Hur det blev ...

Igår hos Sonja. 

Hon sitter och sover i sin favoritfåtölj i dagrummet, då, när vi kommer. 

Pv har köpt tre strutglassar, det är soligt och varmt ute och vi lockar med oss Sonja ut på boendets balkong, den som har så sköna och praktiska rottingfåtöljer att sitta i. På det runda bordet ligger ett par kvarglömda läsglasögon och en flaska vatten.

Utsikten från balkongen är en innergård utan växtlighet, bara en massa inglasade balkonger från hyreshusen mitt emot. Men himlen ser vi och nu och då en fiskmås som har plåttaket som landningsplats. 

Jag frågar Sonja hur det känns med det nya boendet. 

Hon  t v e k a r   en stund innan hon svarar. 

"Jaaaa .., det känns nog bra, men egentligen förstår jag inte .., ja, jag förstår inte .., hur hamnade jag här?"

Vi berättar om hur det hela gick till .., om bakgrunden .., att hon plötsligt inte kunde använda sitt ena ben och om den förfärliga värken och oron att inte klara sig själv, ja, allt som då för några månader sedan var så hopplöst svårt för henne. Känslan av otrygghet, som hon beskrev. Rädslan att falla och bli liggande, trygghetslarmet till trots. Oredan inombords.

"Ja, just det ja ...", säger hon.

Men nu är Sonja rent fysiskt i bättre skick än när det hände, har inte ont, måste ha hjälp med mycket, men är klar och redig på så många sätt. Går med rullator, men ändå. Frågar hur det är med Viggo ., och om hur det går för pv med bygget av det nya rummet. Och fingret .., har det läkt bra?

Jag frågar om hon har någon att prata med på boendet, för ofta när vi är där sitter de boende i var sin fåtölj eller vid ett bord - nästan alltid kvinnorna som sitter i närheten av varandra, männen lite mer för sig själva -. Alltid en stor tv som är påslagen med tämligen högt ljud.

Då ler Sonja lite för sig själv och berättar om hur hon och en man från boendet suttit och pratat om det här nya livet, hur det liksom kom sig att dom nu har en sån annorlunda tillvaro och hur det gick till. 

"Då sa mannen .., ja, det var min son som satte mig här ..." säger Sonja.

Så är det förstås. Man känner sig säkerligen omyndigförklarad,  ä v e n  om personen i fråga själv var positiv till flytten. Eller ...,  man upplever kanske att man inte hade något val? Känslan när det var som mest eländigt, förändras väl högst troligt när allt lugnat ner sig. 

"Skulle du hellre ha velat bo kvar hemma i Harplinge, i din lägenhet ...?" frågar jag. 

Nej, det skulle hon inte vilja. 

"Jag tycker om gemenskap ...", säger Sonja.

Så var det igår, när vi hälsade på denna underara människa som heter Sonja Pehrson.

Dagens fönster ...

 

Eller kanske mera "kvällens fönster". 

Flera stycken, till och med. 

Och pv i målarklädena och gröna figurnr som dinglar i fönstret .., och tavelramen i uterummet, med bilden av Harry.

Tisdagkväll ....

Den här otroligt varma sommaren - hittills i alla fall - har sannerligen tärt på mina blommor. 

Ja, "mina och mina" .., men det är jag som köper, planterar eller sår, så det får stå "mina". 

Men, men. 

Dels värmen, dels att jag mådde så dåligt när det flimrade som värst och när jag kände (och fortfarande känner) av medicinen och blev så förfärligt trött .., ja, allt detta sammantaget tog knäcken på det mesta. 

I den hår lådan växte de allra ljuvligaste små violer/penséer, men dessa deppade ihop förfärligt efter på tok för kort tid. Bert i Luleå tipsade om att jag kunde klippa ner dem rejält, då skulle det komma nya, fina violer, men jag gav upp. Nu har där vuxit ogräs och det ser ut så här. Pv tycker att det är hemskt. Själv säger jag att det är en slags installation. 

"Ja, ja .. ,men det är ju så här naturen är .., nu får vi se vad som händer i den blomlådan!" svarade jag. 

Han tycktes tveksam. 

Så här såg det ut i våras, ja, i alla tre blomlådorna. 

I den stora glaserade krukan, den som jag kånkade på och höll i famnen när jag ramlade och bröt handleden (då med hårdpackad fjolårsjord i krukan), där ser det nu ut så här. 

