Elisabet

Hur det blev ...

Igår hos Sonja. 

Hon sitter och sover i sin favoritfåtölj i dagrummet, då, när vi kommer. 

Pv har köpt tre strutglassar, det är soligt och varmt ute och vi lockar med oss Sonja ut på boendets balkong, den som har så sköna och praktiska rottingfåtöljer att sitta i. På det runda bordet ligger ett par kvarglömda läsglasögon och en flaska vatten.

Utsikten från balkongen är en innergård utan växtlighet, bara en massa inglasade balkonger från hyreshusen mitt emot. Men himlen ser vi och nu och då en fiskmås som har plåttaket som landningsplats. 

Jag frågar Sonja hur det känns med det nya boendet. 

Hon  t v e k a r   en stund innan hon svarar. 

"Jaaaa .., det känns nog bra, men egentligen förstår jag inte .., ja, jag förstår inte .., hur hamnade jag här?"

Vi berättar om hur det hela gick till .., om bakgrunden .., att hon plötsligt inte kunde använda sitt ena ben och om den förfärliga värken och oron att inte klara sig själv, ja, allt som då för några månader sedan var så hopplöst svårt för henne. Känslan av otrygghet, som hon beskrev. Rädslan att falla och bli liggande, trygghetslarmet till trots. Oredan inombords.

"Ja, just det ja ...", säger hon.

Men nu är Sonja rent fysiskt i bättre skick än när det hände, har inte ont, måste ha hjälp med mycket, men är klar och redig på så många sätt. Går med rullator, men ändå. Frågar hur det är med Viggo ., och om hur det går för pv med bygget av det nya rummet. Och fingret .., har det läkt bra?

Jag frågar om hon har någon att prata med på boendet, för ofta när vi är där sitter de boende i var sin fåtölj eller vid ett bord - nästan alltid kvinnorna som sitter i närheten av varandra, männen lite mer för sig själva -. Alltid en stor tv som är påslagen med tämligen högt ljud.

Då ler Sonja lite för sig själv och berättar om hur hon och en man från boendet suttit och pratat om det här nya livet, hur det liksom kom sig att dom nu har en sån annorlunda tillvaro och hur det gick till. 

"Då sa mannen .., ja, det var min son som satte mig här ..." säger Sonja.

Så är det förstås. Man känner sig säkerligen omyndigförklarad,  ä v e n  om personen i fråga själv var positiv till flytten. Eller ...,  man upplever kanske att man inte hade något val? Känslan när det var som mest eländigt, förändras väl högst troligt när allt lugnat ner sig. 

"Skulle du hellre ha velat bo kvar hemma i Harplinge, i din lägenhet ...?" frågar jag. 

Nej, det skulle hon inte vilja. 

"Jag tycker om gemenskap ...", säger Sonja.

Så var det igår, när vi hälsade på denna underara människa som heter Sonja Pehrson.