Morgonpromenad i februari ..

Första februari.
Nu går det fort!
Fåglarna kvittrar lite mer än igår, harry glömmer bort sig och jagar ekorren ute vid eken .., och jag hör trummandet från en hackspett - vilket påminner om signaturen till ett naturprogram i Sveriges Radio -.

Bakom ödehuset (det som darling Rexxie funderade på att hyra .., tills han såg bilden) står den stora, granna råbocken och harry  v ä d r a r ....., står där med nosen i luften och jag hojtar att han ska bli kvar, allt medan råbocken skuttar iväg.

Allt jag ser är en vit rumpa som försvinner in bland träden.

Det finns andra ödehus längs promenadvägen.
Fabrikör Johanssons, till exempel.

Inte en enda gång har jag satt fabrikören eller hans familj i huset; det står där bara som ett monument över nånting som man inte begriper .., kanske att "har man pengar kan man göra ungefär vad man vill, även spränga bort berg och bygga ett mastodonthus och försegla allt med höga stenmurar och en grind som är i klass med såna som man ser i filmer med James Bond - man bara väntar att några stora hundar - typ Dobermann - ska komma rusande mot grinden och visa alla tänderna.

Men vi fortsätter ner mot havet till och jag aktar mig för att halka på isfläckarna.
Det är fullkomligt vindstilla.
T y s t.
Här, nära havet, hörs inte en fågel.
Ingenting.

Harry springer av och an .., upptäcker en kanin .., försöker  - i jakten på den där läckra frukosten - krypa under stängslet, men får bannor av matte och kaninen skuttar iväg.

Att få Harry att sitta stilla mer än fem sekunder, är inte det enklaste.

Men det går.

Sen vandrar vi hemåt.

Tre listor från Västerås ...

 

Dom här listorna har bott i min kollega Jessicas handväska och sicken tur, att hon kom på att skicka dem via rymden till landet Halland! 

Tack snälla, rara!

Dagens fönster ...

Häromdagen när vi körde runt på ön så stannade vi till där öns store konstnär bott, César Manrique om han är bekant.

Ett annorlunda hem, numera museum och galleri. Byggt ibland lavasten. Härlig konst och miljö.

Där fångade jag ett härligt litet toafönster till dig.

Turtlan
 

Upphittat ...

... i en hylla bland chipsen på Ica Kvantum i Falkenberg.

Blått ...

Efteråt (efter kaffet utomhus) tar jag bilen och kör ner till lilla hamnen. 

Vägen är slingrig och efter den våldsamma blåsten har vågorna slagit upp långt upp mot land och vissa delar av vägen har skurits av och där är nu små, små diken .., ungefär såna som man själv gjorde hemma i Malå innan Ringvägen asfalterats.

Då .., på våren, i maj. 

På 60-talet.

Då, när vi spelade kula eller drog med hälen i jorden och gjorde små fåror ner mot diket; jo, jag kommer på pricken ihåg känslan.

Sånt kan man komma ihåg en sån här dag.

Parkerar nere vid vattnet.

Det är bara harry och jag själv som är där, för övrigt är parkeringen öde och tom.

Och båtarna ligger intill varandra och bidar sin tid.
I år tog sig pv samman och tog upp lilla Askeladdbåten.
Den väntar också.

I hela hamnen har isen delvis brutits upp.
Man kan tro att någon jätte använt en pizza-slizer och skurit upp det hela med väldigt raka snitt.
Borta vid stenmuren/kajen upptäcker harry en mink som slinker in bland stenarna och det blir väldigt svårt att få honom - harry alltså - därifrån.

Men vi har tillstånd.
Ett orangefärgat litet märke på vänster sida av framrutan.
Sommartid - när turisterna är här, då händer det att man blir åthutad av någon kaxig typ som inte talar halländska .., ja, för att man kör bil till hamnen, men då pekar man bara på märket och smajlar lite.
Jaha, ja.
Just det.
Fordonstrafik förbjudet inom naturreservatet, men inte för båtägarna.