Förr om åren växte där salvia. Det var då det. 

Liiite fint är det ändå, även om ogräset tränger sig på. 

Och så här fint var det sommaren 2023.

Men nu är det 2026, alltså. Ingrid-Bergman-rosorna ser mest ut så här. 

Längst till höger syns blåregnet; det enda som vuxit rekordartat i sommar!

Nåväl, det är ju ändå inte hela världen om ens rabatt tappar geisten .., men det känns lite trist att det så fort blev så här. 

Vi får se hur det blir. 

För några veckor sedan, var den rabatten så fin, så fin. 

Nu .., väller gurkörten åt alla håll och kanter och jag har sparat den till alla humlor och andra flygfän vilka troget kommer och besöker dess blå blommor, men nu är den enbart risig. 
Och stickig. 

Lavendeln har brett ut sig och hänger ut mot gräsmattan. Har i flera dagar tänkt klippa ner den, då blommorna nu mest är skräpiga .., men det känns inte rätt, då mängder med kålfjärilar fladdrar omkring bland själva blomdelen, även om den är på upphällningen. 

Ja, så här eländigt är det just nu. Sekatören är redo .., det mesta ska klippas ned i den här rabatten. 

För övrigt är allt gott och väl. Långa bad i såväl havet här hos oss (med brännmaneter som brände mig REJÄLT på såväl benen som armarna!) och manetfria bad senare på dagen, vid 18-tiden, men då i Skallkroken. Härligt!

Äntligen ....!

Av en händelse råkar jag titta på det andra avsnittet av danska. "Matadorerna - Dynastin Maersk", det som sändes ikväll. 

Det första avsnittet av tre har jag missat, men ska titta på det nu. Som alltid med danska serier vimlar det av bra skådespelare. 

Med kompromisslös disciplin utmanar Møller H.N. Andersen, mannen bakom handelskompaniet ØK. Hemma uppfostrar han sönerna Hans och Mærsk med samma hårda hand. Mærsk drömmer om en plats i rederiet, men fadern tvivlar på att han duger.

I rollerna syns Jacob Lohmann, Oscar Giese, Sonja Richter och Jesper Christensen. Regi av Johannes Fonnesberg och Giacomo Campeotto. Serien har originaltiteln Dynastiet Mærsk och 7.7 på IMDb. Går att se på SVT Play.

Slut på ....

 

För några timmar sedan tackade han för sig och åkte hem med pappa och mamma som kom från bröllopet i Onsala och hämtade upp minstingen. 

A hade varit fotograf - det har han varit ett par gånger nu när det gäller bröllopsbilder - och jag tycker att han är himla bra på det hela.

Nu är här tomt och tyst. 

Igår blev det ett glapp när Viggo inte hade nånting att göra och pv sa att "vad ska vi nu hitta på ...?" 

Jag svarade att det är ingen absolut lag att barn konstant måste vara sysselsatta .., det kan vara väl så hälsosamt att inte ha ett späckat schema. 

Att ha tråkigt. Man överlever det med. 

Så småningom kom jag ihåg en hemköpskasse där diverse Legogrejer fanns och bland dessa upptäckte vi två små, små gubbar - en polis och en bandit - och dessa höll minstingen sysselsatt hur länge som helst.

Men körde till Skallkroken gjorde vi, där en i sällskpet tog ett skönt dopp, medan pv hämtade sin kvarglömda laddsladd till mobilen och Viggo fick kika i en hink där fem krabbor kalasade på en räka. 

En strid ström med badande kom - mest via cykel - trots att regn och åska hängde i luften.

Det var inte fullt bland ställplatserna, men det kanske berodde på att vi var där innan klockan var 13.00. då det är bytestid. Så småningom kom såväl regn som mullrande åska och ett rejält dunder var det. 

Nittonde juli idag. Ännu är det mycket kvar av sommaren, i alla fall här i Halland. Att temperaturen sjunkit rejält gör mig inget  - tvärtom - jag tycker att det är ljuvligt. Även natten mot idag låg jag i gästrummet. Fönstret rejält på glänt. Katterna hoppade ut och kom in igen .., Vickan kurade ihop sig bakom vid mina ben och Paddan låg på golvet, på trasmattan. 

Jag kände mig som den rikaste människan på jorden.