Idag ....

Så har då segelbåten - den som ännu inte fått ett eget namn, men den heter egentligen Serudia - äntligen kommit i sjön och jag är så imponerad av pv som krånglar sig upp och ombord och med hjälp av båtvänner får den på plats! 

Återstår så mastningen, men det lär dröja; det är tungt och kan vara bökigt. Kanske kommar hans bror och någon kompis och hjälper till vad det lider.

Efter sjöstättningen såg det ut så här i uterummet. Där ligger han ännu och lyssnar till Radiokorrespondenterna Ryssland, medan jag själv håller mig till sångarhyllningarna till kungen. 

Och flygvapnet ...! Vilken manifestation där de olika flygplanstyperna kom från ingenstans i fina formationer! 

Nog är allt så mycket enklare när båda händerna är igång. 

Bilden från Vindövarvet i Bohuslän dit jag seglade tillsammans med Pv och Tommy. (Själv hakade jag bara på sista biten, från Skärhamn.)

Året var 2020 och Harry var ännu i livet. Och såklart var han snäll. På bilden i Träslövsläge, dit jag åkte med lite förning till kaptenen och hans medseglare.

Ibland glömmer jag hur härligt det kan vara att befinna sig till havs, men tänker jag på seglatser i Bohuslän och som här .., när jag låg i havet i aktern och höll i mig i stegen, liksom på släp .., och så hörde jag pv och Tommy småprata och skratta och jag tänkte att .., vilken lycka att det kunde bli så bra!

Vi hade hyrt en liten stuga på Vindön och på kvällarna tog man sig ett dopp i havet där såna här stim av småfiskar simmade omkring! Vilken glädje! Och nu håller kungen tal. Han sköter sig bra, tycker jag. Och ska man nu ha det statsskicket, så är jag glad att vi har en vettig kung.

Tankar för dagen ...

Nu, i slutet av april månad, svischar det bara till vad gäller naturen! 

Om någon vecka, lagom till AP:s födelsedagkalas här i landet Halland, kan det hända att även fruktträden blommar som allra bäst! Hoppas, hoppas!

Igår var det min mammas födelsedag. Om hon hade varit i livet, hade hon fyllt 105 år. Så blev det inte. Hon hade bara tre veckor kvar till sin 87-årsdag, när det tog slut. Säkert var hon lättad och hade i det närmaste upphört att äta och dricka på slutet. 

Så där som om kropp och själ kommit överens om att nu .., nu fick det vara  nog. 

Och idag fyller min äldsta systers barnbarn 42 år och själva kungen, han blir 80! 

Lyssnade till hans Tankar för dagen i P1 nu på morgonen. Drygt 4 minuter långt - eller kort - och såå fint berättat! Tidigare på morgonen kunde jag omöjligen somna om och då var det P1 Kultur Reportage med en intervju från 2007 med Ulf Lundell. Intervjuare var Björn Jansson och och jag blev så imponerad av hans mjuka tilltal och vänliga röst. Intervjuarens, alltså.

Det är sjösättning idag. Pv var där igår och klättrade ombord och gjorde i ordning tamparna inför förtöjningen och jag var så orolig att han skulle dråsa i backen (båten står ju på land och det är två stegar att ta sig upp på) och nu på morgonen skulle kapellet tas av och så - trodde han - att vid 9 - 10-tiden kanske båten komner i sjön. Det är en evig tur att där är så många båtvänner som kan hjälpa till. Oj, så trött och slut på han ska vara efteråt!

Mamma, på sluttampen av sit liv. 

Hon satt i dagrummet och sov så gott när jag kom på besök och det slog mig att hon nästan hade börjat likna de åldrade indiankvinnor jag såg när vi besökte henne i Argentina.

Dagens fönster ...

... finns här i gula huset på kullen och som ni ser går det framåt .., nu är fyra av sex krukor i samma kulör! De två i mitten, såväl krukor som pelargonior (den t.v. ett litet, litet skott) var en gåva från annannan under vårt besök hos henne i Skåne.

Ännu mera Skåne ....

Tisdag. 

Efter hotellfrukosten (enkelt, inget överdåd, ungefär som vår egen), körde vi och parkerade vid Saltsjöbadens Hotell, bara för att ....

Samma sak händer varje gång. 

"Ååå, jag skulle verkligen kunna tänka mig att bo i Ystad!" säger jag då. 

