Elisabet

Uteliv ...

Ljuvligheter. 

Tre timmar ute till havs, kanske mer än så och ändå ser vi hela tiden hemmahamnen. På slutet får ankaret gå i och tre av oss badar från båten. Sonen testar hur mycket man driver med strömmen, ja, han ligger i vattnet och för ett ögonblick tror jag j att vi seglar. Så var det inte ., det var så pass strömt att han tämligen snabbt hamnade en bra bit bakom aktern. 

Den minste i sällskapet surrar i princip non stop. 

Och han får "låtsas-köra båten" och om och om igen går han ner till förpiken och hälsar på hos Harry och det är otroligt så snabbt småttingar lär sig hur man på bästa sätt håller i sig och tar sig upp eller ned, även om båten rör sig. 

Och det dricks kaffe och rabarbersaft och någon tyckter att Mariekex är himla goda "kakor" och inte förrän vi nästan är på väg hem igen, hittar vi kanelsnäckorna vilka inhandlats innan vi åkte och därefter har varit spårlöst försvunna.

Ankaret är  t u n g t  och hade fastnat i leran .., så såväl pv som A får ta i för kung och fosterland, för att alls få upp det. Hej å hå ... vad det draaas i kättingen!

Väl hemma igen upptäcker jag bilder från Malå. 

Det är äldsta dottern som igårkväll anträdde resan norrut, tillsammans med sina två hundar. Näsatn nittio mil enkel väg och under resans gång skippar hon E4:n och väljer inlandet. Jag ringer henne vid tvåtiden, mest för att hålla henne vaken .. (även om hon ju är van vid nattjobb) . Som vanligt när hon kör hemöver, är hon alldeles  l y r i s k, för att inte säga salig.

Den här bilden tog hon nedanför mitt (och hennes) barndomshem. 

Till vänster skymtar gungställningen som fanns när jag växte upp och hustaket är förstås .., ja, där vi bodde. 

Och här är stigen ner till sjön, eller slutet på den. Mellan huset och sjön går Kärleksstigen som är en promenadväg (enbart grus)  och där växer mängder med almöke och hundkäx. 

En gång i världen hade vi en sommarstuga just innan stranden. Den tillhörde från början någon annan, men så fick pappa och mamma möjlighet att köpa densamma och kom då åt stranden. Helt underbart var det! (När pappa dog 1976, sålde mamma stugan, vilket vi ibland sörjer).

Här - i mitten av dom tre husen - syns det som var vårt hem. 

Då helt byggt i betong och gråmålat.

I en vecka ska Maria vara hemma och det är samma gäng som träffas var gång hon kommer upp: det vill säga, före detta klasskamrater, samt hennes bästa kompis Lotta. Utan tvekan är Maria den i särklass mest sociala människa vi har i släkten och även den som - trots att hon var sju år när vi flyttade hem - har dom starkaste banden till Malå. 

Så kan det vara också vara.