Håll med om att det är intressant, det här med hur människor rör sig.
Och hur man förändras.
Jag själv har varit en människa som rört mig "kvickt"; ja, jag har i alla fall tidigare haft hastiga rörelser och vid promenader där vi varit ett sällskap, där tog jag ofta täten.
Så kom knäeländet och då förändrades tillvaron.
Om jag upptäcker att en kund har glömt en vara på kassadisken, hinner jag inte alltid upp kunden ifråga och eftersom stamkunderna vet att jag haltar, händer det ofta att någon i kön tar den kvarglömda varan och springer ut mot parkeringen i akt och mening att överlämna det glömda.
Vilka underbara människor!
Att halta .., det gör i alla fall att jag känner mig ..., halv, på nåt vis.
Och de gånger - vilka varit lätträknade det senaste året - när jag av någon obegriplig anledning har kunnat röra mig precis som förr i världen, har det verkligen varit en ljuvlig aha-upplevelse!
Det hände i Edinburgh, det hände i somras på stranden i Steninge och det hände på jobbet för en tid sedan.
Vilken glädje!
"Jaaa!! Det är ju så här det känns!"
Vilken frihet!
Min känsla beror alltså mest på det fysiska som brister, men det finns förstås andra sätt att se på kroppsspråk.
Ta Stefan Löfven, till exempel.
När han valdes till vår statsminister, då tänkte jag ofta .."oj, det ska inte vara helt lätt att komma till förhandlingar i EU bland alla andra regeringschefer och bara detta att ta vid efter Fredrik Reinfeldt som till synes såå vant rörde sig bland höjdarna och kramades om så vänligt av Angela Merkel.
Och så tycktes det också bli, för herr Löfven, ja, att det inte var alldeles enkelt.
Han såg så ..., tafatt ut och jag tyckte så synd om honom - jo verkligen - och fast jag inte är socialdemokrat så kände jag en sån sympati för den mannen och tänkte att ...., ååå, det måste ta tid att komma in i det hela, att känna sig helt bekväm; att bli en i gänget.
Nu, nu när jag ser Stefan Löfven i såna sammanhang, då är det helt annorlunda.
Nu tycker jag att han rör sig med en slags - kanske inte pondus - men med en självklarhet; det är som om han inte längre är den där gästen som står i dörröppningen och väntar på att bli insläppt när det är fest och jag är så glad för hans skull.
När jag skriver det här försöker jag tänka efter om jag kan komma på människor som rör - eller rörde sig - på ett särskilt sätt?
Jo.
Vi hade en tid en rektor i Malå, Magnus Persson hette han (uppvuxen i fjällvärlden) han gick med stooooora kliv och log ofta. Han log samtidigt som han gick; han kanske alltid log?
En granne hemma, Margareta Nilsson, gick med ena foten inåtvänd.
Mina båda döttrar går med duracellkaninhastighet.
Min pappa k n ä a d e liksom när han gick. Gungade på nåt sätt.
Jag minns en filmsnutt som mamma tagit där pappa kommer gående längs Ringvägen, på väg hem från Domänverkets kontor. Han bär ryggsäck (inte en modern variant, utan den han hade i skogen) och på huvudet har han en mössa med öronlappar och hon har filmat honom i kanske en minut och det är vinter och rimfrost och jag inser nu, när jag skriver det här, att hon måste ha känt en sån värme för honom just där och då när hon stod i köksfönstret med kameran i handen.
Jag minns också att grannfrun - hon med den inåtvända foten - en gång sa att ..,. "Ivar, han är så MANLIG!" och plötsligt såg jag pappa med andra ögon.
Och ni som eventuellt läser här, vad har ni för tankar kring det här med kroppsspråk och hur rör ni er? Dela gärna med er, om ni har lust!
10 kommentarer:
Jag läste mycket om kroppsspråk när jag läste samtalsmetodik på universitetet. Efter det blev jag väldigt medveten om - och tittade noga på andras kroppsspråk och utstrålning av säkerhet eller osäkerhet.
Hur jag själv rör mig vet jag inte. Bara att jag ständigt måste komma ihåg att sträcka på ryggen...
Jag håller helt med dig om statsministern, han ger inget självsäkert intryck.
För mig kan kroppsspråket avgöra.....Viktigt tycker jag att det är.Man kan se ex hur folk går....tycker jag är kul att titta på.Vissa lyser det bara säkerhet om och vissa ser man hela osäkerheten.Ser detta dagligen på mitt jobb,jobbar i en reception på ett sjukhus.Jag kan ha ett avslöjande kroppssråk det vet jag och inte för att tala om blicken 😂Får skärpa till mig ibland
Bloggblad: men jag tycker att han ser säkrare ut nu; för sig på ett helt annat sätt; det märks bland annat när han kliver ur nån av dom här svarta bilarna :) Inte självsäker, men säkrare.
Babsan: ,-) Nu ler jag. Jaså, du kan ha den blicken :) Men det är intressant det där, hur man kan tycka eller liksom känna hur säkerheten sitter i själva kroppen.
Hur jag rör mig vet jag inte, mer än att jag ofta får höra att jag går rätt raskt.
Som Bloggblad får jag ofta skärpa mig för att räta på ryggen. Men det gäller framförallt när jag sitter. Har blivit bättre på det.
En till här som också gärna kutar när jag går. På tal om gå, Martin och hans äldre dotter går lika som bär. Där behövs inget DNA test för att se en faderskap. Räcker med att titta på deras gångstil ;-)
Nu vågar man väl knappt säga pip här hos dig längre utan att åka på "uppsträckning". Men tänkte ändå förmedla reflektionen att kroppspråket ju också förändras i rakt med att man blir äldre. Jag har också alltid varit en kvick person (och min dotter och en av mina söner gårmed samma raska och energiska steg som jag gjorde). Men ser jag mig om i vänkretsen nu är vi många som går långsammare, får ta sats för att komma ur soffan när man suttit stilla och sträcka ut de stela lederna och många går långsamt med lite haltande och vaggande gång. Knä- och höftoperationerna är många, nästan alla är starropererade och gås det på promenad i sällskap är det ingen som kutar före någon annan utan alla går i samma takt tillsammans i grupp. Just det tycker jag är trevligt faktiskt. Jag har en väninna som är extremt rastlös, sitter och snurrar med foten hela tiden, hoppar upp och ner och ska hämta saker mitt i samtal och under måltider. Och vi har slutat gå på gemensamma promenader. Hon hastar iväg och lämnar helt sonika mig som pga menisskada inte kan gå fort längre och jag ser bara ryggen av henne 100 m längre bort. Hon har varit flygvärdinna, kanhända både yrkesroll och temperament avspeglar sig i kroppsspråket.
Det är trevligt att gå i lugn takt och småprata, kanske hålla varandra under armen sådär som man ofta ser att äldre människor gör. Jag håller min man i handen och vi går precis i samma takt, det är skönt. När det gäller Löven har jag precis samma känsla som du och kände stor medkänsla med honom i början. Liiite säkrare verkar han ju vara men jag tror han känner sig bekvämare i helt andra samma hang än i de "finare" internationella salongerna.
Bert: ja, det gjorde jag med förut, men inte längre och det kan jag sakna, för nu gör det ju ONT när jag går långt.
Turtlan: min faster hade en utomäktenskaplig dotter som hamnade i fosterhem eller adopterades bort, jag vet inte vilket. I vuxen ålder ville hon i alla fall ta kontakt med den släkt hon aldrig träffat och åkte bland annat upp till Malå. Hon hade aldrig sett sin morbror, min pappa, tidigare. Så kommer hon och maken körande på en av gatorna i Malå och så upptäcker hon en man som går EXAKT som hennes mamma, min faster alltså .., och hon ber maken att stanna bilen och rutan vevas ner och hon frågar då om han - mannen som går som hennes egen mamma - möjligen heter Ivar Nilsson? Jodå, visst var det så!
Jag kan också så tydligt se det på mina barns pappa. Han blir med stigande ålder allt mer lik sin egen pappa i sättet att röra sig och det trots att exets far och mor separerade tidigt.
Monet: ja, det är mycket igenkänning i dom raderna! Pv är ju rask och rörlig, men även han säger sig känna av viss stelhet, men jag får ofta gå armkrok med honom när vi är ute och går; annars fixar jag det helt enkelt inte.
Och apropå Löfven, så ser man ju tydligt att han på verkstadsgolvet känner sig betydlgt mer bekväm, men jag tycker att han har slappnat av även vid besök i Bryssel osv. Och han får vara med på ett annat vis .., står inte längst ute i periferin. Jag vet att här finns bloggvänner som avskyr honom, men det gör jag inte :)
Jag skulle men jag orkar inte... :-D
Min egen gångstil vet jag inte, det beror på dagsform, men jag skulle tro att jag antagligen springer ifatt folk och hotar dem med yxa.
Jo, så är det nog.
Idag är kroppen ganska snäll så idag är jag nog snabb. Swooosh, chop, chop.
/Ulrika
Folk säger att jag är ganska lätt att avläsa - det syns tydligt om jag är glad eller irriterad på något och jag kan "glo skitt" och signalera ogillande med mörk blick (ett arv efter min pappa), något som var väldigt effektivt på högstadiebarn i förorten!
Jag har inget pokerface alls!
Jag tycker om att strosa och gå långsamt, medan min G går fort. Två av tre söner strosar fram, medan den tredje är snabb. Jag tycker om att se mig omkring när jag går och har lätt för att se detaljer, som övriga familjen inte ser.
Skicka en kommentar