Elisabet

Efteråt ...

Den här veckan blev det fyra dagar på raken i affären och det har verkligen inte varit långa dagar och idag var det bara tre timmar, från tio till ett och mest i mejeriet. Det var leverans från Arla och från Wapnö och tungt förstås och mycket att baxa in och fylla upp, men det är ju sånt jag tycker om.
I kassan var det mer eller mindre kaos mellan varven, då ATG-datorn inte ville samarbeta och detta just idag av alla dagar, då det var storspel på V75!

Men det fanns ljusglimtar också, förstås.
Som kvinnan som kom till nödkassan, kassa 3 .., och medan hon packade i sina varor berättade hon att hon läser här inne dagligen och jag bara gapade! Jodå, och det visade sig att hon bor på andra sidan kustvägen bara ..., och heter Jeanette! Till dig, du rara Jeanette, vill jag säga: du gjorde min förmiddag!! Tack!

Kom hem vid halv två och då var Hilda, Patrik och lille Edvin på besök.
Vi åt lunch och efteråt, när det bara var pv och jag själv, stöp jag på soffan och somnade rakt av.
Lördagskrysset i DN hade jag tittat på och tyckte att det såg mer än hopplöst ut, men när jag vaknat och blivit bjuden på kålpudding (nästan det bästa jag vet), då var det som om hjärncellerna vaknat till liv och vi fyllde i det ena ordet efter det andra!
Som vanligt är pv bäst på långorden .., medan jag klarade andra som han absolut inte kunde!
Ulan, till exempel.
Plötsligt kändes det så bra.

Det är becksvart ute.
Verkligen  b e c k s v a r t. (Är beck verkligen så svart?)
Härifrån syns inte ett endaste gatlyse, så är det klart väder, har vi en otrolig stjärnhimmel att titta på.
Det har vi inte nu.

Däremot har vi tittat på nyheterna och sett en president Trump som tycktes precis lika sur och tjurig som treåringar som inte får som dom vill, ja, det var i mötet med den franske presidenten som i allt verkar vara Trumps motsats. Och vi tog del av alla tända ljus på torget i Falkenberg och tänkte på pojken som förhoppningsvis inte blivit puttad i Ätran och vilken tur ändå att han är funnen.
Igårkväll var Kim Walls föräldrar hos Skavlan .., det var det ena värre än det tredje!
Hu.

Letar en bild, hittar en annan.
Det var väl vår glädje, förstås. Det som gjorde oss glada.
Där är bilden av Eva i Tyresös barnbarn på stranden .., och där är Sir John i sin tjusiga hatt ., och där är mossfolk om jag ser rätt .., abborrar på rad - då är det nog Gunnar i Vaplan som fått bra fångst - och där är nån som är på holiday och solar .. (Babsan kanske ...?) och där är en fin, grå tröja, undrar om inte den tillhörde - eller fortfarande tillhör - annannan i Portugal?

Ann i Göteborg sitter i härlig limegrön linnejacka eller tunika vid ett bord .., en ung man är vakt hos kungen .., min kollega Jessica i Västerås syns längst nere till vänster .., kan det vara Sportiga Jenny och hennes syster som är i London ..., och Emma och jag själv har också varit i London och jag tar en bild av mannen som plockar skräp. Den svartvita bilden ser jag inte vad den handlar om .., och inte människorna vid det som tycks vara ett smörgåsbord. Nån slags fest? Kanske student? Mannen i grävmaskinen som hade en hund med sig, dom två glömmer jag aldrig.

En till.
Här har Ulrika fått egen namnskylt och trivs i svenska kyrkan, menar att tycker det ger så mycket.
Någon - kanske jag - har varit hos tandläkaren. Och någon har sett filmen Stekta gröna tomater.
Vem kan den lilla krabaten längst ner till vänster vara?

Skrollar runt lite bland alla tusentals bilder.
Hittar mamma och Anders .., ja, det är på Annas studentexamen i Lycksele.
Mamma är då hemma på visit från Bolivia och dagarna innan vi åker till Lycksele har hon varit förfärligt dålig med sprängande huvudvärk, men vägrade som alltid att uppsöka läkare.
(Genetiskt betingat, som ni märker .., friherrinnan påstår att jag är lika hopplös).
Fina mamma med ditt tjocka tagelhår!
Och all din glädje!

Och pv i somras.
Glädjen när jag inte kände minsta rädsla ombord .., stoppen i Donsö, Björkö, Torekov och Mölle.
Kaffe ombord .., Harry som mest låg och sov.

Men nu är det snart den elfte november och den tolfte fyller min syster sjuttiofyra år, det är ju helt obegripligt, men så är det.
Och snart ska jag göra natt.

Ajöken, sa fröken.