I slutet av december ...
.png)
Hällregn även idag. Pv läser morgontidningen (snart är prenumerationen tillända ...buuuhu!) .., Harry gör inget annat än sover och Sigge kom högljutt jamande upp till mitt sovrum tidigt i morse: han var h u n g r i g och tyckte väl att det var dags för frukost!
Att det på köksbordet fanns en skål med torrfoder, garnerat med kattgodis, tycktes inte vara tillräckligt.
Gick ner, kokade lite fisk till honom och nu ligger denne kattherre och tronar likt en kung på sängen i gästrummet!
Lyssnade igårkväll till Radiokorrespndenterna och tänker var gång att SR:s utrikeskorrespondent Maria Persson Löfgren är en formidabel klippa, på samma sätt som Joakim Paasikivi.
Och apropå ingenting .., ser ni den lilla vita blomman i bildens mitt?
Tänk .., nu i slutet av december, så står den där och är så fin!
.jpg)
För övrigt kan meddelas att såväl sonen i Bunkeflo, som hans svärfar i Limhamn, samt pv .., alla har dom legat däckade och känt sig risiga efter julens äventyr.
Så här såg det ut igår .., pv under täcket på soffan Ektorp.
Tillfrisknandet - i alla fall för hans del - gick ändå snabbt, idag är han på benen igen.
Körde till affären igårkväll och köpte butikens sista covid-test (innehöll endast 1 testkit) för 30 kronor, men jag vet inte .., det kanske inte behövs?
Fick telefonsamtal från äldsta dottern, som vanligt på väg hem från nattjobbet. Hon tar nu hundarna med sig och kör till landet utanför Norrtälje, allt för att slippa detta otyg, vilka nu inför nyår skjuts även dagtid och en av hundarna är fullkomligt vettskrämd för raketer, då någon - för några år sedan - slängt en smällare just intill honom! Vilka idioter, rent ut sagt!
Ännu mera för övrigt? Den sista raden i min systers dagliga mejl från Australien, den lyder så här: "Så kan jag berätta att ytterligare en ung man blev biten till döds av en haj i helgen, cirka 3 timmars bilväg härifrån. Huvva!!!"
Arma anhöriga och nog är det tur att man bor i ett hajfritt land, säger jag bara.
13 kommentarer:
Det är enda fördelen att ha barnbarnen i 🇳🇴att man slipper bacillerna😅
Babsan: men den här gången var båda pojkarna helt friska, men jag förstår vad du menar ,-).
Det kan väl ändå vara bra att kolla om det är covid eller inte? Undrar som så många gånger förr vad som hänt sen min tid. Varför ligger man inte i sängen och under täcke när man är sjuk numera? Ser alltid er generation och också de senare, alltid påklädda och i soffor med filt - för oss är det naturligt att ligga i enskildhet för att inte smitta för mycket, under svala, rena lakan, kunna ha mörkt för att vila och sova bra. Ta tempen morgon och kväll, ha vattenflaska och febernedsättande på nattygsbordet - vara sjuk den tid det tar helt enkelt? Bara en undring och förstås en förhoppning att det hela ger med sig fort! Monet
Monet: Ja, du Monet .., jag tror att det - för vår del - handlar om att det är så mycket trivsammare att ligga här nere på soffan. När jag var som sjukast i covid, då låg jag uppe i sovrummet, men när Maria kom och tog hand om oss, då låg vi båda två (pv och jag) här nere, då det var enklare för henne att kolla till oss, vi var ju sååå sjuka.
Ta tempen, det gör jag aldrig .., då ska jag vara knalldålig ., jag känner ju så väl om jag är febrig, men pv gör det nog (å andra sidan blir han stekhet, så då är det enkelt att kolla).
Nej, jag tror att det har mer med att det helt enkelt är trevligare att ligga här nere under påslakanet och ha Sigge och Harry intill. Kanske, men bara kanske, om vi hade bott i ett enplanshus, att det hade varit annorlunda, men helt säker är jag inte. Och så kan man ju titta lite förstrött om man så önskar (här nere, alltså). Dom här små-sjukdipparna varar ju aldrig länge.
Ps. Titta lite förstrött på tv, menar jag .... . Ds.
Ja det är lustigt hur det har förändrats. Numera håller man ju inte barnen i säng när de är sjuka heller. Klädda, uppe och under filt, också i soffa. När jag var liten var det sängläge mellan lakan som gällde, man hölls i säng bortsett från toalettbesök tills man var feberfri och sen var det minst en dag utan feber, då påklädd men ovanpå sängen, som gällde. Mina barn är omskötta på samma sätt, också med rutiner för temptagning, vätskeintag, byte av febersvettiga lakan och pyjamas, vända på varm kudde, vädra rummet. Det hörde till god och hygienisk ”hemsjukvårdsrutin” då. Man fick heller inte ”gå i gång” för tidigt, det var viktigt med vila och att ta det lugnt, annars blev det ofta bakslag eller komplikationer. Samma synsätt gäller f ö fortfarande i Frankrike vilket har varit en välsignelse under våra år där. Numera verkar det vara ”normalt” att släppa iväg snoriga och febriga barn till förskolan och det förvånar inte mig alls att det är så mycket sjuka barn, föräldrar och också mor- och farföräldrar numera. I min generation fanns det liksom inte på kartan att ens vara i närheten av någon äldre, än mindre be om hjälp att ta hand om ett sjukt barn och som sjuk hölls man faktiskt isolerad, just pga smittorisken. Personligen tycker jag det är viktigt att kontrollera kroppstemperaturen, det görs ju konsekvent inom vården och är ett bra mått på sjukdomsförloppet. Var ju också riktlinje under pandemin med feberfrihet och det vet man bara om man har koll! Din mamma var ju sjuksköterska - hur var det för dig när du var sjuk som barn? Monet
Monet: ja, jag minns faktiskt inte .., att hon tempade en (förfärlig stjärttemp) om man var riktigt dålig, det minns jag ., men det här med att ligga under täcket eller att stanna vissa dagar till sängs, nej, det har jag inga minnen av. Om man var febrig på sommaren behövde man inte vara inomhus; man fick känna efter hur man mådde ,-). Kanske var det annorlunda när mina systrar var yngre?
