onsdag 5 oktober 2016

En resa .....


Klockan är kring halv tolv när jag lämnar Halland med sikte mot Skåne.
Underbart fint väder är det och Radio Kristianstad går in per automatik och underhåller i en och en halv timme; det är ungefär vad resan till Hässleholm tar.
Inte är det mycket trafik heller, allt flyter på som det ska.

Ett av väntrummen på ortopedmottagningen ...

Jodå, jag har skrivit det förut, men gör det än en gång: att komma till ortopedmottagningen eller röntgenavdelningen på Hässleholms sjukhus, det är som att komma "hem".
Liiite annorlunda är det ändå den här gången .., i röntgendelens reception sitter en skylt längst till vänster på disken där det står "anmäl dig här" och så visar en pil rakt till vänster och där, på väggen, sitter en slags tv-skärm, jaha, det är som när man kommer till bilprovningen och ska anmäla sig.

Kort väntan, sen blir det sedvanlig röntgen av mitt högra knä.
Sköterskan är rödhårig och så rar och fin ...., tjopp, säger det bara, så är det hela överstökat.
Somliga får hålla på länge för att få bilderna bra, här svischar det bara till.

Alldeles intill röntgenavdelningen ligger ortopedmottagningen.
Där finns först ett stort väntrum där alla stolar är upptagna och så ett mindre ett, där jag ofta slår mig ned, det är det som syns på bilden. Ååå, så jag tycker om när nån tänkt till och det har man gjort här på sjukhuset! I korridoren som löper till den här avdelningen finns fällbara små sittplatser (smart, många har svårt att gå och många är äldre och kanske vill ta en paus) och på det lilla anslaget på väggen, mellan fåtöljerna på bilden, där står att läsglasögon finns att låna om man har glömt sina egna och nu ska fylla i hälsodeklarationen.
Finurligt! Omtänksamt också!

Här sitter jag och läser inredningstidningar och en Året Runt från i påskas, allt medan patienter kommer och går. Många har kryckor, nån rullator. Mitt emot mig sitter en äldre kvinna som ska få ny knäled, men nu hon upptäckt ett sår på benet och då blir det nog ingen operation.



Och så blir det min tur.
Den här gången träffar jag den som är forskningskoordinator och hon är vänligheten personifierad och tar sig verkligen  t i d; jag tror till en början att hon bara har visat in mig i undersökningsrummet, men nej, hon blir kvar där hela tiden och jag får berätta precis allting om mitt eländiga knä.
Hela tiden  l y s s n a r  hon.
Inte en enda gång tittar hon på sin klocka, utan ställer relevanta frågor och är bara så snäll.

Det här med snälla människor, tänk, vad det betyder mycket! 
Finns det egentligen nånting som är viktigare i alla våra möten?
Och alldeles särskilt viktigt är det ju när man är i underläge; detta att bli bemött med respekt.
Eller ..., värdighet, kanske är ett bättre ord.

Och så - efter undersökning och ett långt samtal - tar vi i hand och säger hejdå (och jag har då fått hennes visitkort, samt recept på piller som är antiinflammatoriska och har "lite fräs i sig") och jag är illröd om kinderna efter alla känslor som tjoppat upp och i väntrummet upptäcker jag ett bekant ansikte från Ystad och jag blir sååå glad, så här är det varje gång, alltid sitter där nån som handlat i lilla Icabutiken och så blir det en stunds småprat och där är en gladlynt man som jag  t r o r  är från Ystad, men det är han inte, "men jag har bott i Sundsvall ...", säger han smajlande och då tänker jag på hur mycket det här med leenden betyder.


På väg till parkeringen stannar jag plötsligt till; åååå, det är doften av barr som liksom sköljer över mig! Jag tar fram mobilen för att fånga ögonblicket (och inte minst känslan!) och just då kommer ett gäng skolungdomar på väg till eller ifrån nån gymnastiklektion och några av dem tittar häpet på den där kvinnan som står framåtlutad och tar en bild av helt vanliga barr som ligger på marken.




Åker hemåt.
Passerar vägskyltar med underliga namn - Mala - till exempel och det är betydligt mera höstlikt här i Skåne än hemma, men det är alla lönnar förstås med sina orangerödgula blad och där kommer en traktor som har en bur-vagn på släp och i den står tre kor och tittar ut och jag tänker att det är säkert ett äventyr för dem och jag ser en skylt till en badplats men har ingen baddräkt och nästan framme i Halmstad hamnar jag i en rondell med hysteriskt mycket bilar i; det ser ut som på youtube-filmer från indiska rondeller och det tar minst tio minuter innan jag kommer mig ut på den vänstra sidan av rondellen och lastbilar står på snedden mitt inne kaoset och jag fattar absolut ingenting!
Konstaterar efteråt att den här "blixtlåsvarianten" av rondellkörning, ja, den fungerar i alla fall inte  i Halmstad.


