jo.
Skicka en kommentar