 |
| Kapten på livets ocean - om man nu kan vara det -. |
Ååå, sicken underbar dag det här blev på jobbet!
Åkte dit så jag skulle ha en halvtimme tillgodo innan ordinarie arbetstid, allt för att få kassan klar och i ordning (dra ut apelsiner, blommor, vedvagnen etc), men så sa Erik att "Men Bettan, du har ju mejeriet idag ,,,".
Det var länge sedan sist!
Men hjälp, så roligt!
Att varor kommer via auto-order (dvs, datorn känner av när det börjar bli slut på t.ex filmjölk och då beställs automatiskt den varan hem) är suveränt, i alla fall när det fungerar ,-)
Fyra burar kom och nästan allt kunde jag bara rakt av fylla in i hyllorna.
S o m jag älskar att arbeta rent fysiskt!
När allt det var klart, då tog jag datumkoll igen .., jag fixade gott fika till frukosten, gjorde brödvagnen, rengjorde pantmaskinen, räknade kassorna och löste av Emma till fikat och sen var det bara en timme kvar innan det var dags att åka hem. Då blev det kassajobb och Emma fyllde in varor och gjorde det med den äran.
Snabbt och effektivt!
"Har du barn, Bettan ..?" frågade hon.
Jag sa att det har jag.
Tre stycken.
Maria, Anna och Anders.
Den äldsta blir 46, AP 42 och ättapjötten 32.
Men hur i all världens dagar kunde dom vara så pass gamla .., när fick jag barn egentligen?
 |
| Och bli mormor vid 44 års ålder ... |
Ja, tänk, att man fixar att få barn vid arton års ålder!
Och vara tvåbarnsmamma fyra år senare och allt går bra.
Tio år senare har man tre ätteläggar!
Vilken oändlig gåva.
I fikarummet blev det prat om demensboende och hur man vill att ett sånt ska vara utformat.
Och vikten av r e s p e k t för den som har hamnat där.
Jag sa att i stället för att åldringar ofta får titta på barnfilmer, tänk, om man kunde visa filmer som skildrar patienternas (ja, jag skriver patienterna) tidigare liv!
(Ja, jag vet, jag har skrivit om det hur många gånger som helst, men om man har bloggat i tretton år blir det oundvikligen upprepningar).
Filmer från slåtterdagar .., höhässjning .., fiskafänge till havs (om man bott vid kusten) .., ja, helt enkelt igenkänningsljud. Men det är klart, patienter numera är kanske inte - i alla fall inte i majoritet - födda på 20-talet .., det kanske är helt andra filmer än vad jag tänker mig som man kunde visa.
Den dagen vi själva hamnar på ett boende och såna filmer ska visas, ja, då är det väl mobiltelefonerna som kommer på skärmen. Eller charterresor till bortre Indien eller Aruba.
Nu är det middagsdags.
Solstrålar fladdrar mot bordsduken där jag sitter .., pv har tagit johansson-rundan med harry .., själv har jag krattat upp ett par kilo skal från fåglarnas solrosfrön.
Och det lär ska bli fint ute även i morgon.
Sen stundar ledig helg.
Nu har jag bara fem helger kvar att arbeta.
5 kommentarer:
Som jag kan sakna det att arbeta fysiskt, mitt extrajobb i charken och delikatessdisken under många skolår, det att komma hem genomslut i kroppen men alldeles klar upp i knoppen! (Nu är det som oftast motsatt, tyvärr.)
Kanske behöver jag här förtydliga, så att det hela inte kan missförstås? Jag älskar mitt jobb, snudd på passionerat! Det är det som emellanåt sliter på tanke och själ.
Kattis: ja, det är fördelen med fysiskt arbete, man är (kanske, jag är iaft) trött i kroppen, men nöjd i huvudet och man behöver inte grunna över nånting som kanske blev fel ,-) Eller fundera över morgondagens arbete. Man bara jobbar och ser genast ett konkret resultat.
Å så roligt att du är så glad o pigg när du börjar jobbet!!!!
Kram!
Barnfilmer tror jag iofs är fint, men inte bara. Sånt du skriver om vore ju underbart. De sånger de svarar bäst på och tycker mest om, när vi sjunger tillsammans, är gamla barvisor.
På det demensboende där jag då och då vikarierar för diakonen verkar dom ha det hur fint som helst, med så himla rar personal. Massor med roliga aktiviteter - mycket sång och musik. Stunderna där är alltid så fina.
Apropå inget särskilt egentligen. :-)
Skicka en kommentar