Igår var det så dags för mammografi i Falkenberg, på sjukhuset.
Ingång B.
Vare sig man kommer till stora entrén med utsikt över Nissan och vacker konst på väggen, eller till den här längan där en lika fin entré finns (vilket ljus där är!!), så känns det bra. Eller i alla fall bättre än i grå, trista lokaler.
Mammografins väntrum är inte stort .., kanske sex sittplatser och så det vanliga, med veckotidningar, dämpad musik från en radio (knappt hörbart, men är på något vis lugnande) och så en hatthylla för ytterkläder.
På väggen en tavla (tryck) av Albin Amelin.
Om den mannen kan man läsa här, lite i alla fall.
Född i Chicago av svenska föräldrar, det hade jag ingen aning om.
Och så blir det min tur.
En vänlig sköterska med uppsatt hår tar emot och sätter sig vid en dator.
Allt är sig likt. Personnummer .., genomgång av senaste besöket.
Lite förvånad är hon, ty det är fyra år sedan sist, det borde vara två.
"Här står att du besökt Halmstad lasarett .., ett kliniskt besök på mammografin .., vad var det?" undrar hon.
Hur jag än funderar kan jag inte komma på vad det handlade om och jag tycker att sköterskan tittar på mig med nån slags medlidsam blick.
"Ja, ja .., vi sätter igång nu", säger hon.
Så det gör vi.
Armen uppåt och bröst som plattas till (dom är redan platta) och i ett huj är det över.
Efteråt blir det ett besök i affären i Haverdal .., lite småprat med Jocke som tillsammans med fru varit på besök i Barcelona och vittnar om fina dagar och härliga bad .., och där är rara kunder och arbetskamrater som är i full gång. I kassan sitter Cornelia A.
Sen raka spåret till friherrinnan som bjuder på efter-mammografi-kaffe ute i solskenet.
Och hon visar mig den lilla primulan som förvånat tittat fram och när jag berättar om besöket på Halmstad sjukhus, det som jag absolut inte kommer ihåg, vet friherrinnan precis vad det handlar om.
"Ja, men det var ju när du trodde dig känna en knöl i vänster bröst!" säger hon .
Just det, ja! Så var det.
Tur att någon av oss har minnet i behåll!
Idag är det för övrigt sex månader sedan en liten kille kom till världen.
Ja, det kom nog många småkillar till världen den dagen - och töser också - men till en av dem blev jag farmor. Det är en sån innerlig glädje, så det finns inte ord för det!
Och så tacksam jag är att jag själv fick barn i unga år och på så sätt har hunnit vara med ett tag, längs den där vägen med småttingar som dyker upp och gör hjärtat glatt. När Emma föddes var jag fyrtiotre år, två år senare kom hennes lillebror och tjugo år senare - då är jag sextiofem - kom näste lille plutt!
Det finns för,- och nackdelar med allting, men just i det här fallet och för mig, blev det en fördel.
Nu säger jag som Cecilia N: allt gott (till er alla tre som läser här)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar