 |
| På bordet i fikarummet. Någon har kommit med en liten bukett snödroppar. |
Efter det dramatiska rånförsöket igårmorse, samlas vi till personalmöte.
I fikarummet finns då en psykolog, en representant från Hemköp och så halva personalstyrkan - den andra halvan håller butiken i gång - och så skiftar vi sedan.
Det blir mycket prat .., vi ventilerar allt som vi känner och tänker - en efter en får komma till tals -, och vi pratar om skräck och rädsla och vi skrattar och vi nästan-gråter ..-, och vi dricker kaffe och pratar ännu mera, bland annat om det brutala överfallet mot chefens pappa (som då drev butiken) för flera år sedan .., hur han slogs ner ute på parkeringen och hur han aldrig kom tillbaka efter detta, ja, hur hela hans liv förändrades.
Om det pratar vi också.
Och om den ständiga vaksamheten, särskilt på kvällarna .., hur man liksom iakttar kunder som man aldrig tidigare har sett .., och det gör man alldeles oavsett om man har varit utsatt för ett rån eller inte.
Och alla reagerar vi olika.
Någon har haft svårt att sova natten mot idag ..., en av de drabbade kröp igårkväll extra-nära sin äkta hälft .., och jag, som inte känner mig det minsta orolig, har hela tiden - under hela mötet - armsvett! Herr psykologen berättar om kroppens sätt att reagera, oavsett vad vi tänker eller tycker.
Och efteråt, när jag står i kassan, frågar en kund om jag har åkt på däng?
Alldeles illröd om kinderna är jag och mitt ärr från hundbettet, det som finns under mitt vänstra öga, är ordentligt svullet!
Det är det kunden menar .., att jag är så svullen.
Själv vet jag precis vad det handlar om .., så blir det när känslorna kommer i gungning .., jag minns att mina barns pappa en gång sa att "Elisabet, dig kan man läsa som en öppen bok".
Ungefär så var den här dagen.
2 kommentarer:
Usch. Ja, kroppen kör sitt eget race. Vi hade ett grovt rån hos oss för många år sen. Själv var jag aldrig hotad, höll till en trappa ner och verkade väl för oekonomisk helt enkelt, men de som var i kassan blev rejält tilltufsade.
Rätt många år senare var jag in på posten som kund och plötsligt var kassörskan framför mig försvunnen. Några sekunder senare dök hon upp bakom disken och bad om ursäkt och sa att efter det rånet tålde hon inte att det small. Tydligen hade det smällt nånstans - vilket jag inte ens la märke till, kanske en bildörr kanske nåt annat och hennes korpp reagerade direkt och hon slängde sig av stolen och i säkerhet innan hon hunnit tänka.
Så tyvärr sitter spåren mycket djupare än man tror.
Jag skulle önska att alla slapp uppleva sånt här. Samt misshandel på gatan - det sätter också djupa spår.
Kram!
Bra att ni fick prata i alla fall. Tänk att det dök upp så fula fiskar i Haverdal!
Skönt att du kan sova.
Skicka en kommentar