Ängelholm i motljus.
Eller inloppet.
Så vackert att det är inte sant.
Det är underligt det här med tid.
Ibland tycks tre timmar på tåg som en evighet och andra gånger susar det bara till.
Det är som med veckan före man har semester - då tiden masar sig fram - jämfört med den allra sista, då timmarna försvinner i en otrolig fart!
Hur olika ter sig inte tiden då?
Gösta vid sitt arbetsbord.
Han pratar in ett band som handlar om hans syn på den svenska sjukvården.
Framför allt om den psykiatriska vården.
Men ikväll är det en bra tidsresa och jag knatar iväg i snålblåsten och duggregnet och tänker på Ystad som hade sommarvärme i eftermiddag .., och så inväntar jag pv hos Sonja och Gösta och Sonja har redan dukat på en bricka som står i köket och vi sätter oss i vardagsrummet och det blir prat om precis allt möjligt.
Vi pratar om pingstväckelsen .,. om att tala i tungor .., och att bli frälst och om Darwin och det surras om jobbet och om påskliljor och liljekonvaljer och om våra första arbeten.
Gösta sitter i sitt rum och ordnar med sina bandinspelningar.
Vid kvart i nio kommer pv och slår sig ner och vi blir där i nära ytterligare en timmes tid.
"Thomas! Kom och spela lite på mitt nystämda piano!" hojtar Gösta och så blir det.
Det sjungs andliga sånger av männen som är ateister och jag ler för mig själv.
Och så blir det bestämt att jag i morgon ska koka köttsoppa och så kommer Sonja och Gösta hit och äter med oss och när vi säger tack och hej, pussar jag på franskt vis eller vad jag i alla fall inbillar mig är franskt vis ... så där dutt-dutt-dutt och Sonja skrattar och kramar om och sen är det Göstas tur och jag känner hur oändligt mycket jag tycker om dem!
Och nu kommer herr Pensionatsvärden med ett glas Martini, allt medan pElle smyger under bordet.
Livet känns som bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar