Det lilla livet ...

Under mina sju år som ensamseglare på livets ocean, hände hur mycket som helst! 

Jag träffade mängder med människor .., hyrde bil och gjorde utflykter till Göteborg, Alingsås, Varberg, tog en heldag i Karlskrona .., jag hälsade på en god vän i ett rött hus i mörkaste Småland .., jag varannanhelgspendlade till Helsingborg och lärde känna nya människor .., gick på krogen och lyssnade till bluesmusik och rock fast jag helst av allt bara ville sitta i soffan och titta på På Spåret.

Och jag simmade i sjön Sävelången och kände mig som den lyckligaste människan på jorden.

Jag tog tåget till Stockholm ., tog barnbarnen med mig, åkte båt ut till skärgården och bodde på vandrarhem och det blev utomlandsresor med Emil eller Emma och nya möten och intryck.

Nu, lever jag ett helt annorlunda liv.

Det är som att befinna sig i en liten bubbla.

Ytterst sällan åker jag tåg, jag hyr inte bil längre och gör sällan några längre utflykter. 

Det som skrivs här på bloggen handlar mest om promenader, hundkäx och en hund och två katter.

Det får anses som närapå ett mirakel att någon människa fortfarande tittar in och hälsar på! 

Nu .., bor jag i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Havet är nära, men inte inom synhåll. 

Mina dagar består mest av arbete i den lilla affären åtta kilometer bort. 

Dit åker jag med moped.

Sällan, alldeles oerhört sällan, besöker jag Halmstad - någon gång tar jag bilen och susar iväg till Falkenberg som känns mindre och vänligare -.

Jag är en huskatt.

Aldrig vill jag sova borta, ja, om det nu är möjligt att undvika det, alltså. 

Helst av allt vill jag sitta på altanen eller nere vid havet och ha de mina omkring mig.

Bristen på utifrånintryck gör - tror jag - att allt det lilla blir till något större. 

När jag nu på morgonen tar en bakvänd promenad med harry, är det som om själ och hjärta står på vid gavel, det är som om alla intryck förstärks.

I dikesrenen växer prästkragar och lupiner .., och jag böjer mig fram och känner doften av hundkäx.

Draaar med handen genom allt det vita.

Upptäcker smörblommor och små sällskap av styvmorsvioler.

Syrénerna är sedan någon vecka tillbaka helt utblommade.

Och hela tiden hör jag lärkan.

På grusvägen som går mellan åkrarna, möter jag en kvinna som är ute och stavgår.

Jag kopplar harry, men kvinnan säger att ..."det behövs inte, jag är inte rädd för hundar och han ser ju så glad och snäll ut ...".

Vi pratar om vädret - detta ständiga väderprat som är som Sesam-öppna-dig -, och om värmen som är så ljuvlig. Och om lärkorna.

"Det sägs ju att lärkorna hela tiden minskar i antal, men inte här i alla fall .., hör, så vackert!" säger kvinnan.
Och så står vi där och lyssnar.

Kvinnan är liten och späd.
Rak i ryggen.

Och vi småpratar lite .., jag får veta att hon har tillbringat tjugo år i Oslo, hon är från Halland från början, maken är tysk och arbetade en gång inom oljeindustrin, nu har familjen sommarhus inte långt härifrån och vi pratar om skillnaden mellan våra grannländer .., om hur oändligt vackert det är i Norge .., om svenskarnas oförmåga att fira nationaldagen ("vi visste liksom inte vad vi skulle göra, så vi klippte helt enkelt gräsmattan .., det var minsann annorlunda i Oslo", säger hon leende) och om glädjen i att få vara frisk ("ja, tänk att ligga i en sjukhussäng veckovis när det är så här fint ute, eller tänk, alla gamla på äldreboenden som aldrig får komma ut!" säger jag), ja, sånt prat.

Innan vi skiljs åt, frågar jag om det är möjligt att få fånga hennes vänstra hand?

Det är det.

Och jag får veta att den här vänliga kvinnan är Kräfta och storasyster och född 1936.

På den där skalan från 1 - 10 om hur hon trivs med tillvaron just nu, svarar hon - efter en stunds tvekan -:  "ja, en sån här morgon måste man väl ändå säga .., ja, nio ...!"

Sen går jag hemåt.