Elisabet

En ledig dag ...

På den vårdcentral som jag numera tillhör - den som har ett så trivsamt väntrum - där praktiseras var morgon nånting som kallas för Öppen Mottagning. Mellan 9 och 10 tar doktorn emot och som jag förstod det, så tas patienterna in i turordning, allt eftersom, ja, när man meddelat sin ankomst.

Så där sitter jag och väntar och det blir nästan två timmar i det trevliga väntrummet.

Vårdcentralen ligger centralt i samhället och alldeles intill finns äldreboenden - så himla praktiskt -!

Vi är ett tiotal som väntar och det småpratas lite; dom flesta tycks åtminstone ytligt bekanta, men jag är den enda som säger "hej" när någon ny kommer och det förvånar mig. Varför hälsar inte människor?! (Den erfarenhet jag har av Skåne, särskilt Hässleholm, ja, där hälsas det friskt).

En dam och herre kommer med bestämda steg och det märks att dom är ..., ja, hur ska jag förklara .., det är märks att det är människor som är vana att prata .., och en annan man, en äldre plirig farbror med keps, frågar hur mannen och kvinnan trivs i Falkenberg, ja, nu sen dom lämnat huset .., och mannen säger att sådant är ju livet, allt har sin tid och det är skönt att slippa skötseln.

När dom en stund senare är klara, förklarar en kvinna  - viskande - för en annan.

"Det där var ju han som var rektor här tidigare ...".

"Jaha ja .., ja, just det ja!" säger den andra.

Och så får jag slutligen komma in till doktorn ("men mannen i hörnet var här före mig", säger jag, den stackaren har suttit där i nästan två timmar och väntat, men läkaren förklarar att hon tar oss i den ordning som sköterskan lagt våra handlingar) och hon - doktorn, alltså - bryter lite på tüska och hon är väl i dryga trettioårsåldern; tar i hand, hälsar och säger ..."vad har du för förväntningar på mig Elisabet?"

Det är inte den första läkaren som ställer den frågan och jag minns herr ortopedkirurgen i Hässleholm som, första gången jag var där, frågade ..."ja, vad kan jaga göra för dig Elisabet?"
Jodå, det är vänligt och rart på alla sätt och vis, men åtminstone i det senare fallet hade jag faktiskt ingen aning vad han hade kunnat tänkas göra för mig?

Så .., ja, vad har jag för förväntningar?

Egentligen inga alls .., det var ju den där kunden/läkaren som i tisdagskväll prompt tyckte att jag skulle låta kolla upp mitt svullna knä och nu får jag ta av mig byxorna och ligga på en pappersklädd brits, allt medan läkaren känner på mina knän och jämför och trycker och säger "ja, du har helt klart vätska i ditt knä, men det är inte roligt att börja sticka in nålar i protesknän ...", så vi avvaktar lite och så får jag rådet att ta avsvällande medicin.

Men en snabbsänka ska tas och så får jag dra på mig byxorna igen och slå mig ner i lilla mellanutrymmet. Då har jag den här utsikten (bilden ovanför).

Tänk, vad en vacker tavla gör för trivseln!

Jag tar fram kameran och tar en bild av tavlan.
I mitten längst nere finns en liten plakett där det står G.Forancia Brecia.
Inte en enda liten rad hittar jag om den här konstnären! (Men det gör väl Rexxie om han läser här).

I väntan på att sänkan ska kollas, blir det lite småprat med mannen med det onda knäet och nu är vi nästan ensamma i väntrummet .., ute håller dimman på att lätta .., undersköterskan i labbet säger att allt är okej ..., i fönstret står två adventsstakar och jag önskar knämannen lycka till och åker hemåt.

Det är en nästan magisk morgon .., dimslöjor över hela nejden och allt känns bra.