En annan slags frukost.
Samos, september 2009.
... går diskussionens vågor höga-
Det börjar med pratet om snöskottningen eller bristen på densamma och plötsligt är vi i Malå i början av 90-talet och det är då pratet tar fart.
Så här var det och jag har berättat om det tidigare, bara som en liten förvarning.
Nåväl.
Sonen hade börjat på dagis och varje gång jag lämnade eller hämtade honom så slog det mig hur enbarmligt torftig utemiljön runt dagiset var .. inte en buske .., det var som Sibiriens taiga ..., och till slut hörde jag mig för med någon ansvarig på kommunen, ja, jag erbjöd mig att köra till handelsträdgården i Skellefteå och hämta buskar och säkerligen skulle vi få ihop föräldrar som vore villiga att plantera dessa, om bara kommunen bekostade själva inköpet av buskarna.
Bensin och bil, det skulle jag hålla.
Men nä, det gick inte för sig, då tog man ju arbetet från någon kommunanställd.
Nu var det ju så, att var det nånting man redan på förhand visste, så var det att några buskar på inga vilkors vis skulle planteras inom överskådlig framtid och således skulle heller inget arbete tas från någon kommunanställd, men svaret blev likafullt: "njet".
Nix pix.
Det är detta vi diskuterar så livligt vid köksbordet.
Utgångspunkten är bristen på snöskottandet eller snöskottare .. jag tycker väl att på lägre byggnader, typ dagiset i Ystad där jag bor (ett exempel bara) som är så lågt, där skulle väl några pappor kunna ställa upp och skotta bort snön, så är det hela ur världen, ja, om nu kommunens anställda inte hinner med, ja, hellre än att dagiset ska stängas och tänk, vilka konsekvenser det skulle få i förlängningen!
Pensionatsvärden menar att enskilda ska inte behöva göra sådant, hur skulle det se ut, då avsäger sig ju kommunen sitt ansvar på ett lättvindigt sätt och jag menar att om man nu bor på ett ställe där man känner till hur beslutshavarna tänker, då är det väl lika så gott att man gör något själv då, för annars blir det helt enkelt inte gjort.
Mellan rostebrödstuggorna lägger vi fram argumenten och det blir tydligt hur olika vi är i vissa avseenden; pensionatsvärden är den tålmodige och själv blir jag otålig och tycker att "nä, nu får det ...!"
Ååå, det är inspirerande med diskussioner!
Annat enas vi om.
Nu i dessa tider med översnöade trottoarer och samtidigt massor med arbetslösa ungdomar, då kunde väl dessa - ungdomarna - sättas i arbete med att hålla trottoarerna fria från snö?" tycker pensionatsvärden och det tycker jag med.
Faktiskt.
Och sen är frukosten slut.
Från cd-spelaren hörs Monica Zetterlund sjunga om "Alfie ...", allt medan sigge nilsson leker med en liten papperstuss.
Så är livet en alldeles vanlig förmiddag i slutet av februari.
Lite senare: länkar till Stationsvakt .., det är snöröjningsprat även där.
Och här också .., en f.d. västerbottensmadame som är innerligt trött på inkompetenta snöröjare.
