Nästan hemma.
Inte en snöflinga ser jag i landet Halland, men så snart tåget passerat Båstad, då blir allt vitt.
Sportlov är lika med tomma vagnar.
Närapå ensamma är vi i kupén, Pelle och jag.
Så gott sover han i sin bur .., hela vägen .. vaknar bara till vid tågbytet i Malmö.
Och vi passerar hela raden av stationer .., Östervärn, Persborg, Oxie, Svedala, Skurup, Rydsgård, Svarte (då ser man havet!) och sist Ystad.
Där sitter jag på sätet och tittar ut över allt det vita och jag tänker på hur mitt liv de senaste fem åren har blivit ett enda tågpendlande .., nästan tre års varannanhelgspendling till Helsingborg och nu i ett års tid .., till och från Halmstad.
Fram och åter åker jag.
Kliver av och på.
En sommardag för tre år sedan låg vi på stranden och pratade om val som vi gör i livet; det var Husletarmannen som letade och till sist fann ett hus på Österlen .., det var Leina och det var jag själv.
Ibland tycker jag att jag är en sån som ..., ja, likt en barkbåt låter mig sköljas upp på stranden för att sedan åka ut i havet igen .., och så upp på en ny strand .., så där .., att jag kanske inte tar tag i rodret som är mitt liv .., men på ett annat sätt väljer jag ju verkligen.
För ..., jag väljer ju att leva så här.
Lite som en nomad.
I ett mail som kom till mig för flera år sedan, skrev mannen som letade ett hus följande:
"Nu förstår jag mer..
Jag har funderat på morgonen varför det attraherar mig så starkt att tala med dig.
Den allt annat överskuggande faktorn är att du är på väg.
Jag ser dig som en vandrare och resenär.
Och då är det så finurligt ordnat med oss människor att vi rustas för uppgiften vi har redan som små. Ska vi kunna gå långt måste vi ha en vision och vissa särskilda egenskaper. Att kunna prata är en sådan. Annars kan vi aldrig fråga om vägen eller beskriva var vi är.
Att vara i rörelse är en annan. Jag kommer ingen vart om hjulen inte rullar.
Det viktigaste är dock ett gott hjärta.
Annars tycker människorna inte om dig och de villar bort dig på vägen... ."
Alldeles enkelt är det inte.
