Elisabet

Spridda skurar från en torsdag i april ...

"Men det här har du ju redan skrivit om på Instagram!" tänker säkert någon. 

Javisst, men bloggen är ju som min dagbok och det är här jag går tillbaka när jag funderar över vad vi gjorde i april månad år 2026.

Jo, men då blir det först ett besök på torget i Varberg. Dit är det fem mil och jag slås - i alla fall sedan vi passerat Falkenberg - hur oändligt vackert det är i Halland. 

I Varberg är det torgmarknad varje onsdag och lördag och alltid såå mycket människor som strosar längs alla blomster till försäljning och det mesta relativt billigt, i alla fall i jämförelse med t.ex Plantagen.

På torget säljs även kläder, ofta i grälliga färger och endast i en storlek - en för alla -, ostar alla möjliga sorter, grönsaker, potatis, fisk .., ja, det är en livlig kommers på torget. Och kyrkan i närheten - verkligen i n ä r h e t e n, hade kanske begravning på gång, för oj, så länge klockorna ringde! Och på utplacerade bänkar sitter människor och tar igen sig lite. Det är verkligen ett l e v a n d e  torg, i motsats till många andra jag sett. Halmstads, t.ex, som nu är under renovering. 

Problemet med Varberg är att där är så knepigt att hitta parkeringsplatser.

Nu hade vi tur, där fanns en ledig ruta avsedd för bilar som ska laddas med el, annars ska man snirkla runt bland trånga gator och 15-minutersparkeringar.

Nåväl. Köpte tre pelargonior för 100 kr, samt plocksallad och bladpersilja, allt har nu planterats. 

Pv satsade på ett antal olika sorters tomatplantor.

Därefter till den lilla hamnen i Galtabäck, söder om Varberg. Där brukar vi ta kafferast åtminstone en gång per vår/sommar, ofta när svalorna anlänt och pilflyger mellan fiskebodarna, men nu var det förstås för tidigt .., dom bidar nog sin tid. 

"Få se nu ..., tog du med dig något smarrigt ...?" tror jag att pv tänkte. 

Smarrigt för pv är t.ex morotskaka .., wienerbröd eller liknande. 

För mig är det smörgåsar.

Och termosen från körvännerna i Malå var med den här gången. 

(Förra året fick vi dricka vatten). 

Det blåste iiiisvindar och fikarasten blev inte långvarig. 

Därefter tog vi sikte på Skogskyrkogården i Falkenberg, där pv:s ungdomskamrat Magnus ligger begravd. 

Magnus - denne till synes genomsnälle smålänning - dog i fjol efter en tid med cancer och hans gravplats ligger nära en liten slingrande bäck! 

Åååå, så vackert där är!

Omtänksamt av de som sköter kyrkogården att där finns en sekatör att använda sig av! 

Påskliljor, långa rabatter med narcisser, hyacinter .., ja, det var som att promenera i Edens Lustgård (där har man ju varit ofta ...), tänkte jag. 

Kan man tänka sig något så fint ....?

Inte jag, i alla fall. 

Och någon slags kornell (Google säger Korallkornell) i bladsprickningstider.

Och hela tiden hörde vi småfåglar .., bofinken som mallar sig över att den kommer från Jönköping .., och såklart alla koltraster! 

I början av kyrkogården, sett från parkeringen, finns sju krigsgravar där besättningen på en brittisk Lancaster liggrer begravda. 

Texten här under - från den 12/9 2014 - kommer från Hallands Nyheter och är författad av Lars Wikander. 

"Mellan den 8 och 14 september 1944 flöt de sju flygarna i land på svensk mark, mellan Skrea och Björkäng. De var delar av tre besättningar vars plan hamnade i havet runt Anholt.

Det fanns en bestämd orsak till att planen tog den förbjudna vägen över det neutrala Sverige. Målet var att bomba två tyska hamnar, Stettin och Königsberg, dagens Kaliningrad. De var ut- respektive inskeppningshamnar för tyskarnas krigsmateriel till östfronten. Königsberg låg så långt bort att bensinen inte skulle räcka tur och retur utan denna genväg.

I skymningen den 29 augusti hade 900 Lancasterplan startat från olika flygplatser i sydöstra England. Av dessa drog de första 300 mot Berlin för att distrahera tyskarna. Resten flög mot nordost. Tre av planen träffades av eld från tyska jaktplan över Danmark. Två av dem störtade i havet runt Anholt. Det tredje fick en speciell historia.

Ett Lancasterplan har sju mans besättning. Piloten och färdmekanikern, bakom dem navigatören och telegrafisten. Dessutom tre skyttar, en främre som också är bombfällare, en övre och en bakre.

I det tredje planet fanns den australiensiske piloten Kevin Humphris. Två i hans besättning ska senare hamna i Falkenberg. Han berättar:

– Vi var över den danska östkusten då vi träffades av ett tyskt jaktplan bakifrån. Phil Aviet, vår akterskytt, blev svårt skadad och vårt stjärtparti fattade eld. Jag dumpade bomblasten och det är något som fortfarande bekymrar mig. Jag vet ju inte om den kan ha dödat några danskar eller orsakat skador på oskyldiga människor.

Det skulle visa sig att en av bomberna hamnade i en förstad till Randers. Flera hus förstördes och skadades och sex människor dog.

Piloterna skickade telegrafisten Stratford och övre skytten Fallon för att släcka elden och undsätta den 20-årige Aviet. Under tiden de försöker med det är Humphris tvungen att nödlanda på havet utanför Anholt.

I de höga vågorna bryts planet på mitten. De tre bak i planet följer med i djupet. Stratford kommer att flyta i land på Anholt, Fallon och Aviet blir två av de sju på Skogskyrkogården.

De fyra övriga räddas av danska fiskare och förs i land på Anholt. Där väntar tyskarna och flygarna får tillbringa resten av kriget i tyskt fångläger."

Och vid foten av var och en av de sju gravstenarna, stod en liten flaska med skotsk whisky. Vi stod en bra stund och tänkte på hur unga dessa flygare var .., 19, 20, 22 år ..., och en av dem, var enda barnet till Cyril och Louisa Aviet i Sussex i England. Såå mycket sorg och bedrövelse med krig!