Tänk, alla brev man fått - och skrivit - under årens lopp! I mellanstadiet var det brevvänner från Borås .., längre upp i åren var det Alison Findlay från Newcastle (kan ännu hennes adress utantill) .. , en tysk som hette Horst skrev också .., Dinah från Adak förstås (alltid skrivna med blyerts!) .., Ann-Sofie från Bjurholm .., grannfrun Ann-Britt (mamma till skolkamraten Bosse, då hade vi flyttat till Skåne) .. min syster Birgitta som först skrev långa par-avion-brev från New York där hon var au pair, därefter från Australien .., inte sååå många från min andra syster - men den vackraste handstilen - , mängder med resebrev från Ingrid i Falun och brev från exet som lyriskt berättade om några månader som blivande stridspilot - det var innan vi fick barn - och så nu, från Eva i Tyresö.
Det är Evas senaste brev som syns här ovanför och det är alltid lika roligt med illustrationer till, det blir som att jag är med. Eller att man ser det på ett annat sätt.
Och hennes brev har jag nyss suttit i soffan och läst.
Jag glömde mammas oändliga mängder med brev, från först Argentina och därefter Bolivia., varje vecka kom dom under tjugo års tid! Långa, ofta maskinskrivna brev.
Det var då det.
Helt förvissad är jag att hon verkligen satte pussen just där.
Och brev kan komma från småttingar också.
Brev som berättar att avsändaren planterat en slingär väkst och att samma avsändare fått en kmira.
Så glad jag är att breven - eller kopiorna - finns kvar.
Det sista finns i sin helhet och sitter inramat på fotoväggen i hallen.
3 kommentarer:
Åh så glad man blir av brev! Och vilken fin idé att rama in ett brev.
Nu ska jag läsa ikapp -har varken skrivit själv eller läst bloggar på en vecka...
Glädjen sprider sig ut från skärmen ur det här inlägget!
Sådana brev, och aerogram, finns i mitt föräldrahem, från min faster som var volontär på ett latinskt barnhem. Tättskrivna sidor med hennes vackra jämna handstil. Jag tror aldrig att jag läst dem, faktiskt, som barn/tonåring var jag så ovan vid den handstilen.
Det är märkligt med brev. De här breven skrevs när jag var ett mycket litet barn, en del även innan jag fötts. Men det känns som legitimt för mig att läsa dem. De har funnits framme i en pärm och jag har kunnat läsa dem om jag velat. Däremot finns det en kartong med brev som pappa ordnat upp de senaste åren, som är från långt före att jag fanns. Jag tittade hastigt i den, men det kändes som att läsa något som inte var avsett för mig.
Jag tänker att de kan jag inte läsa förrän kapitlet min föräldrageneration är över. Men nu inser jag att om jag gör så så har jag ingen att fråga om. Vet inte.
mossfolk: ett enda handskrivet brev av min pappa har jag fått. Det var så vackert - hans fina, fina handstil - och det handlade mest om jakt och ännu mera jakt. ja, du vet, varav hjärtat är fullt. Då bodde vi i Sthlm och brevet avslutades: "Ja, det blev mycket om jakt, men Tommy är väl intresserad? Hälsningar Farsgubben." Det brevet ramades också in, men det har jag förlorat på nåt vis och det är verkligen så trist.
Annas brev till mormor i Bolivia, det är däremot bevarat och sitter på fotoväggen i hallen.
annannan: nej, det är just det ..., varför frågar man inte medan tid är!? Såå mycket jag önskar att jag hade skrivit ned och frågat om!
Skicka en kommentar