Man får passa på ....
Vilken förmiddag! Först ösregn, helgrått och deppigt och pv - som alltid cyklar - väljer att ta bilen till Getinge där han ska vikariera på högstadiet idag och i morgon. Dit är det väl kanske femton kilometer.
Men några timmar senare kommer solen och det blir så underbart fint väder och jag tar harry och går ner till stranden och kastar pinnar ut i havet och han springer och hämtar och kommer i n t e tillbaka med dem; nej, han frustar och biter och sliter av flisor och rister på huvudet och så får jag hämta den och säga "loss! loss! LOSS!" och så börjar allt om igen och pinnen susar iväg och landar med ett plums ett tiotal meter ute i vattnet.
S o m Harry älskar detta.
Sen hemåt.
Men innan vi går in slår jag mig ner i trädgårdsstolen och bara några meter från eken där ekorrmatarna sitter. En enda ekorre är där just då (tidigare på morgonen tre!) och nu sitter den och håller stenkoll på Harry .., den där svanslöse krabaten som nödvändigtvis ska sitta så nära trädet. Att Harry inte bryr sig ett skvatt i ekorrarna numera, det har inte dom förstått. Bäst att vara på sin vakt.
(För den som undrar: inte en råtta eller mus i fällorna på två eller tre dagar nu!)
Bilden: På bordet ligger brevet från Eva i Tyresö.
Ljusstaken köpte jag av Maria Hallings mamma vars namn jag glömt bort; men det var vernissage/utställning på andra sidan kustvägen och jag tycker så mycket om den ljusstaken. I fördjupningen ligger snäckskal, en del plockade på stranden i Looe i Cornwall.
Just här var det jag hittade snäckorna.
Och så går vi in.
Jag skriver brev till min syster i Australien som äntligen fått det födelsepaket jag postade tre veckor innan hon fyllde år och det tog en dryg månad på sig att komma fram! Otroligt.
Men julklappen är postad sex veckor i förväg, så det ska väl ändå hinna fram.
Nu är klockan snart två.
Pv har ringt och påmint om att det är min tur att spela quizen (han hade lunch) och om en dryg timme är han hemma. Friherrinnan är krasslig idag .., ska ringa och höra hur hon mår.
Och Harry bara sover och jag lyssnar till julmusik av John Rutter.
Det är så obegripligt vackert så det är inte sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar