Elisabet

En bild ....

Eller kanske flera bilder?
Det är så här det är just nu, utanför huset.
Efter den sedvanliga kvällsrundan beklagar sig husets herre högljutt.
"Ja, men nu måste väl ändå grundvattennivån ha stigit till normala nivåer, det är vatten precis överallt!" säger han med aning deppig röst.
Att ha jullov i ett par veckor och så regnar det bara .., sicket elände.
Men lillbåten har han idag - på alldeles egen hand - tagit upp.

Men det har uppenbarligen regnat mycket även tidigare år.
Så här såg det ut när jag tog hundarna och gick Kvarntorpsrundan och det måste vara minst fem år sedan.

Om resan till Holland och Tyskland, den i somras, pratar vi sällan.
Men om Skottland och Cornwall och även om Skagen, ja, där är det annorlunda.
Det är minnen som etsat sig fast.
Som besöket i Anna och Michael Anchers hus i Skagen.
Huset som är ett museum, men där det var så mörkt inomhus så jag knappt kunde urskilja tavlorna på väggen.
Den här - bilden här ovanför - är målad av Anna Ancher.
Jag älskar den.

En annan bild.
Emma på semester på Kreta tillsammans med sin mormor som är jag.
Det var efter tsunamin och hon vågade sig knappt ut i havet.
En kväll var det sardellfestival och på stranden - på stora oljefat - grillades sardeller.
Var sin papptallrik fick vi och vi smakade och jag tänkte att jag var så lycklig.
Mest över Emma.

Fler bilder.
Harry är liten valp, kanske är han inte såååå liten, kanske är det året efter att han fötts.
Kanske 2012. Pv:s tröja inhandlades i Galway på Irland, den första längre resan vi gjorde tillsammans. Flyg till Dublin, tåg till Galway, hyrbil längs västkusten. En underbar resa på så många sätt; framför allt dessa vänliga irländare.

Och jag lägger in en bild av en liten lintott som för första gången ska börja på fotbollsträning.
Klubben heter Bollstanäs och Emil är ganska nervös.

Plötsligt dyker mamma upp!
Kan detta vara på AP:s studentexamen i Lycksele?
Mamma var tillfälligt hemma i Sverige på besök och hade tillbringat några dagar i Stockholm och där drabbats av våldsam huvudvärk, men åkte med oss upp till Västerbotten för att vara med.
Efteråt sa en god vän till oss - en som träffade mamma just där i Lycksele - att hon tyckte att "Ann-Gerd var så virrig".
Nej, det tänkte vi inte på.
Hade det redan då börjat  ...?
Kanske.
Eller var hon bara trött?
Här står hon i alla fall .., glad och till synes lycklig.
Anders framför henne.
Jag kan ännu känna hennes sträva hår mellan mina fingrar.
Hur många hundratals timmar har jag - under min livstid - borstat hennes hår?
Lekt frisörska.
Gått till telefonen i hallen hemma i Malå och låtsats ringa till fru Andersson som då beställer tid för hårborstning och i fåtöljen i vardagsrummet sitter plötsligt denna fru Andersson och vi småpratar som tanter brukar göra hos frisörskan, men mest av allt blundar hon som är min mamma.
Ibland får jag sätta skära eller ljusblå plastrullar i hennes hår.
Man fäster dem med beigefärgade små pinnar av plast, men det är knepigt, för fru Anderssons hår är så otroligt tjockt. 

Och nu har jag åkt baklänges i tiden en stund och tänker mig att göra natt.
I morgon stundar för ovanligheten ett förmiddagspass på en tisdag!
Många är krassliga på jobbet; stackars Marie har ett sjå att få ihop schemat.
Godnatt, govänner!

Och om ni orkar och vill, så vet ni att det finns något som heter "Det bästa som ...".
Ni är så välkomna med er glädje.
Ja, bara så ni vet.