Liten holiday ...., och Dagens Fönster.
.jpg)
Tänk, så trivsamtdet var, detta att segla till - nej, inte den närmsta hamnen, för det är Grötvik - men näst-näst närmaste, nämligen hamnen inne Halmstad.
Vi har för kanske två år sedan legat ute vid gattet, men nu ville få närheten till stan.
Så här såg det ut när vi tittade mot öster. Byggnaden i tegel till höger på bilden, rymmer numera Hallandsposten.
Lätt att lägga till också. Pv hade gjort en jätteögla som jag fick agera same med och kasta över "pollaren" och vid tredje försöket kom den på plats.
.jpg)
Något som däremot var rejält krångligt, var att ta sig upp på land från båten.
För att ta sig till "trärampen" som syns på bilden, skulle man först svinga sig över båtens reling, därefter få fäste på den smala remsan av trä som tycktes rätt murken och sist av allt ta sig över stenarna längst uppe.
(På den övre bilden ser man tydligare hur långt det var ner till båtrelingen).
Och lägg därtill då åskådare från husbilarna en bit bort. Hu!
Jag köpte en gång på Gekås i Ullared en hopvikbar liten pall i plast, men det var på millimetern att den rymdes på trärampen! Den skymtar på den övre bilden.
Nåja, efter att hakrånglat sig upp ett antal gånger (och känt sig som en elefant), blev det enklare.
%20(1).jpg)
Det pratas om "plattvatten" , då när havet ligger alldeles lugnt och fridfullt och det kan jag säga, att så var det idag.
Vi badade från båten ..., tog det lugnt .., körde för motor då vi ledsnade på att inte komma någon vart .., tog nya dopp och så skulle pv starta motorn och vi skulle gå den sista biten för motor hemåt.
Då hände INGET. Motorn var död. Dead. Tot. Kuolema. Morte.
Jag trodde att jag skulle svimma, men tänkte att nu gäller det att ta det lugnt.
Pv kollade batterierna (vis av krångel tidigare år), bytte ett batteri mot ett annat, men icket.
"Tur att Sjöräddningen inte är långt borta ...", sa jag uppmuntrande.
Då öppnade han luckan till motorrummet och började undersöka, ungefär som en läkare som försöker identifiera vad som felas patienten. Motorn är ju nästan sprillans ny, så det borde inte vara något krångel, men vem har inte hört talas om nya motorer som ändå trilskas? Men .., så plötsligt upptäckte pv en liten kabel som lossnat till startmotorn, satte fast den och si ..., halleluja, då fungerade allt!
Av en ren slump hittade denne superduktige pv en blodtrycksmätare som vi glömt i båten tidigare. När motorn puttrat en stund, kollade jag hur det stod till med mitt tryck. Oj, så lågt det var! Inte undra på att det snurrar i huvudet när jag står framåtböjd i rabatterna!
.jpg)
Det som på bilden ser ut en stor säng, är ett nedsänktbart bord som vi aldrig sitter vid. Så finns dynor att lägga på bordet och en madrass som finns bakom ryggdynorna (ett skåp som man viker ut .., så finurligt!).
Detta till trots sover jag så vansinnigt dåligt där nere. Ont i höften och det strålar ner i benet på samma sida! Nåja, det går ju det med. Och några blåmärken på armar och ben har jag förärats, men det hör ju till. (Äter Trombyl).
Bäst under det här dygnet? Jo, det var nog gårdagkvällen när vi satt vid den nyöppnade restaurangen alldeles vid vattnet och jag bjöds på ett glas gott vitt vin och pv tog en öl.
En timme där kanske. Helt underbart!
9 kommentarer:
Jag känner mig så otrygg på vatten (+ min sjösjuka då).
Efter din berättelse om det där med motorn (och ilandstigningen från båten) så kan jag ännu en gång konstatera; ALDRIG i livet! ;)
Så vi kan än en gång konstatera att Tomas har haft en himla tur när DU blev hans partner.
❤️
Walkaboutsweden: Vet du, jag har så många gånger tänkt precis tvärtom! Sån otur hade att det blev jag .., tänk, så roligt för honom med någon som älskat att segla, inte haft katt att ta hänsyn till och som var styv på det mesta vad gäller segling! Det är inte så att jag tycker synd om honom; han har själv valt att vara med mig, men det måste ju ändå ha varit himla kul att dela intresset med någon likasinnad.
Jag känner mig ofta otrygg på båten. Idag var det ju kav lugnt, men tänk om det hade blåst upp rejält och vi hade suttit där utan motor. En fördel vore att inte ha alltför livlig fantasi -)
Jag känner igen mig i det du skriver om att ta sig ur och i båten, jag hade ett helvete med det. Jonny fick hämta båten och plocka upp mig på ett ställe där han kunde ställa sig längs med bryggan samt lämna mig där när vi kom tillbaka för att sen komma med bilen och plocka upp mig.
Tidigare hade vi en eka med motor (som jag kallade korken efter att vi mött finlandsfärjan för det kändes som man satt i en kork då). En eftermiddag lovade vi Emelie att hon skulle få ta med en kompis och så skulle vi ta med fika och åka ut till en ö utanför Skelleftehamn. När vi kom ut på mer öppet vatten där det var mer vågor blev jag hysterisk så vi fick vända och det blev fika på bryggan istället./Agnetha
Blivit rädd efter en liten båttur förra sommaren.Det blåste upp ordentligt .Aldrig blivit så rädd.Så nu åker jag ogärna ut maken inte så glad förstås
Agnetha och Babsan: Ungefär så kände jag det när pv frågade om jag ville hänga med ut och fiska i hans lilla Askeladden. När vi kom ut till öppet hav, höll jag på att pinka på mig! Skönt att vi är flera som kan bli rädda.
Som jag skrivt förut så drunknade min pappa i en segelbåtsolycka när jag var 15 år. Han var en erfaren seglare men överraskades av en häftig vårstorm på Bråviken. Men både min mamma och senare jag som gifte oss med marinofficerare och erfarna sjömän kom över den katastrofala rädslan och kunde sedan uppskatta ett helt liv till sjöss. I bådas våra fall genom att själva utbilda oss och ta olika typer av skepparexamen. Vi blev delaktiga på ett helt annat sätt och kunde sköta både båt och navigering - det sista inte minst viktigt. Mycket av rädsla försvinner genom kunskap men man behöver ju lära sig i tid för att också få lite erfarenhet av tuffa situationer. I ditt fall tycker jag nog att du utsatts för lite väl många prövningar, både genom båten men också pga väder- och hamnförhållanden som borde ha kunnat vara förutsägbara. De där klätterövningarna i Halmstad hade jag aldrig klarat och heller inte accepterat t ex. Med åldern följer ju begränsningar, också när det gäller komfort som sovmöjligheter. Numera gläds jag åt att seglatraditionerna i min familj följs upp av mina franska barnbarnspojkar som tävlingsseglar både i Medelhavet och på många andra ställen runt Frankrikes kust! Själv ”bryggseglar” vi bara numera, dvs dricker rosé i goda vännernas segelbåt när de kommer på besök!
Bra med lite spänning i tillvaron.
😊😎
Monet: Ja, men det tar sig så sakteliga. Med tanke på att vi inte är ute hela sommaren - det går ju inte med hus och Sigge - så känner jag mig allt säkrare. Men se att balansera på däck för att hissa eller ta ned segel, där går gränsen.
Bert Bodin: Nja, den kan jag nog vara utan ,-). I alla fall på båten.
Skicka en kommentar