Ejdervägen i Stensjö. Och farthinder i Guys liv också. |
Efter promenaden slår jag mig ner på altanen.
Det är varmt och skönt .., under bordet - i skuggan - ligger Elvis och flåsar och en bit därifrån har harry sträääckt ut sig i gröngräset.
Småfåglarna kvittrar.
Och jag tänker på livet i stort och smått och hur lyckligt lottad man ändå är och så tänker jag på Guy i Thailand och undrar hur det känns att befinna sig på ett sjukhus i Bangkok och inte ha anhöriga på nära håll .., ingen som tittar in med blommor eller en tidning .., ingen som kommer och frågar hur det är och allt sånt, för Wipharat måste förstås arbeta och hon bor inte alls i närheten.
Idag. |
Så tar jag fram mobilen och slår numret.
Det tar en stund innan signalerna har susat iväg över halva jorden och jag tycker fortfarande att det är ett mirakel; att det fungerar .., det här med uppfinningen telefonen!
"Heeeej Elisabet ...", hörs sedan Guys stillsamma röst.
"Utsikt från sjukhuset i Bangkok", skriver Guy. |
Och jag får veta att han befinner sig på sjukhuset i Bangkok och strax ska på undersökning .., allt har blivit bättre .., det går sakta framåt och han känner sig bra.
"Jo, men det är bara bra ...", säger han och jag hör leendet genom luren.
Kanske får han åka hem till Kanchanaburi i morgon?
Synen då?
"Nja, han kan fortfarande inte läsa .., men för övrigt så är det bra ...", säger han.
Ja, tänker jag .., allt är relativt här livet.
Och så vidarebefordrade jag hälsningar som kommit hit till honom och han tackade och blev så glad och hälsade tillbaka till er alla!