Elisabet

Reflektioner från en trädgårdsstol ...

Nästan varje morgon efter frukosten, går jag ut och sätter mig i trädgårdsstolen en stund. Den står några meter ifrån eken, den där det hänger en fröautomat och ytterligare några meter ifrån ytterligare en fröbehållare. En grön Viola-Gråstenfilt får vara sittunderlag, så där så det inte ska bli så kallt om rumpan. 

Att sitta där, det är för mig ett sätt att rensa hjärnan. Har sömnen varit dålig - för att inte säga urusel - blir det här någon slags "rensa-ut" och börja om. Det brukar alltid fungera. 

Vad tittar jag på? Jo, men alla fåglarna förstås och det är hur intressant som helst. 

Jag kan då konstatera att de absolut mest aggresiva och egenyttiga matgästerna, det är utan tvekan koltrastherrarna. Det är ett ständigt kiv om äppelskivorna och ofta, när en koltrasthane hittar denna läckerhet, då är det sååå viktigt att jaga bort eventuella konkurrenter om maten och jakten kan pågå ett bra tag och när den egenyttige återvänder, då har någon annan norpat äppelskivan! 

Nötväckorna har alltid bråttom .., hu, vilken stressig tillvaro för dem! 

Domherrarna tycks sävliga .., håller sig oftast på marknivå där dom sprätter omkring tillsammans med sina gelikar. 

Rödhaken är den mest försiktiga .., tar ingen plats .., försynt och fin. Håller mest till på marken under grannens nyponroshäck. Hade den suttit vid ett matbord, hade den säkert haft servetten i sitt knä och garanterat inga armbågar på bordet. 

Pilfinkarna är kaxiga .., flaxar och har sig .., flera stycken trängs vid  fröautomaten!

Talgoxar och blåmesar kommer - tillsammans med nötväckorna - lika gärna till den lilla träbehållaren, den som sitter på vardagsrumsfönstret, men den blir fort tom och jag får i omgångar gå ut och fylla på. 

Minst rädd är den större hackspetthonan. Hon tycks totalt obekymrad om att jag sitter där på stolen och att jag tar upp mobilen stör henne inte alls. 

Skatorna är de som håller mest koll. Om jag slängt ut ett antal små korvbitar, tar det inte mer några minuter - knappt det - förrän skatorna kommer flaxande och sätter sig i den höga boken och så .., långsamt, långsamt .., hoppar dom ner gren för gren .., för att till sist landa på uppfarten och komma smyyyygande under syrénhäcken i tron att jag inte ska se hur dom norpar sig en bit falukorv. Så brått-brått iväg igen! Skatans luktsinne måtte vara fenomenalt!

Bergfinkar kommer i flock .., herr eller fru Stenknäck sitter ofta ensam .., duvorna som brukade sitta på gamla altantaket - tretton, fjorton stycken - är numera helt försvunna, ja, jag har inte sett dem sedan i somras. 

Herr Fasan kommer dagligen, men är så skygg och råkar jag närma mig, springer den skrikande iväg som hade jag stuckit kniven i honom! Hans tre hustrur är försvunna, kanske har de lämnat maken för någon annan och bara undantagsvis ser jag någon enstaka höna i tuppens sällskap.

Kråkorna sitter för sig själva i höga björken på andra sidan vägen .., högljutt kraxandes. Ytterst sällan ser jag dem sittandes på marken här intill.

Kajorna, de som oftast sitter på det stora ladutaket på andra sidan vägen (och om våren på skorstenen hos Ecke och Britt) kommer aldrig på besök.

Nu höll jag på att alldeles glömma ekorren! Men den är också skygg och kommer oftast så tidigt på morgnarna, så där så vi hinner inte träffas. Så är det här hos oss på kullen.