Några kvällsfönster från ...

Notera det otroligt vackra kaklet till höger.

Ja, vad tror ni ...?

Jo, från Portugalsmadamen.

Hon som på ett så härligt sätt berättade om sin skånske far och om hans katt och deras envig om köksstolen.


Annannan säger ...

"Mellan min pappa och katten L har det pågått en tyst kamp om en av köksstolarna i minst fem år. Stolen mitt emot fönstret är där pappa vill sitta så att han kan se ut över ägorna.

Varför katten L vill ligga på den vet jag inte.

Var gång pappa ska äta något (och det är ju rätt ofta med den matordning en skånsk hedersman håller sig med) har han tagit stolen och liksom hällt över katten L på stolen bredvid.

Men härom veckan rapporterade han en revolution.

Han hade kommit fram till att han ser ännu mer av ägorna från stolen bredvid, så nu sätter han sig alltid där.

Katten L fortsätter att ligga på den stol hon alltid valt.

Oklart vem av dem som vann.

Kanske win-win, som man säger nu för tiden."

Om solens mat ....

Och hade detta varit Sverige och någon livsmedelsinspektör hade kommit på visit, då hade det nog, tämligen omgående, varit slut med den osttillverkningen.
Aja, baja, där finns ju inget handfat inom 1 meters avstånd från bänken!!
Och inte använder mannen några plasthandskar heller!
Fy skäms!
Man kan verkligen fråga sig hur det italienska folket överlever?


Varje gång jag sitter i soffan Ektorp och tittar på Solens Mat, detta övermåttan ljuvliga program som får snålvattnet att rinna och reslusten att ta fart .., då tänker jag att hälften eller mer än hälften av det som gör programmen så härliga, det är ju sättet som det hela filmas på.

Herr Hagströmer i all ära, men det är själva helheten .., alla människor som flimrar förbi .., som kommer cyklande eller promenerande .., alla små inblickar som man som tittare får i det italienska vardagslivet.

Just sånt.


Som här: en liten get som gärna vill ha godis.

Och inte att förglömma musiken!

Hur mycket gör inte den för programmet?



Fotograf i det här programmet och kanske i alla, är den här mannen och ååå, vad jag tycker att han är duktig!

Bilderna här ovanför har jag bara tagit rakt av från datorskärmen.

Faktiskt ...

... så finns det inga ord för hur glad jag är över fotoväggen i hallen.

Nu känns det som om bloggmadamen finns i huset.

Och längst ner i mitten, Emmas fina tavla av mormor och några ballonger.

Fattas gör bilder av "Dr Böhlander" och av Gunvor och hennes man Viking.

Men det kommer.

Ännu flera fönster ...

Hej!

Här kommer några vinterfönster som jag fångade idag under en helt underbart ljuvlig tur längst ute på Hammarö Sydspets.

Där ute finns en fågelstation och en fyr.

Jag njöt något så helt otroligt.



Det var så vackert och stilla.

- 15 C men jag frös inte det minsta.

Varma kläder och allt det vackra värmde mig.

Ha det gott där vid havet från mig vid ett innanhav.

Turtlan."


// Ojdå. Det var tänkt att dessa skulle bli morgondagens variant, men nu klickade jag fel.
Det spelar ju heller ingen roll. Min kära svägerska i Alingsås, hon älskar alla fönsterbilder och blir nog lycklig. (NOT).

Vad sägs om ....

".... ett fönster med en liten tant som inte syns ...?", undrar avsändaren, hon som ofta tycks ha fönsterhåven med sig.

Och var den lilla tanten finns?

Jo, i Portugal.

Måndagsfönstret ...

.... finns i landet Halland.

I ett litet pluttigt hus nära pensionatet.

Ja, ni känner nog igen det.

Glöm nu inte .....

Klockan 20.00 i SVT 1.

Namnsdagsbarn ...

Han som inte bara bär en grön väska,
utan även sin morfars namn.


När sonen skulle döpas i kyrkan hemma i Malå, var det tänkt att han skulle heta Per Anders.

Anders, som tilltalsnamn.