 

Hamnen är liksom delad i två delar och mellan dom delarna finns en bäck.

Där har nu en ispropp fastnat .., den ser ut som en trekantig ostbit.

Herrgårdsost. Typ.

Inte bara minkar trivs bland allt stenskravel, här finns även gott om orm, ja, sommartid.

Två båtar (möjligen tre) togs aldrig upp i somras.
Det här är en av dem.
En fin segelbåt i trä.

En vanlig dag ...

Mattias. Världens Snällaste Butikschef.

Jobb från kvart i nio till ett.
Fyller på bröd - dels vårt eget som Anne-Marie redan har gräddat - och så Östras.
Tar hand om mejerileveranserna .., ordnar beställningen från Skånemejerier (tänker på LindaLotta) och från Wapnö.
Prickar av .., signerar.
Fikar tillsammans med Mattias.
Varannan torsdag arbetar jag förmiddag och det är enda gången jag har någon att prata med i fikarummet.
Vad surrar vi om?
Det nya  morotsbrödet ..., och gårdagens kundkortskväll.

Löser sedan Lena till frukost.
Tar emot värdeposten och stora brev.
Textar och fixar blädderblocket som står i entrén .., berättar att Lenas V75-andelar kommer att finnas i helgen och då vet jag många kunder som blir lyckliga.
"Jaha, är det Picasso som är i farten ...?" säger en äldre herre och smajlar snällt.
Beställer hönsfrimärken. postogram och vackra påsar med blommotiv.
Småpratar med Mattias som sitter på chefens kontor och funderar över frukt -, och gröntbeställningen till Hembergs.

Sista timmen hoppar jag in som andrakassörska och fyller in kolonialvaror.
Satsar på godis, papper och schampo som alltsammans är nära kassorna.

När klockan är ett, tackar jag för mig.
"Jobbar du i morgon?" frågar Lena.
Jo, det gör jag.
"Bra, då får vi arbeta tillsammans, det är inte ofta!" säger hon och det gör mig glad.

Kör hemåt.
Häpnar över hur isen brutits upp likt knäckebröd bara .., ja, det är när jag passerar Steninge och jag svänger in på parkeringen och går ner till stranden.

Piren ligger dold under isflaken ..., och ett sällskap kajor har upptäckt nya sittplatser.

Hela tiden hörs  d å n e t   av vågorna som som slår mot ismassan ..., och jag tänker att oj, sån tur att man inte är sjöman eller kvinna och måste vara ute till  havs en sån  här dag.

Sen är jag hemma.

Solen flödar .., gräset är grönt .., jag hör talgoxepjut och svimmar nästan av lycka.

Gör mig kaffe och tar en macka .. , harry leker med en boll .., sigge nilsson spatserar upp mot slänten och vänder sig ideligen om ..., jag tänker på pElle som ligger i frysen och hjärtat fylls av ett slags vemod .., och så tänker jag på Turtlan som inte längre har sin pappa i livet ..., skickar ett sms med bild av kaffekoppen till barnen ..., får ett sms av sonen som har namnsdag.

Ja, just det. 

Det är Ivar idag. 

Det heter han efter den morfar han aldrig hann träffa.

Dagens fönster ...

Hej Elisabet.

 

Jag skickar en bild med flera fönster.

 

Ett av fönstren är en reflex på väggen av det fina vädret på förmiddagen i dag 30. januari 2013.

Det är lugnet före stormen, och när jag skriver detta har vinden friskat på,

molnen dragit upp, och det har hunnit att bli mörkt ute.

Jag måste ut ett par turer i kväll, och jag hoppas på att inte "blåsa bort".

 

Hälsningar från Monica i ett blåsigt Lysekil.

 

Ps. Blomman på bordet har fått sin andra stängel med tre klockor.

(den förra stängelen fick fyra klockor) Ds.