Havet känns så mycket större .., sanden är ljusar, himlen likt en ostkupa och det är som om hela världen väntar där utanför. 

Plus förstås att här känner jag mig så hemma. Sjutton år någonstans sätter spår. 

"Ska du verkligen inte ta ett dopp .., du vet hur det blir, annars ångrar du dig?" menade pv. 

Nej, något bad blev det inte. Badhandduken blev kvar i Stensjö.

 

Kvällen innan, just utanför hotellet, upptäckte vi stora horder av danska ungdomar i kö för att komma ombord till Bornholmsfärjan. 

Frågade en kvinna som jag förmodade var  klassföreståndare .,. jo, dom skulle till Svaneke på östra sidan av Bornholm ..., någon slags gemensam utflykt, förstås.

I Svaneke .., det var just där, i augusti 2014, som jag såg alla svalor vilka satt uppradade på telefontrådar, som på parad! Ni kan väl tänka er vilket otroligt kvittrande där var .., så där som svalor som "småpratar med varandra". Det var helt underbart! Morgonen därpå var där helt tomt. Inte en svala så långt ögat kunde se! 

Nu blev det tankeflykt igen. 

Nåja, ett kort besök i Bjäresjö blev det innan vi åkte hem till landet Halland igen, men först förbi Bunkeflostrand för att hämta Elliot vid skolan och så ett dopp tillsammans i poolen med båda pojkarna, allt medan  pv var trött, hade tagit smärtstillande och låg på soffan i uterummet och inväntade lindring.

På väg till bilen, precis när vi skulle sätta oss i bilen,  ropade Viggo att jag skulle vänta och så sprang han fort, fort iväg, kom åter och såg så plirig ut. 

Så kom han åter, öppnade handen och visade den blå pärlan, den som katten Sixten skulle få till sitt för dagen nyinköpta halsband. 

Pärlan var också alldeles ny och jag hade flera gånger fått hålla i den och sagt hur fin den var.

"Farmor, farmor .., du får den!" 

sa han så snällt och jag sa att det är klart att Sixten ska behålla pärlan, jag kan önska mig en sån i julklapp av tomten. 

Sen åkte vi hemåt.

         Dagens fönster ...

     I Dalby kyrka, där fångade annannan det här vackra fönstret. Och någon tänkte verkligen till vid              placeringen av såväl trädgårsmöblerna, som krukan med blommor. Tack annannan! säger jag.

Resan till Skåne och Dagens Fönster ...

En ytterst flitig fönsterfångerska, en som hur många gånger som helst stannat till och fångat fönster och skickat iväg dem - ofta från Porto, men även när hon har varit på resa å jobbets vägnar - eller när hon hälsat på hemma i Skåne, ja, det är annannan.  

Denna annannan hade läst här hos mig att jag så ofta har udda ytterkrukor, inte så där fint och stilenligt som många andra har  - där krukorna har samma färg och passsar bra ihop.

"Men jag ska vara hemma och tömma huset (nu är båda hennes föräldrar döda) och här finns krukor, kom förbi  när ni åker Skåne, jag är hemma någon vecka till!" skrev hon. 

Så då bestämde vi att jo, så gör vi. 

Nu tycker jag ju att händer säger mer än aldrig så vackra ansikten, men lite kan jag ju beskriva henne. Tänk er oerhört blå ögon (inte mörkblå, mer som min pappas .., så där mjukt blå!), ett hår som tycktes tjockt ..,  och så hade hon underbara händer. Chosefria. Och en lika chosefri armbandsklocka - var det hennes pappas, kanske -? Dialekten efter en massa herrans år utomlands? Skånska. Härligt.

Föräldrahemmet som nu var såväl sålt som tömt, visade sig ligga mellan stoooora åkrar och där var hav av vitsippor i hagarna och huset i sig var inte stort och det kändes som att ..., som att komma in i husen som fanns på 60-70-talet. 

Nästan såna här tapeter hade exet och jag själv i Kungsängen, men vi hade nog körsbär och gröna blad. 

I hallen fanns en orangefärgad tapet med vita ränder. Vi hade en exakt likadan, men grön med vita ränder. 

Det kändes hemtamt.

Vi satt vid köksbordet och bjöds på fröknäcke och vällagrad Herrgårdsost och gott kaffe (pv satsade som vanligt på sånt som är sött ...)  och där utanför köksfönstret sandbadade en för värdinnan välbekant fasantupp. 