Prästen hade skrivit namnen på dopljuset och på något papper, allt var klart för själva dopceremonin.

Då .., plötsligt .., översköljs jag av nån slags vemod.

"Näää, han måste få heta Ivar också, som min pappa ..!" säger jag.

Och prästen bara gapar .., men .., han har ju redan skrivit dit namnen och ..., ja, det var ju bestämt?

"Ja, men gör en klammer .., skriv dit Ivar också .., jag vill att pappa ska få vara med!" säger jag.

Och så blir det.

I tio år hade då min pappa varit död, men ååå, det kändes som om han tittade in så där lite-lite i kyrkan.

Som om han stod där intill.

I smyg.

Och oj, så svårt jag hade att hålla tårarna borta, då, när prästen läste upp den lille gossens namn: Per Ivar Anders.

Så var det.

"Vasaloppshopp skadad!"

Ja, föga hjäper "Racing Special" när man har ont ...

Tanken var att pensionatsvärden, tillika vasaloppsåkaren, även idag skulle ge sig iväg på en träningsrunda här ute på åkern.

Det var tanken det.

Förmodligen har de nya skidskorna tryckt på nåt konstigt vis på höger fots ovansida och sååå ont har herr skidåkaren, att någon tränginsrunda, ja, det blir det inte.

I stället promenad med bloggmadamen.

Fyrtio minuter i snåblåst - och östlig vind som går genom såväl märg som yllekappa, fast i omvänd ordning - och efter halva tiden blir jag "strakbent" och börjar halt-gå .. men det fixar sig ändå.

Att promenera i busväder är ännu härligare än i solsken, det tycker jag.

Och nu stundar hembakade semlor med kaffe.

"Hälsa dina vänner att hur skulle man kunna äta semlor om man hela tiden skulle tänka på att utesluta kolhydrater, ja, en semla utan mandelmassa och bröd ...,, vad blir det ., bara grädde, näää, aldrig i livet!" säger pensionatsvärden och ser så lycklig ut när han ropar att kaffet är klart och att Oskar Svärd vann skidåkningen.

Nu mot soffan Ektorp!

Hallen ...

Ser ni den lilla träbiten på bordet?
Den tog pv med sig från Villvattnet hemma i Västerbotten.
Så här skrev jag om stunden där .., det var i somras.

"Det var i Villvattnet, den 28:e juni, som pv och bloggmadamen stannade till efter besöket i Kalvträsk.
Och det var där, vid den lilla badstranden, som två elvaårspojkar försökte fånga fiskyngel med en håv och det var där och då, när pv lyckades (med fiskfångsten) i första försöket, som en av pojkarna utbrast: "men du är ju Guuud!"
Själv låg jag raklång på en handduk i sanden och kände mig som den lyckligaste människan på jorden."


Igår målades hallväggarna vita .. ja, inte knallvita, utan lite mjukare.

Och äntligen fick jag upp min bildvägg, den som betyder så mycket!

I Malå .., i Bjäresjö och i lilla ettan i Ystad .,. överallt har jag haft såna här bilder-som-betyder-mycket-hörnor.

Några nya ramar ska inhandlas .., det blev lite provisoriskt igårkväll, men det kommer att bli bra.



Och pinnen som jag köpte på Hemslöjden här i stan, den är nu uppe.

Pv:s röda jacka åkte in i garderoben när bilden skulle tas, men min dyra och högt älskade halsduk, den fick minsann hänga kvar ....


Klicka på bilden, så får ni se ....

Alldeles helt bedårande är en liten, liten tavla som Hilda, pensionatvärdens dotter, har målat och förfärdigat i yngre dagar!

Åååå, jag tycker att den är ljuvlig och den hänger också på bildväggen.

Insikt nr 207 ....


Det finns sånt som är trevligare än att städa ett diskbänksskåp.

Speciellt som man då upptäcker att Familjen Mus med släktingar har detta som sitt vardagsrum.

Och toalett.

Insikt nr 206 ...


Vaknar tidigt.

Lyssnar till P1.

Vågskvalp och paussignal, men inte samtidigt.