Och här är dagens vinnare!

Idag hade jag bestämt mig för att filma med den riktiga kameran, men se den bara stoppade efter några minuter, så det var till att ta fram Iphonen och så fick den träda i tjänst.

Förstapriset: två örngott (tack Eva i Tyresö!) och en pizza-slizer/skärare (tack Sonja & Gösta!)  går till ..., ja, en som i alla fall brukar äta pizza, det har jag minsann sett.
Grattis, grattis!

Alla vinster är nu postade, även den vackra och lena scarfen som går till Närke!

Andrapristagaren får välja mellan flera olika böcker vilka alla syns på filmen.
Grattis till dig!
Och du kan behöva lite avkoppling med läsning, det tror jag bestämt.
Här sitter Gösta och bläddrar i dagboken som han tyckte var så fin.
Böckerna har sponsrats av Biggan i Hudiksvall, Gösta, Eva i Tyresö, samt Ulrika.

Sonja och Gösta bjuder på fisk från ugnen och underbart god potatismos till .., plus grönsaker och sallad och julmust!
Sen blir det prat om allt möjligt; mest om pElle som inte längre finns .., om tal eller inte tal vid begravningar .., och Gösta säger - efter dragningen - att han känner sig trött och aningen orkeslös, kanske ska han ändå gå till sin doktor?

En liten hälsning skrivs till vinnaren av pizzaskäraren/örngotten.

Sen åker jag hemåt.
Solen  f l ö d a r!
Tänk, i morse var det deprimerande helgrått ute, som gjort för att man skulle vilja dra täcket över huvudet och inte titta fram förrän i början av april!
Några timmar senare känns det som  v å r  i luften!

Helt obegripligt!
Men lika ljuvligt!

Kontroll ....

"25 minuter" står det på gps:en att det ska ta att åka från Stensjö till bilprovningen på Åkarevägen i Falkenberg och det är precis vad det gör också.

Till Falkenberg hittar jag alltid, men just till Bilprovningen ..., nja?
Och en sak är säker: gps:en måste vara Guds gåva till mänskligheten, eller i alla fall en av dom bästa uppfinningarna! 

Som vanligt är jag där alldeles för tidigt.

Går in och anmäler mig (sånt fixar man själv via en datorskärm numera, jaha, det visste jag inte ...) och sen tar jag harry på kissrunda medan vi väntar på vår tur. Det är mycket att noooosa på när man är på främmande mark .., många grässtrån som ska undersökas .., många tuvor som ska revirmarkeras.

Det är inte ofta som jag lämnar någon bil till besiktning, men likväl tycker jag - ja, trots denna begränsade erfarenhet - att dom som arbetar just där är synnerligen trevliga typer!
I Ystad hade vi många av dem som kunder; alltid så vänliga och trevliga var dom!

Och medan Saaben står där inne och får domen (ett bromsrör som börjat rosta ..., bland annat), har vi gått in igen och jag läser Metro och ser en annons som jag tycker är himla bra.

Den här.

Kör sedan hemåt igen och efter Heberg svänger jag av mot en för mig helt obekant väg till Slöinge.
Vackra, röda trähus med ännu vackrare fönster står lite här och där; många är dom inte.
Ett av dem heter Klockaregården.
Vägen slingrar sig neråt och jag tänker på Guy som i en kommentar skrev att Halland är så platt.
Jo, jo.

Stannar till i Slöinge vid lilla bageriet och köper levainbröd och tre glaserade bullar (till dragningen ...) och utanför det röda huset, ser jag murgrönan så glansig och fin i rabatten.
Dålig skärpa, men det får ni ta .. , jag hade bara mobilen med mig.

Lämnar Slöinge.
Passerar djursjukhuset och känner hur det hugger till i hjärtat.

Sen hemma igen.
Brygger kaffe och tar en macka .., lyssnar till fågelsång från någon exotisk regnskog .., drömmer om vår och inser att jag borde städa.