Kommer hem och faller ihop som en våt trasa i soffan (skyller på rondellen) .., pv frågar hur det har gått och ger sig sedan av till kvällens körövning .., och där ligger jag och slötittar på ett program där präster söker partners och jag fattar aldrig hur någon kan utsätta sig för detta och mest tycker jag att det hela påminner om nån slags anställningsintervju. Hu, så hemskt!

Och nu är det ny dag och det här inlägget blev evighetslångt.
Ja, ja.





7 kommentarer:

Anonym sa...

Den där typen av anmälnigsskärm förutsätter att det i närheten finns en reception med en levandes människa i. För en synskadad person klarar kanske inte pekskärmar. Inte heller för en person i rullstol, eftersom de är i ståhöjd. Tyvärr blir de allt vanligare och man tänker inte färdigt hur det ska vara tillgängligt för alla.ellem

Elisabet. sa...

ellem: precis! Vi pratade om det där; för det första skulle det väl på skärmen stått "anmäl dig DÄR" och inte "här", men det bästa hade förstås varit om den suttit mer synligt. Och disk finns intill, så den biten är ju bra.

Bert Bodin sa...

Den där rondellfilmen påminner mig om det vanliga symptomet som människan uppvisar, när det ska på, eller av, ett flygplan, eller en fullsatt buss.

Alla ska gå av FÖRST!

;-)

Monet sa...

Det är verkligen synd att det är först nu du upplever att du blir bemött med "vänlighet, värdighet och värme" och att man lyssnar på dig kring det eländiga och felaktiga knä du dras med och de svåra smärtperioder du varit tvungen att gå igenom under många år nu. Du ingår ju i ett forskningsprojekt som väl kanske närmar sig sitt slut så det är nu självklart att man måste ta reda på i detalj hur det gått för just dig. Och det kommer att rapporteras i rapporten som en mindre lyckad del av projektet, var så säker. Vad man sen gjort för att hjälpa dig som enskild patient måste ju också framgå och det är verkligen illa att du inte blivit bättre omhändertagen. Ny operation med nytt knä är och har ju varit det enda rimliga men kanske du själv motsatt dig detta också, jag minns inte. Hoppas du slipper dras med det här mycket längre nu och kan begära vettiga åtgärder innan det blir svårare att operera och få till en hållbar lösning. Säger jag utifrån egna svåra operationserfarenheter nyligen där ingreppen också skulle ha gjorts tidigare för att slippa komplikationer.

Hoppas verkligen det nu blir en lösning på detta, inte bara inflammationsdämpande läkemedel och all kraft till det önskar jag dig. Och se till att du får ett eget exemplar av forskningsrapporten också!

Elisabet. sa...

Monet: ja, jag har säkert del i det hela själv också, men - särskilt i Halmstad - har besökstiden varat i några minuter, allt medan läkaren stressat tittat på klockan och sagt att ja, inget att göra nånting åt och till slut vill man inte besvära längre.
Idag ringde den vänliga koordinatorn och sa att om jag hade möjlighet, så fick jag gärna komma på besök igen om två veckor för ny och annorlunda röntgen och så skulle en expert från Lund göra dem sällskap, plus läkaren som opererat mig. Man säger att inget ser konstigt ut, men sköterskan som röntgade mig, hon sa genast ..."oj, vilket litet utrymme du har vid knäleden ...". Det pratas om att eventuellt sätta in en plastbit, ja, nånting sånt, jag får väl höra mera när jag är där.
Hur som haver måste ju inflammationen försvinna - förmodar jag - innan nånting alls kan göras. Mitt knä är ju och har alltid varit, extremt svullet, särskilt när jag ansträngt mig eller arbetat eller .., ja, du förstår.
Vi får se hur det blir!
Nu har jag ju också ett knä med fungerande protes att jämföra med. Det tog nog två år innan det satte sig helt och hållet; men nu, nu är det som en d r ö m! Jag märker inte ens att jag har protes i det benet!
Hoppas att du själv har fått bli frisk från eländet!
Det tar på .., tar energi och glädje .., detta att vara sjuk/krasslig.

Steel City Anna sa...

Lycka till med knäna :)

Jag är så förtjust i prästdejtingen! Tycker hon är så rolig, den lite äldre av dem som tyckte att karlarna var hopplösa allihop. hittar hon ingen här vilket jag inte tror så kunde hon ha ett eget program :)

Elisabet. sa...

Bert i Luleå: ja, precis så var det!!

Steel City Anna: tack för lyckönskningen, det kan ju behövas ,-)
Nu har jag bara sett 1 avsnitt (och inte hela) av det här programmet, men jag får nästan ont i magen av ångest .., nån är svartsjuk och nån har ett enormt ego och så ska allt detta falla på plats! Men jag kanske tittar nästa vecka också ...