Elisabet

När man lämnar hemmet ....

Igår vid 18-tiden var det dags för årets julbord på Skepparstugan i Steninge. Det är som vanligt alltid trivsamt både där och på Göstas Café och båda ställena drivs av Malin och hennes man, ja, även sonen ..., och dom gör det med den äran. 

En anledning är väl att man alltid känner sig så v ä l k o m m e n  och tänk, vad sånt betyder mycket. Träffade ett par från affären som brukade handla på kredit - nej, inte kredit, dom  betalade in i förväg och sedan i kassan, så bara uppgav dom sitt telefonnummer så skrevs summan in. (I stället för att rabbla upp namnet, så mycket enklare bara att trycka in fem siffror). Tänk, att jag, efter att snart inte ha arbetat på hur länge som helst, fortfarande kom ihåg numret! Stort skratt blev det!

Servitörerna visade sig också vara kunder i affären. Den ene var så supersnabb med att plocka undan tallrikarna (man fick ta nya tallrikar och bestick vid påfyllning) att jag sa att nu hade jag äntligen mött min överman .., ty pv irriterar sig ibland väldigt mycket på att jag är så snabb på att duka av. 

Den andre servitören var av den mer sällskapliga sorten.

"Jaha Bettan, vill du kanske ha mera julmust ...?" frågade han och jag blev så glad över att han alls kom ihåg mitt namn. (Älskar Zeunerts must!)

Underligt hur trött jag kände mig mest hela tiden. Lade en röd fleecefilt över benen och stoppade in vänsterhanden där och lät den bli varm .., allt medan pv orkade med hur mycket som helst, ja, desserten förstås och så ett fat med kakor och godis! 

Så där frusen kände jag mig, som kvinnan i mitten som var min mammas mormor. Men det är ju sommar på bilden, så kanske är hon bara  lite "hurven".