Ungefär så.

Om att känna sig trygg ...

Turistguiden i London, i vit skjorta längst till höger - tala om trygg i sin yrkesroll - !

Att se hur människor utvecklas - från att ha varit i det närmaste vettskrämda - till att i stället utstråla en slags ljuvlig trygghet, det är nånting som jag tycker är så helt underbart!

Till stor del tror jag att det beror på egna erfarenheter.
Skräcken när jag började med ansvaret för kassaräkningen i Ystad .., och tiden här i Halland med om möjligt ännu värre rädsla att göra fel bland hästspelare eller Lottokuponger, ja, den känslan kan jag lätt som en plätt känna igen.

Minns ni Åsa Bodén, meteorolog hos SVT som nästan skakade var gång hon - i alla fall i början - skulle berätta om morgondagens väder!

Åååå, sicken ångest jag själv hade .., ja, det var nån slags medkänsla för henne!
(Hon kanske inte alls var nervös, men det var det hon - i alla fall i mina ögon - utstrålade!)

När Studio Ett:s eminente Anders Holmberg gick över till SVT, då hade jag samma känsla.
Alldeles stel satt han i nyhetsstudion och jag vred mig likt en mask i soffan.

Nu ..,. är han varm i kläderna och utstrålar ett avslappnat lugn!
H ä r l i g t!

Och själv känner jag precis samma sak; nu är jag helt trygg i min yrkesroll igen och allt blir förstås så oändligt mycket roligare!

Rami Shaban ... som dirigerar med inlevelse.

Igårkväll, i programmet Maestro, där olika kändisar får lära sig den svåra konsten att dirigera, där kunde man uppleva just det där, ni vet .., när det lossnar .., när någon hittar en Nyckel som befriar.

Det hände fotbollsmålvakten Rami Shaban och jag satt i soffan och bara njöt.

Fyrtiosju minuter in i programmet börjar förvandlingen.

Dagens fönster ...

Ja, frågan är om inte Nora är fönsterälskarnas eget Paradis?

Här är ännu ett fönster därifrån och det var Anitha i Bureå som agerade fotograf.

Tack snälla!

Återhämtning ...

Hemma från jobbet.
Förkyld .. men kanske mest av luggsliten.

Ligger på sängen i Gunnars rum och sover tre timmar rakt av.
Harry vid mina fötter.
Nära, nära.
Igår var han tokig och hopplös och när vi gick i säng gnydde han, så där som han aldrig tidigare gjort.
Kände säkert av all spänning och alla känslor.

Nu ligger vi tillsammans på överkastet Indra och medan vi sover faller mörkret.
Vaknar långt senare.

Dricker varm choklad (trygghet)  och gör limpmackor med grevéost .., tittar på Maestro och rörs till tårar av fotbollsmmålvakten Rami Shabans dirigentinsats.

Regn och slask utanför fönstret.
Telefonsurr med äldsta dottern.

 Allt känns bra.

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Det bästa förra veckan var när Anders (min yngste) ringde berättade att han fått fast anställning.

Han har jobbat sedan han tog studenten och flyttade hemifrån i samma veva. 

Han har haft jobb hela tiden, mest på telemarketingfirmor, och han har avskytt varje minut av det, men gått dit ändå. Han har varit på olika ställen och sålt allt från Omega-3piller till el i Finland och det har gått ganska bra för honom, men lönen har varit usel.

Jag har fått bisträcka då och då med lite lån men i det stora hela har han klarat sig själv. Jag beundrar hans envishet och uthållighet och därför var det extra roligt nu när han ringde och sa att han fått fast jobb.  Nu jobbar han som säljare på ett skolfotoföretag och han trivs som fisken i vattnet.

Det är han verkligen värd, lillplutten (som fyllt 21). 

Ann.

DBIFV ....

