När katten själv får välja ...

Då struntar han i liggplatsen med två par filtar som underlag och fint och mjukt är det.

Nej, då väljer han en plasthink fylld med nån slags spån som pv har som "bränne".

Det är förstås därför man älskar katter.

För att dom gör som dom vill.

(Bilden togs i pannrummet som helt och hållet är pv:s domän).

Resumé ....

Igår ..., några timmar innan det var dags att ge sig av till affären.
Vi åkte till Steninge och på parkeringen satt Lena och väntade och pv hade den vita badrocken virad om sig (så där som dom i Båstad ....), men han blev kvar på piren medan vi damer låg och plaskade i ett kanske femtongradigt vatten i en bra stund.
Det var så ljuvligt så det går inte att beskriva i ord.
Kanske, kanske .., kan bilden av friherrinnan ge er en  a n i n g?
En liten pickelaskymt av detta tillstånd.
Efteråt, på jobbet, bär jag omkring en känsla av total avslappning.

Ligger på soffan och lyssnar till Söndagsintervjun.

Lördagkväll.
Kommer hem från affären och har sån värk i mitt högra knä, så där så inget annat blir gjort.
Går och lägger mig tidigt, börjar på en bok av Joe Nesboe, men den är så ruggig så jag lägger den ifrån mig .., den ramlar helt enkelt ner på golvet. Kanske var jag för trött?

Söndagmorgon.
Lyssnar till Tankar för dagen och därefter Söndagsintervjun som är en skimrande pärla bland av tusentals program . Idag intervjuas forskaren/läkaren/professorn Agnes Wold och medan jag lyssnar till denna så ..., till synes härliga, egensinniga människa som vägrar att gå i Samlad Tropp, ja, då blir det så intressant, så när jag har bäddat sängen vågar jag mig knappt ner, av rädsla att missa nånting under den korta tiden det tar från övervåningen till datorn och SR P1.
(Hon är född 1955, jämnårig med pv och för övrigt Stenbock).

Vad säger hon då, den här kvinnan som fascinerar mig så?
Jo, bland annat att vi kan skippa det eviga handspritsgnuggandet av våra händer, vi behöver inte tvätta händerna så ofta heller - det blir då bara en bättre grogrund för bakterier -, dammråttor är en välsignelse och i en tidigare intervju menar hon att barn som växer upp på bondgårdar med mjölkkor och andra djur, sällan drabbas av allergier.
Hon berättar också om kvinnors villkor inom forskningsvärlden och att hon har svårt att förställa sig.
Om detta med allt vi ska undvika här i livet - talar hon också -.
Och om vikten att följa sitt sunda förnuft (om man nu har något ,-).
Här är en länk till programmet, om någon vill lyssna.

Cruella/Helena skrev i en kommentar på Instagram att hade jag inte lyssnat till Agnes Wolds sommarprogram från 2014, så tyckte hon att det kunde jag göra. Så det ska jag göra prick nu.
Tack för tipset Helena!

Söndagsfönstret ...

... kommer från Kyrkås och den som höll i håven var madamen som igår tillbringade dagen med det absolut bästa hon vet - nämligen rally -!

Då vet ni.

Det bästa för Turtlan i Karlstad ...

För mig är det årets bästa!

När vi kom hem från Norgeturen i augusti så kunde jag inte hitta mitt favorithalsband.

Borta!

Mailade och ringde hotellen vi bott på. Kollade med vårt värdpar i Trondheim. Letade hemma, stugan och i bilen. Nej... Helt borta!

Försökte komma ihåg när jag hade det senast. Trodde det var på sista hotellet men där fanns det inte sa de.

Gav upp att leta men sörjde oerhört. Jo jag närapå grät... Tänk att ett halsband kan vara så kärt. Jag köpte det i Sydafrika 2009 för en billig penning av en kvinna på någon liten marknad. Symbolen betyder ungefär nystart-omstart i livet och så var det ju då. Exakt så!

Idag när vi tog en båttur och jag var nere i ruffen för att ta reda på båtlakanen till tvätt så bara hängde det där vid min sängsida.

Stannade till i stunden och blev så glad. Så lättad och så lycklig.

Tänk där här det hängt hela tiden. Troligen ända sen vi var ute på långa båtturen i mitten av juli.

Tack!

Turtlan.

Men den här hittade jag ....

En kvinna i min ålder, tror jag.
Kanske aningen äldre.

"Men den kan jag väl få ...?"

... sa jag när fina arbetskamraten Elin dök upp framför kassan, tillsammans med sin pojkvän.

Ja, det var inköpslistan jag menade.
Förstås.

Pojkvännen såg mer än häpen ut .., han såg nästan förskräckt ut.
Va? Finns det människor som samlar på inköpslistor!

Jodå, det gör det.
Så här såg den ut.

Sen blev det som en liten hälsning till bloggvännerna från det unga paret .., ja, Elin och Albin och smileygubben.

Glädjekällan ...

Den nittonde september kan man alltså bada länge i havet och man kan sitta i baddräkten med en sanddyn och blå himmel bakom ryggen och man kan bli bjuden på fjolårsglögg från Kullabygdens musteri och små kex till och man kan sitta där och säga att lyckligare kan man knappast bli.

Man kan också förstå att eventuella läsare av den här bloggen kan bli spyless på såna här bilder, men ni får väl skutta förbi fort-fort. Det här är ju liksom min livsdagbok.

Nu blir det jobb!
Ha en trevlig helg, alla ni som är lediga och ni övriga också, såklart.

Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Ännu blommar pelargoniorna, men dom som tillbringat sommaren utomhus, är inte lika fina.

Två honungsburkar köpte jag av bonden Stigs brorsdotter i Steninge. En matsked varje dag, ja, ibland två, tar jag. Underbart gott!

Och framför hounungsburkarna ligger det nybakta brödet; efter ett recept som friherrinnan delade med sig av. Inte det mest hälsosamma av bröd, men inte det mest onyttiga heller. Inget fett, inget socker, bara vatten, rosmarin, lite olivolja, salt, jäst och vetemjöl. Allt får kalljäsa i en bunke i kylskåpet över natten och så bakas det ut och degen liksom vrids (den ska vara tämligen kladdig) och så in i ugnen i 275 graders värme ett antal minuter och sen 200 grader i 20 minuter.
Om jag nu minns rätt? Man gör helt enkelt som det passar en själv.

Det bästa för Ann i Göteborg ...

...den här veckan är att jag trivs så himla bra i nya kören!

Jag har ju bytt kör den här terminen från Dukansjungagospel-kören till Komochsjung-kören!

Jag tycker fortfarande om att sjunga gospel, men i repertoaren var det också en del låtar, som jag inte tyckte om; såsom visor, dansbandslåtar o.likn.

Till det kom också att en “klan” försökte göra kören till sin arena, och det var verkligen inte roligt! 

MEN-då hittade jag Kom-och-sjung, som kör samma koncept “att sjunga efter gehör” och som dessutom har lite fräsigare repertoar. Där har jag min nya k(ö)ärlek nu!

Det roligaste är att den här terminen är det tema “Hårdrock”, som jag verkligen gillar.

Man kan inte bli annat än glad när man får sjunga Aerosmith, Whitesnake och Metallica m.fl. