Elisabet

Jo, men nu ska jag berätta ...

Så här var det. När vi augusti/september besökte Malå, träffade vi även Marias kompisar, däribland bästisen Charlotte som arbetar som lärare på skolan hemma (högstadiet). Hon sa flera gånger att Thomas kunde väl ändå komma  upp och vara lärare .., det var ont om sådana med behörighet och tänk, då kunde han ju åka skidor och träna inför Vasaloppet! Ja, ni förstår nu vart det barkar hän ....?

Det där var väl mer som på skoj, men så berättade Maria att Lotta hade tipsat rektorn om pv och till vår oerhörda förvåning skulle hon höra av sig. Det gjorde hon också.

Så .., inte nu på måndag men nästkommande måndag ska han börja vikarie-undervisa i matte/no och lite teknik på heltid och allt detta i den skola där såväl mina döttrar som jag själv gått i, ja, under högstadieåren. Och nej, det är inte för alltid, men fram till och med kommande sportlov. 

Till att börja med bor han i gästrummet hos Maria; kanske bor han där hela tiden, det beror väl på om han sköter sig ..., och jag räknar med att åka upp åtminstone en gång i höst och sen blir det väl likadant efter nyår. 

Det här känns så spännande. Dels är jag så innerligt glad för att han trivs så bra där uppe och tycker om  människorna och dessutom får han lära känna fler än bara dem som han har mött via mig och om nu snön behagar komma någon gång, så blir det ju dessutom såå fina möjligheter till att träna inför Vasaloppet. Och så får han ju utöka pensionen, inte minst.

Och själv då?

Ja, jag ser det som en möjlighet att sätta sprätt på mig själv. Att på egen hand ta hand om huset ..., jag har erbjudit mig att hämta Edvin om han själv vill - det är ju det viktigaste - och jag får ta tag i det här  med att simma .., kan sätta mig i biblioteket i stan och läsa tidningar .., hälsa på Sonja oftare och friherrinnan förstås .., och jag kan ta tåget till Bunkeflo och hjälpa dem med pojkarna. 

Dessutom tror jag att det är hälsosamt att gå och längta efter någon. Tänk, så roligt när man åker upp och får umgås i en vecka eller lite till. 

Så blev det. 

Reaktionerna från anhöriga och vänner har sannerligen varit blandade. 

Exet tyckte att det var häftigt och undrade om det möjligen kunde finnas någon tjänst på Icas lager för honom (det var på skoj, alltså, men dom hade nog haft trevligt tillsammans ...), alla barnen var positiva, Elliot hade - enligt Maja - blivit "uppgiven" .., någon lät mer eller mindre chockad .., den halvlånge i Tyresö häpnade över att jag skulle bli kvar här hemma .., (kan inte tänka mig att vara ifrån pojkarna i Skåne så länge!) ..., pv:s kompis Tompe frågade hur han skulle klara sig utan bil (den blir hos mig) och det är ju inga problem, det är max 5-10 minuter till allting i Malå - skidspår, Ica, apotek, systembolag, Konsum, kyrkan, simhallen .., ja, "Malå med allting så nära" är inte för inte samhällets slogan. Dessutom har ju Maria bil.

Nu vet ni. Ska be att pv - som enligt mitt sätt att se det - är bra på att uttrycka sig, ska skriva någon slags dagbok och berätta om tillvaron där uppe. Om vad som förenar och vad som är annorlunda och så ska det få komma på plats här på bloggen.