Olikheter ....

Han med sandalerna vid mitt bord i Ystad.


Så här är det: när jag har varit med om nånting riktigt spännande, då blir jag oerhört ivrig och kan knappt sjå mig innan jag får berätta!

Jag går absolut inga omvägar, utan rakt på sak.

"Men nu ska du få höra vad jag var med om idag ..!"

Så skulle det låta.

Sonen, han är precis tvärtom.

Han ringer och så småpratar han en stund och frågar om jag är förkyld och "men oj, hur du låter, har du jobbat idag ..?" och han frågar om pv har åkt till Dalarna och lite annat smått och gott.

Sen .., säger han så här:

"Men idag var jag med om nånting annorlunda."

Och så kommer det.

Jo, jag får veta att han - efter arbetets slut - går en sväng på stan i Malmö och han är såklart civilklädd och har sandaler och från en butik som säljer smink kommer en kvinna ut, bärandes på en väska ..., och kvinnan skyndar sig iväg och lämpar så över väskan till en väntande man och så kommer butikspersonalen utrusande och säger att kvinnan har tagit varor och då minsann sätter den sandalskodde sonen fart efter väskmannen och ropar att han ska stanna, ja, att han har polisen efter sig!

Vad som då händer är att en äldre man helt enkelt slår fälleben på den flyende väskmannen - hurra!! -, som faller pladask till marken, och så hinner sonen upp honom och tillkallar kollegor som är i tjänst och det visar sig förstås att i den väskan fanns gott om stöldgods!

Sånt gillar jag.

Nej, inte stölder, men när tjuvar och banditer faller på - ja - om inte eget, så på andras grepp.

Och den äldre mannen som bidrog till att fastfångandet, han bara gick sin väg efter utfört värv.

Han borde få medalj, tycker jag.