I morgon är det sedvanlig dragning i Uppmuntringslotteriet (ja, jag är rejält förkyld och är idag hemma från jobbet - halva personalstyrkan har närapå drabbats -), men   o m   allt är som det ska, så blir det dragning hos Sonja & Gösta.

Följande ligger och skvalpar i den lilla tillbringaren, men fler ryms!

Det är ...Anne i Mantorp, Ulrika i Västmanland, Eva i Tyresö .., Hedgrenskan i Skåne .., mossfolk i Örebro .., Monet i Frankrike .., Anna-Lena i Tumba .., Eva på Frösön ..., STORARTAT i Göteborg ...,  och annannan i Portugal.

Någon fler som vill dela med sig av glädjen?

Du hinner i så fall.

Mejla till bisse151@gmail.com, så får du också chansen att vinna antingen två fina örngott, välja en av flera böcker .., och inte minst möjligheten att få vira den underbara vackra sjalen från STORARTAT runt halsen!

Från Lillan i Cornwall ....

The Last Battle

If it should be that I grow frail and weak,
And pain should keep me from my sleep,
Then will you do what must be done,
For this--the last battle--can't be won.

You will be sad I understand
But don't let grief then stay your hand,
For on this day, more than the rest,
Your love and friendship must stand the test.

We have had so many years,
You wouldn't want me to suffer so.
When time comes,
please, let me go.

Take me to where to my needs they'll tend.
Only, stay with me till the end,
And hold me firm and speak to me
until my eyes no longer see.

I know in time you will agree
It's a kindness you do to me.
Although my tail its last has waved,
From pain and suffering I have been saved.

Don't grieve that it must be you
Who has to decide this thing to do;
We've been so close--we two--these years.
Don't let your heart hold any tears.

(Author unknown)

Lillan i Cornwall

Grattis, grattis ...!

Idag fyller min kusin Barbro 60 år.

Hon är en av de allra mest energiska människor jag känner och när det gäller det där med energin, så borde hon vara min mammas dotter ..., det måste vara nåt genetiskt som hoppat över mig i alla fall!

Pluggar inte Barbro, så väver hon.
Eller målar om skåp.
Eller snidar knivar.
Eller gör storkok.

Och här kommer ett jättestort grattis till den omåttligt energiska madamen från mig!!

Ett extrafönster från Lanzarote ...

Livet är inte alltid ett enda rakt spår.

För Turtlan är det kämpigt just nu.

Långt hemifrån ..., och med en en älskad pappa som är svårt sjuk.

Så här skriver hon i ett mejl som kom igår:

"På hemväg längs havet efter lunch idag så ringde det på telefonen.
Gick runt ett hörn för att svara. Det lät så från havet så för att höra bättre så gick jag runt ett hörn. Satte mig i en trappa för att prata en stund.
Då fanns det här fönstret där.

På bänken sitter ett par tillsammans. Det där att vara två har betytt mer än någonsin för mig de här dagarna här nere.

Turtlan nere på ön."

Det bästa för Anne i Mantorp ...

Vilken fin bild du har tagit, Anne!

I veckan var jag lite krasslig så mitt bästa var allt att ligga nedkrupen i sängen och läsa.

Efter att ha kämpat med en pocket på över 1200 sidor så var det så härligt att plöja
rakt igenom 2 lagom tjocka och lättsamma deckare.

Mmmmmysigt!

Anne i Mantorp

Par-Avion-brev från pElle ...

I katthimlen är gräset alltid grönt.

Hej igen!

Det är jag, pElle, som skriver.
Nu blev ni allt förvånade va, men jag tänkte jag skulle berätta lite om hur jag har det.

Jo, ni förstår, jag kom upp till katthimlen vid tolvtiden igår och ni kan aldrig tro hur trevligt det är här!

Först av allt mötte jag min mamma Bodil och där var också moster Ylva och efter en stund kom min älsklingsbror Henke springande och han hade med sig andra brorsan, Nisse, som inte har varit i katthimlen så värst länge.