Jag minns aldrig att jag en enda gång sett mamma sjuk eller liggande, knappt pappa heller, så jag har inte så mycket att gå på. Mina egna barn har nog fått ungefär samma fostran - vad gäller vård av sjuka - som undertecknad.
Däremot, när vi låg så sjuka i covid, då var vi båda noga med temperaturen, men såna här små pjutt-sjuktillstånd som går över fort, där blir det ingen temp-koll. Man känner ju också om man har feber.
Det finns något inom psykologin som heter ”sjukdomsvinst”. Den upplevde jag definitivt som barn och har också velat förmedla till mina barn och inom min familj. I lagom mängd förstås. Min mamma var inte särskilt öppen med sina känslor för mig när jag var liten (hon var bara 19 år när hon fick mig och inte särskilt förberedd för det). Det blev bättre senare med mina tre yngre systrar. Men när jag var sjuk förvandlades hon till en omhändertagande, ömsint och väldigt närvarande mamma, fostrad därtill i sjukvårdskunskap av sin morbror, lasarettsöverläkaren i Ljungby, dr Elis Lindgren som ju pv också kände till. Hos mig är det därför inget ”opp och hoppa” och sluta pjåska, sjukdomar, stora som små tas på allvar. Så till den grad att min första man till och med tyckte att det blev lite mycket. ”Vid minsta förkylning vill hon lägga mitella på mig”, hörde jag honom en gång säga till en god vän. Han fick sköta sina mansförkylningar lite mera själv efter det!
Monet: I min uppväxt var det nog tvärtom. Min äldsta syster, född 1941, är däremot en sån där omhändertagande och ömsint vårdarinna. På hennes kylskåpsdörr upptäckte jag flera tack-vykort från tacksamma patienter vilka hamnat på dialysen i Lund och som plitat ner så vänliga hälsningar. Min andra syster är precis tvärtom. Hon pjåskar inte ens med sig själv; inte för fem öre. När hon hade varit med om bilkraschen och efter nästan 2 månader kom hem, fick hon hjälp av fysioterapeuter vilka skulle hjälpa henne med rehabilteringen, bland annat genom promenader. Birgitta tyckte att dom gick alldeles för långsamt, tackade för hjälpen och skötte rehabiliteringen på egen hand. Jag är väl någonstans mitt emellan.
Men det här är intressant Monet! Handlar det om generation eller om samhällsklass? Ta inte illa upp, jag vet absolut ingenting alls om din bakgrund, men jag tänker på flera olika aspekter som jag inte riktigt får ihop. Till att börja med det här med att sjuka barn inte fick träffa den äldre generationen. Jag vet att många mammor var hemmafruar, men det var väl också en hel del som arbetade, åtminstone deltid. Och då var det väl vanligast att den äldre generationen tog hand om barnen? Min pappa, född 1949, togs omhand av sin mormor, född 1890, när hans mor arbetade.
Sedan tänker jag på det här med att vara nerbäddad… Hade alla råd att ligga nerbäddade vid snuva och lite feber? Jag har fått berättat för mig så många gånger hur det bara var att stiga upp och bita ihop -sysslorna skulle genomföras, arbetet måste skötas.
Så är det ju faktiskt för ganska många idag också.
Hemma hos oss ligger den som är sjuk i sängen när den är som sämst, just för att den inte orkar annat. Men inte av smittoskäl.
Vill man får man gärna ligga i soffan… undantaget magsjuka ;)
Febertermometer använder vi dock flitigt. Örontermometern för att få en indikation och rektal (jag log när jag såg din kommentar om den hemska stjärt-termometern Elisabet) om någon har väldigt hög feber, för att veta exakt. Det fick jag lära mig på sjukhuset de gånger vi legat inlagda med lillebror.
Idag rekommenderas det inte att ligga nedbäddad (mer än om man är för sjuk för att stå på benen). Risk för både lunginflammation och blodproppar om man inte är uppe och rör på sig utifrån hur mycket man orkar. Att gå ut och få sig lite frisk luft skadar inte heller så länge man inte anstränger sig för mycket. Lyssna på kroppen helt enkelt. Råd jag nyligen fick av läkare när jag hade influensa.
Självklart ska man ta hänsyn och inte smitta andra.
Hedgrenskan
mossfolk: Ja, så kan det mycket väl vara, såväl en generationsfråga som en klassfråga. Jag har svårt att tro att t.ex en skogsarbetare hemmavid på 60-talet, låg flera dagar under täcket. Så är det ju. Människor växer upp under olika betingelser. Skulle vara intressant att höra hur det var (är) för andra bloggare. (Kan säga till Monet att min pappa hade älskat att bli vårdad så ömsint som av dig eller dina föräldrar),
Hedgrenskan: Ja, så är det också.
Skicka en kommentar