Om den tuppen fick vi vet att den under en period varit förfärligt halt och knappt kunnat använda sitt ena ben. 

Nu var han pigg och alert och tycktes njuta av att rulla sig i sanden/jorden!

Det blev ett alldeles lagom kort eller långt besök (hon hade tid för ett möte med banken i Sjöbo) och just som vi skulle tacka för oss, tog hon fram två vackra, vita krukor innehållande var sin pelargonia (Mårbacka)! Tänk, så vänligt! Här står dom nu i sina fina ytterkrukor och får titta ut från västerfönstret, mot havet till. Hoppas att ni kommer att trivas, kära blommor! Och t a c k  Anna!

Därefter mot Ystad. Åååå, aldrig är väl Skåne så vackert som på våren! Rapsen på gång, men ännu inte helt utslagen .., träd i skir grönska .., oceaner av vitsippor .., och - mitt i all detta - överkörda små rävungar och grävlingar. 

Kom fram till hotellet och då var pv helt utslagen. (Jag hade kört hela vägen). Det tog knappt 1 minut så hade han sträckt ut sig sängen i rum nr 7 på Stationens Bed & Breakfast i Ystad. samt tagit en smärtstillande (Oxycondon) och även antibiotikapillret och sov sedan rakt av någon timme. Middag fick bli på en närliggande thai-restaurang alldeles i närheten. ..., och innan klockan var halv nio låg vi i sängen. Det var som all anspänning efter pv:s elände med handen, ja, liksom briserade så där poff, bara. 

Så var det.

Söndagsfönstret och en titt bakåt ...

... var en gång mitt, fångad i mitten av april för tretton år sedan. 

I april 2013 höll vi fortfarande på med Det Bästa som hänt under varje vecka. 

Och för tretton år sedan, då såg tillvaron ut så här. Harry och Sigge som håller koll. Harry med svansen i behåll. 

Vresroshäcken som skiljer vår tomt från grannens, var på sedvanligt vis nerklippt. Då bodde Gun och Göran här sommartid. Nu är häcken helt vildvuxen och grenar repar ibland mot bilen. 

Frågade trädgårdsmästaren om det inte vore läge att klippa ner den lite? 

"Nej, jag är tacksam så länge den får stå kvar, den är så taggig att ta hand om ...", svarade mannen.

Mossfolk fångade den här helt ljuvliga bilden av en blåsippa, men hon gladdes även åt utflykten till Kilsbergen, åt koltrastens flöjtande och att hunden Cosmos magsjuka äntligen hade gått över. 

Ulrika skickade in en bild, men utan text .., och menade att bilden räckte .., det här var hennes bästa just då. 

Hedgrenskan hade, tillsammans med barnbarnen, varit på kosläpp! Så spännande och roligt, tyckte hennes sällskap.

Och Ingela i Malå berättade livfullt om sitt bästa.

"Jag har varit urless på mej själv och att jag inte orkat bry mej om mej. Sist jag var i stan tänkte jag att nu måste jag spotta upp mej. Jag köpte lite nya kläder i starka färger. Benen är inte den kroppsdel jag är mest stolt över men jag tänkte att om benen är fula blir de ju inte snyggare i fula strumpor. 

Så jag köpte två par ombréfärgade strumpbyxor. Ett par som börjar i vinrött längst upp och blir gradvis ljusare till knallrosa nere vid foten. Ett par av samma sort men gröna till knallturkos. I dag hade jag de rosa för första gången till en tunika med svart botten och stora vinröda och rosa färgsjok på framstycket. 

Massor av komplimanger har jag fått, mest för strumporna. Så ett par strumpbyxor för 89 kronor är mitt glädjeämne denna vecka. Eller kanske hellre den känsla de väcker."

I Jämtland hade Gunnar deltagit i det så kallade "Skutskjutet" i Åre och helt ledbruten hade han varit i  d a g a r  efteråt!

 Och själv var jag lättad över att den ring som jag förlagt under veckan i Sälen, att den kom med posten!

Ringen var tillverkad av en silversmed i Ystad och presentkortet - som möjliggjorde det köpet - hade jag förärats av generösa arbetskamrater, oklart varför? Kanske när jag flyttade hit till landet Halland?

Så var vårt bästa den här veckan i april år 2013.