Det var då det.
Lasse hade hängt upp lappen i mitt klädskåp.
På nätterna drömmer jag om jobbet.
Om inventering. om frysdisken .., och om chefen.
Men innan sömnen tar vid, fortsätter läsandet av Bo Baldersson-boken.
Där finns en humor som passar mig som hand i handske och där ligger jag under täcket och gapskrattar för mig själv, ja, alldeles omöjligt är det att vara tyst och pensionatsvärden som kommit hem sent efter arbete och körsång, han vaknar och undrar om det totala vansinnet nu har brutit ut hos bloggmadamen, ja, fast han uttrycker det på ett annat sätt.
Och jag kommer ihåg en resa med pendeltåget i Stockholm, det var 70-tal och jag satt lutad mot fönstret på vänster sida och läste en bok fylld med kåserier.
Någonstans i trakten av Karlberg kunde jag inte hålla mig längre .., å, det var som om skrattet aldrig ville ta slut och passagerna mitt emot mig trodde väl inte sina ögon och en äldre dam snörpte på munnen och då blev det förstås ännu svårare att inte skratta.
Det finns sekvenser ur filmer som kan få mig i samma sinnesstämning.
Mitt i det man står bakom kassan och förtjänar sitt levebröd, kan en sådan sekvens - poff bara! - tjoppa upp från minnets gömmor och då händer samma sak.
Bland annat minns jag en vansinnigt rolig film med den här underbare skådespelaren, och filmtiteln ..., tja, det kan ha varit "Stoppa pressarna"?
Och vilken härlig musik att lyssna till, by the way!
Perfekt som bakgrundsmusik till tio minuter på träningscykeln "Cliffrunner".
Det är vad som stundar.
Ajöken, sa fröken.
(Och hur många roliga filmer såg man inte med Walter Matthau och Jack Lemmon? Här ett liten glimt bara. Att herr Matthau inte har låtit skalpellen frisera om hans ansikte är uppenbart, men hur är det med mr Lemmon ..? Nog tycks ansiktet lite väl barnrumpeslätt?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar