tisdag 20 augusti 2013

Små möten som blir stora ...


Väntrummet i det lilla halländska samhället är litet och känns aningen instängt och när jag kommer dit förklarar en äldre dam - för övrigt kund i affären -, att det är kafferast, ja, det är därför personalen inte syns till.
Själv är hon klar och väntar bara på färdtjänstbilen.
I väntan på denna tittar damen i en bok som handlar om cykling i Europa och jag frågar lite var hon bor, ja, eftersom hon nu är kund i affären?

Jo, hon bor i Haverdal, men i hela sitt vuxna liv har hon varit som en flyttfågel som inte kunnat bestämma sig ..., och hon räknar upp alla möjliga orter där hon och maken (som var byggnadschef inom det kommunala) har slagit sig ner, för att sedan flytta igen.

Ju mer vi pratar, desto mer kommer en norsk satsmelodi i dagen.

Det visar sig att kvinnan är uppvuxen i Norge, i Rjukan .., hon är ett av fyra syskon och alla har dom spridits likt frön för vinden.
En är i Canada, en i Tyskland, själv är hon i Sverige.

Och hon har varit engagerad i allt möjligt .., i scoutrörelsen, hon har varit lotta inom flygvapnet .., och senaste åren har det varit fullt upp med Annies Gård inte långt från affären; en slags hembygdsgård nästan och just då kommer en ung man från Färdtjänsten och säger att nu är det dags och så blir det hej och adjö.



Och så blir det min tur.
Det här är det andra provet som ska tas, tre rör även idag .., och sköterskan är ny för mig och hon ber mig knyta handen hårt och så säger hon att ..."aj,aj, dina kärl är svåra att hitta ...", men det vet jag ju redan och jag svarar att hon får göra hur många försök hon vill, det spelar ingen roll.

Först höger armveck, sedan vänster och så höger igen.

Medan hon försiktigt lirkar med nålen, berättar jag om det brittiska programmet AT-läkarna, där en ung läkare  ihärdigt kämpar (sju försök, tror jag!!!) för att komma in i ett kärl och sköterskan skrattar och säger att ..., "ja, vi har som kutym att aldrig mer än två försök, då får någon annan skrida till verket, men i praktiken fungerar det inte riktigt så ..., ja, eftersom vi är så få som arbetar här och den där nödhjälpen kanske är upptagen med någon annan patient, så vi får försöka klara det på egen hand".

Det går jättebra!

Och vi pratar lite om ..., ja, vad pratar vi om ...?
Vi pratar om våra liv och hur det kan bli och kvinnan, som är Jungfru och född fyra år efter mig, hon har en sån fin och ungdomlig hand, nästan helt slät!

"Titta här,  här är min livslinje ..!" säger hon och vänder på sin hand.

Och så pekar hon och visar hur den smala linjen har brutits och hur som en liten gren på kvisten finns där till höger ..., det blir prat om uppbrott och om barn och lite annat.

Sen, när jag är klar .., och etiketter med mitt har satts på dom tre rören med blod, ger jag henne en kram och säger att det blev en fin stund det där.

Precis så var det.


2 kommentarer:

bettankax sa...

Japp, där kom det i det kursiva!! Visst sa jag det häromdagen, Elisabet? Stämmer på pricken. Men sen är verkligheten ibland en annan och då får man frångå sina goda intentioner.
Du låter som en MYCKET tålmodig patient. Jag själv har ingen större olägenhet av provtagning. Varken bakom eller framför kanylen.

Elisabet. sa...

bettankax: jag tycker det är lika spännande varje gång det ska tas prover, mest att se vilka olika metoder dom använder sig av. Sen här var fenomenalt mjuk med nålen, jag kände knappt att hon stack!
I Ystad minns jag att tre försökte, allt mer svettiga blev dom ..., sen togs provet på fotens ovansida i stället ,-)))