"Dum, di, dum, di, duuuuum, dum, dum!"

Ligger under täcket och räknar ..."dum, di, dum, di, duuuum, dum, dum!"

Sju signaler.

Längtar efter Naturmorgon.

Fem i sex blir det sjörapport.

"Nordkoster .., Vinga .., Nidingen .., Hallands Väderö .,. Drogden .., Hanö .., Ölands södra udde .., Harstena .., Gustav Dahlén .., Arholma .., Härnö .., (hej Cecilia N) .., Kemi fyr .., Storön. Och det är kuling och lätt kuling över Kattegatt och södra Östersjön".

Sedan nyheter från Ekot.

Längtar ännu mera efter Naturmorgon.

Snart så.

Rättar till täcket.

Härligt!

Och nu är nyheterna tillända.

" ... ja, och nu blir det Andliga sånger", säger radioprataren.



Fullkomligt UNDERBAR är han, herr Malmberg och nog måtte han ha varit med på något väckelsemöte i sin uppväxt!

Va?

Naturmorgon sänds på lördagar.

Och idag, till min förvåning, är det faktiskt söndag.

Ojdå.

Dagens fönster ...

"Fönster från stadsdelen Barceloneta i Barcelona, som ligger vid havet.

Stadsdelen befolkades förr av fiskare och sjömän, med ett gytter av smala gator, små torg och ålderstigna barer.

Jag tycker att det var den trevligaste stadsdelen jag besökt.

Jom.

Granngården ...

Grannen.

Det gula huset på kullen - pensionatet, alltså -, det tillhörde en gång i världen det större huset på andra sidan vägen .., en bit bort.


Det är inte det här huset (100 m bort) som påminner om en herrgård.
Det huset har kolonner och ser fånigt ut här på landet.

Det huset påminner mer om en herrgård och lagården som hör till, är jättelik, men står numera tom och öde.


Lagården .., med jättelika dörrar.

Mitt emot pensionatet, tvärs över vägen bara, finns två små hus - före detta arbetarbostäder -.

Och själva pensionatet, det var rättarbostaden.

Alldeles intill det gula huset, åtskiljt endast av en vacker gärsgård, ligger det vita huset som syns på bilden längst upp.

Å, hjälp, så fint där är!

Ja, det var nog bara det.

Nere vid havet ...

Och ja ..,. himlen var nästan rosafärgad.



Kan man säga annat än att pensionatsvärden bor i paradiset?

I sängkammaren ...

Eftermiddag ...

Då blir det ett par kilometers promenad rakt norrut, m0t Ugglarp till.

Halkigt vid vägkanten och lite nervöst när bilarna kommer farande.

Tanken är att jag ska gå en vid runda, först norrut, sen rakt mot havet och så vinkla in på den åkerväg där vi gick i somras, ja, vi bloggkamrater, men jag vågar inte .., tänk om åkervägen inte är plogad och jag måste vända .., nej, det blir för långt.

Så jag vänder efter kanske 25 minuters promenerande.



Och så hemåt igen.

Blir passerad av en cyklande pensionatsvärd som har varit och hämtat ägg.

Lite prat så där.

"Förlåt, är damen ensamstående ...?" säger han filurigt smajlande.

Och nästan vid det gula huset ser jag solen börja sänka sig lite borta vid havet till och segelbåten vilar stilla och jag är rätt slut på i högerbenet.

Men oj, vilken härlig promenad!

Åååå ....

.... det var en härlig dag, då, när det var bloggträff.
(Jag letar en annan bild och ramlar över denna ..).

Vad handlade handuppräckningen om?

Jo, jag tror att det var alla som var äldsta,- eller endabarn som skulle räcka upp en hand.

Och just då körde några bilar förbi och vi skrattade och sa att dom nog trodde att det var nåt slags halleluja-bönemöte på gång ...

Och så var det ...

... melodikrysset.

Mellan penseldragen funderar pensionatsvärden över dagens klurigheter.

Och sångboken bekräftar vad han tror.

Lördagsbild ...

Ååå, sicken underbart vacker vinterdag!