Elisabet

Det som fastnade ...

Ja, vad minns man mest från en resa ..?
Människorna, förstås.
Som Stephen, denne gentleman som bums tog en av våra väskor och kånkade upp den på övervåningen där vi skulle bo hos familjen, denna den första natten i Skottland. Idag ska jag skicka ett kort till just denne Stephen och hans fru Jill i Old Struan och tacka för det så oerhört vänliga bemötandet. Och just då, när bilden togs .., ja, men tänk .., hela semestern låg framför oss.

Och aldrig att jag kommer att glömma Danny McFee i Plockton.
Jag satt i bilen och väntade på pv när jag såg den här skäggige mannen stå och samtala med en till synes främling som tittat in i hans - Dannys - fiskebod. Och jag tänkte .., jag måste våga! Och jag lämnade bilen och förklarade att Anders skulle fylla trettio och kunde han tänka sig att skicka en hälsning? Det kunde han. Rösten visade sig vara så mjuk och vänlig!

Och så paret från Schweiz som bodde på loftet i den gamla kvarnen.
Vi åt frukost tillsammans och pratade om allt möjligt och i värdens gästbok hade Markus skrivit: "Aldrig har man haft så vacker utsikt när man duschat!"

Det lättsamma livet på landet.
Hundarna som låg och sov på golvet medan husse eller matte tog sig en öl på lokala puben.

För att inte tala om lillkillen i puben Devon and Cornwall i Milltorp.
Hans mamma arbetade just där och han roade sig själv med nåt slags spel och visade sen stolt upp fotbollsplanen som han byggt av en bit kartong, men målet - förfärdigat av sugrör - hade mamma hjälpt till med.

Och alla vänliga människor i Skottland, ja, sammantaget, alltså.
Så många leenden!

Johnny i Ardgour log inte särskilt mycket, men var så rar och tipsade om den lilla kyrkan och berättade att han gått i pension - fastän mycket yngre än oss - och så hälsade han till Anders.
Jag fylldes av sån värme för den mannens allvar.

I Seaton, i Cornwall, hittade jag en skadad slända som nog låg på sitt yttersta.
En bra stund höll jag den i handen och småpratade lite med den .., lade den sedan på stenmuren och i flera timmar efteråt tänkte jag på den lilla sländans öde.

Herr och Fru Undulat, inte att förglömma!
Tänk, så skönt att slippa tillbringa livet i en liten brun kartong av papp .., och få åka på lång resa till landet Halland.

Och jag kommer också att minnas kvinnan på bussen till Plymouth, hon som satt där och läste tidningen och log lite för sig själv.

Och alla hundar som vi mötte, som den här matglada madamen på stranden i Plockton.

Skotska frukostarna kommer jag aldrig att glömma.

Inte heller vattenkranarna.

Och alla digitalis som jag kallade för lupiner.

I Bonar Bridge lärde jag mig - av en händelse - att fixa till ett krånglande knä!

Och alla skyltar ....

Kepsen, förstås.

Och taken av skiffer!
Det är sällan det storslagna fastnar i minnet ..., inte på samma sätt i alla fall och inte för mig.

Just så är det.