... att vägen till och från Hässleholm hade sett ut på det här viset .., i alla fall hade det varit härligt med den här omgivningen, men så var det nu inte.
Nej, inte alls!
Det var grått och disigt och som vanligt hopplöst att - efter Laholm - göra en omkörning.
Nåväl, femton minuter före utsatt besökstid var jag framme och slog mig ner i röntgenavdelnings väntrum.
Allt kändes bekant!
Där kom patienter med kryckor eller sittandes i rullstol .., någon (en äldre man som hela tiden frågade efter sina nycklar ...) kom liggandes i en säng med kisspåsen dinglandes vid sängkanten .., en patient som jag trodde var långt över sextio år - han sade sitt personnummer på engelska -, visade sig vara fyra år yngre än undertecknad!
Att röntga mitt knä tog kanske femton minuter ("om du får ta en bild på datorskärmen .., jaha, av din knäprotes .., nja, det går inte", sa sköterskan) och därefter ny väntan .., så pass att man hann bläddra igenom två Hemmets Journal och prata lite med en äldre kvinna som satt intill och stickade på något som skulle bli en grön kofta - "åååå, du tycker att garnet är vackert .., ja, det är växtfärgat!" - förklarade hon leende .., och därefter besök hos sjukgymnasten Pär - alltid lika vänlig och trevlig - och han sa att "allt är perfekt, du har fantastisk böjlighet i ditt knä och det kan inte bli bättre, helt enkelt!"
På väg därifrån stannade jag till vid ortopedmottagningens reception och bad att få lämna ett förslag.
"Ja, det går väl bra ...?" sa sköterskan aningen tvekande.
"Jo, när ni skickar kallelse till patienter, då borde ni på kallelsen meddela att p-automaten på patientparkeringen enbart tar bensinkort, inte ens mynt .., och tänk er nu att man har kört tjugofem mil totalt, tagit fritt från jobbet och kommer hit, betalat 200 kronor för besöket .., och så kan man inte använda sitt vanliga bankkort för att betala p-avgiften och har man då otur .., ja, då har man kanske en p-bot sittandes på framrutan när det är dags för hemfärd!"
Och sköterskan antecknade detta på en gul post-it-lapp och måhända slängde hon den så snart jag lämnat mottagningen, men framfört mitt budskap, det har jag i alla fall gjort.
På väg hem och med sju lettiska långtradare på rad framför mig (glöm omkörning), tänkte jag ännu mera.
Mitt ihophäftade ben några veckor efter operationen.
Svullet, precis som nu.
"Det var ju en himla tur att jag inte tog dig för benens skull ..",. brukar pv säga smajlande.
Jag tänkte på hur ensidigt det här utbytet är.
Visst, det är frivilligt att dela i ett forskningsprojekt, men jag tycker nog att jag satsar rätt mycket av såväl tid som pengar för femton minuter i ett svalt röntgenrum och fem minuter hos sjukgymnasten och inte ens ett ordentligt tack får man.
Om jag vore projektledare skulle jag nog fundera på om inte en blomstercheck vore på sin plats till de patienter som ställer upp på sånt här .., eller, om nu inte pengarna räcker till detta; ja, till gratis p-plats i alla fall?
Jo, det tycker jag och det ska jag skriftligen meddela herr projektledaren.
Men för övrigt var allt bara bra.
//Bilden togs på Irland för två år sedan .., vi hade hyrt bil och kört från Galway till Westport och var nu på väg söderut igen. Faktiskt hann jag tänka en hel del på Irland, allt medan de lettiska långtradarna kompiskörde längs vägen till Laholm.
10 kommentarer:
Jag håller absolut med dig.
Har man möjligen resonerat som så här att deltagarna får gratis hälsokontroll och att det är nog som ersättning? Var det tydligt för deltagarna när de gav sitt medgivande?
annannan: ja, men den där hälsokontrollen .., det är ju själva röntgandet av det opererade knäet (dom har satt fast åtta nitar eller nåt .., som hållpunkter i knäet) och sjukgymnasten, han bara böjer lite och inget mera. I alla fall blir det så för mig, som ju har ett så lyckat resultat ,-)
Det stod säkert inget om någon ersättning när vi tillfrågades och det är inte ersättning för allt jag vill ha heller, men gärna ett "tack". Ett sådant finns på formuläret med frågor (5 sidor) som man ska fylla i före besöket, men jag tycker nog att det är lite njuggt ,.-)
Sjukgymnasten hette inte möjligen Larson?
Vi ger en liten liten present till alla eller lottar ut något lite mera värdefullt när vi gör enkäter eller intervjuer som del i vår forskning. Och när det är intervjuer på plats bjuder vi på kaffe med tilltugg.
Det är god ton tycker jag.
Egentligen bör man ge någon form av kostnadsersättning - i annat fall betalar ju deltagarna i reda pengar och förlorad arbetsinkomst för att vara med i forskningsprojektet.
Anitha: ingen aning, lång och mörk .., glada ögon ,-)
annannan: ja, det tycker jag också ..., det blir ganska mycket pengar man förlorar och skulle jag få besvär med mitt knä, så kan jag ju ändå få hjälp här och behöver inte åka 25 mil (t o r) för att få hjälp.
Nu känns det verkligen ensidigt ,-)
Anitha: nej, Hedlund .., tror jag.
Att ni överhuvudtaget kommer gör ju ett forskningsprojekt möjligt som någon ska använda till något:-) och det är självklart med mer intresse och ett bättre bemötande från dem men det är så här det ser ut tyvärr, ni kunde få en lunch t ex, något i alla fall och det är ändå bara småpengar i det hela. Ni kanske får komma på disputationen sedan;-). Och kisspåsar, varför ligger de inte under täcket när folk transporteras runt bland okända, vi går ju inte omkring med sådana i handen på gator och torg någon av oss, som att patienten genast avskalas, på värdighet, ja allt. När jag gjorde praktik på avdelning och skulle ta prover eller göra någon undersökning så satt patienten på toaletten ibland, jag väntar sa jag, tar någon annan under tiden, nej sa sjuksköterskan och slet upp dörren, ta bara! Det är något grundläggande fel i uppfostran och utbildning här.
Monica: kisspåsen tänkte jag också på .., så ovärdigt det var, inför allmänt beskådande, jag hade inte velat ha det så själv!
Mycket dåligt att ni inte får någon slags kompensation. Vår son var med i en forskningsstudie ifjol. Han fick 3 000 kr.
Nu forskar dom på bröstcancer och jag svarade på massor av frågor och de tog blodprov....
Men det tog kort stund och var bredvid mammografin som jag ändå skulle göra.
De var ytterst vänliga. skönt. så ska det väl vara?
Kram från eva i Tyresö
Skicka en kommentar