Henke sa att jag inte skulle vara orolig, här är allt bara bra!
Man får färsk fisk varje dag - både till frukost och middag - och tänk, man blev helt frisk också!

Senare på dagen kom Linte-Pinte, en cockerspaniel som fanns i huset i Bjäresjö när jag föddes.
Och i en hage en bit bort, stod AP:s häst Taurus och åt färskt gräs!
Ja, man träffar en massa bekanta, mattes mamma Ann-Gerd (henne träffade jag också i Skåne) bor också i himlen, men hon hade så bråttom, så henne hann jag bara tvär-prata med!

Jag i mattes famn. Där trivdes jag allra, allra bäst. 

Det underliga när man är i katthimlen, det är att man kan se allt som händer i det förra livet, ni vet, på  jorden. Och jag såg hur ledsen matte var och när hon körde hem från affären igårkväll, då satt hon i bilen och svalde och svalde och sen torkade hon tårarna mest hela tiden och när hon kom hem, då hade pv köpt tio röda rosor för att trösta henne och han skulle just ge henne en kram, men då sa hon ..., "nej, nej, nej, du får inte säga nåt, för då brister allt på riktigt!"

Matte är så konstig när det gäller sånt där.
Hon gråter mest när hon är ensam.
Sån har hon alltid varit.

Blommiga gardinen.

Senare på kvällen, i det gula huset, då svepte husse in mig (mitt ytterhölje, ja, ni förstår ..) i en av dom där blommiga gardinerna som matte aldrig tyckte om och då log matte jättemycket ..., och sen lade han allt det i en hemköpspåse och nu ligger det där yttre i frysen ute på altanen.

Där ska det yttre ligga tills jag begravs i vår.

Senare igår, när jag blivit visad runt i katthimlen, då fick vi besök från en annan himmel, en som ligger alldeles intill och man kan träffas om man vill, faktiskt hur ofta som helst!

 Gunvor. Vi var också bästa vänner!

Och vet ni, då kom Gunvor, pv:s mamma och hon lyfte upp mig och höll om mig och sa att hon hade längtat efter mig, ja, faktiskt hade hon saknat mig varje dag sedan hon kom till sin himmel!

Gunvor brukade prata engelska med mig när jag bodde hos henne.

"pElle, ska vi go to bed ...?" sa hon när det var kväll och då fick jag ligga i hennes säng.

I natt har jag legat på hennes mage och sovit.

Nu får ni ha det så gott .. jag har inte tid att skriva mera idag, vi ska ut och busa nu, jag och bröderna!

Om ni ser sigge nilsson, så hälsa honom från mig!
Ni kan hälsa till harry också .. jag berättade om honom för Henke igår och då skrattade vi.

(Det var inte alltid han var så himla trevlig ..., men nu minns jag bara det roliga.)

Jam, jam till er alla från er vän, pElle!

Dagens fönster ...

Om fem veckor är vi i vackra Dalarna.

En som redan har varit där - närmare bestämt i Rättvik - är stickmadamen Ulrika.

Det var där hon tog fram fönsterhåven.

Efteråt ...

... tar jag ut lådan från bilen, den där lådan där lille pElle ligger ihopkurad.

Och så hämtar jag harry .., öppnar lådan och visar honom.

F ö r s i k t i g t,   f ö r s i k t i g t   noooosar han på pElle, undrar kanske hur det är fattt?

Sen ropar jag på sigge nilsson som kommer springande nerifrån slänten, för att sedan gena under altanen ..., och jag ställer lådan på trappan och låter även honom titta.

Sist av allt får kartongen stå i det som ska bli en inglasad altan.

Nu ska pElle få tillbringa en tid i frysen, för att sedan få en egen liten gravplats under något av fruktträden - men det blir när tjälen gått ur marken -.

Så är det.
Och nu har jag slutat att gråta och har druckit kaffe och tagit mig en ostmacka.

Snart är det dags för jobb.