Elisabet

Hög igenkänning ...

 

Besökte biblioteket i Harplinge idag och det är ju så praktiskt, detta att man med hjälp av bibliotekskortet kan öppna ytterdörren och detta att låna eller återlämna, det sköts ju såklart via en dator.

Idag var där ingen bemanning, däremot en kvinna (möjligen mamma, men kanske lika gärna en mormor eller farmor) som hade två småttingar i sällskap, en flicka och en pojke. 

Jag stod och väntade på min tur vid datorn, när flickan tittade på mig en stund, log och plötsligt frågade vad jag hette och därefter om jag hade några barn eller barnbarn. Det var sannerligen inte vad jag hade förväntat mig (om jag nu förväntat mig nånting  alls och jag tänkte, skulle Elliot ställa den frågan, just om barnbarn ...?), men jag svarade att jodå, såväl barn som barnbarn och så var det ju namnet, Elisabet alltså.

Men hur många barn hade jag? Tre, svarade jag och fyra barnbarn. 

Och flickan fortsatte och frågade om det var flickor eller pojkar och var dom bodde, kanske någon bodde i Harplinge och vad hette dom egentligen?

"En bor i närheten av Stockholm, en bor i Malå långt norrut i landet och den yngste - han som är lillebror - han bor i Skåne", svarade jag och flickan tycktes nöjd med svaret. 

Hennes bror, som jag trodde var betydligt yngre, sa just inte ett pip, utan gick mest omkring och letade efter något läsbart. 

Vi lämnade biblioteket samtidigt och jag log inombords och tänkte att den tösen påminde så mycket om .., ja, inte om en yngre version av mig själv - i den åldern var jag rätt blyg - mera som jag är nu. Och jag tänkte på alla vänsterhänder och allt som människor berättat när jag ställt frågor och jag tänkte också på hur oförvägen hon var.

Så fick jag veta att hon hade fyllt sex år och det hade hennes lillebror också gjort, aha .., dom var alltså tvillingar!  Och så sade dom hejdå, hon vinkade glatt .., och jag körde hemåt. Alldeles varm i hjärtat var jag.