Efteråt ....
Nej, inget bad idag, men kanske i morgon?
Nu har vi haft trivsamt besök av Tommy och Karin och deras hund Lykke. Harry blev galen av glädje när dom kom, men visste liksom inte om han skulle morra eller ..., så han skrek rakt ut, ungefär som när Maria kommer med Charlie och Steven.
Det gick jättebra med fina Lykke och nu vet vi det, att henne kan vi utan problem (hopefully) passa om dom ska åka bort. Mjuk och fin var hon.
Helt ärligt blir jag alltid lika stressad av att bjuda Tommy på middag. Han är - precis som sin far - otroligt duktig på att laga mat och lägger ner timmar vid spisen för en middag. Själv är jag tvärtom. Jag skulle kunna äta filbryta hela veckan och orkar aldrig med några längre recept. Eller .., jag är väl kanske inte så intresserad.
Nu blev det lammstek i ugnen (liiiiite sega bitar var det, men det var nog inte kockens fel) och potatisgratäng och så grönkålssallad till. Glad blir man när gästerna tar om av maten!
Vid femtiden skulle pv cykla iväg och ha mattelektion med grannens dotter, så då tackade ystadborna för sig.
"Nu kommer säkert Sigge hem på studs, ja, när han ser att fältet är fritt", sa jag.
Det tog inte EN minut, så hörde jag honom i pannrummet.
Nu ligger han och sover på soffan.
4 kommentarer:
Men så svart hunden är! Ser ut som en urklippt svart silhuett som är ditklistrad efteråt.
Det där med nervositet över maten känner jag igen. Jag får hjärnsläpp om jag ska bjuda på middag. Förr var jag bättre, då vågade jag mer.
Jag är tvärtom. Älskar att laga mat och särskilt till middagsgäster. Dukningen är också speciell för mig och eftersom man ”äter lika mycket med ögonen som med munnen” så är ett vackert dukat bord viktigt. Alltid lika roligt att se gästernas uppskattning över den omsorg både mat och inramning visar. Allt är också helt färdigt när gästerna kommer, man får sitt glas i handen och ingen släpps in i köket för ”att hjälpa till”.
Jag är uppvuxen med detta, i både min farmors och mormors familjer hade man mycket middagar och fsmiljemiddagarna var viktiga, både till vardags och till helger. Jag vet hur man viker linneservetter vackert och hur glas och bestick ska placeras och är glad för den kunskapen. Min mamma är en suverän matlagerska fortfarande vid 97 års ålder, hon skulle lätt vinna en kocktävling och jag har följt i hennes spår. Till min glädje följer min dotter också efter, kanske inte lika bra på matlagning än men hon dukar vackert och med olika teman som hennes pojkar tycker är roligt och fint till jul och påsk.
Så så kan det också vara i vissa familjer - för andra är det som ni beskriver det. Att träffas runt en god och uppskattad måltid är bland det bästa vi vet och nu det vi saknar allra mest under pandemin. Aldrig i livet att vi skulle ordna något nu - att sitta flera timmar tätt tillsammans i oventilerade rum med vänner som kan vara helt utan symptom är alldeles för riskfyllt. För oss - tråkigt nog!
Monet: ja, det är ju skönt att människor är olika! Mamma hade ju arbetat hos en läkarfamilj i Skåne och fått lära sig hur det skulle gå till och hon lagade jättegod mat och testade ofta nytt och dukade fint, men det var bara när vi hade "främmande", annars var det mer som vanligt.
Bloggblad: vi har så litet umgänge numera, så jag har tappat styrfarten vad gäller matlagning! Det är friherrinnan och Sonja ibland och eftersom den förstnämnda är makalöst duktig på matlagning och allt vad som hör till, får jag lätt ångest när hon kommer på middag. Sonja är det lugnt med ,-).
Och ja, har är verkligen mörk Harry .., hopplös att fånga på bild, man ser bara nåt svart.
Skicka en kommentar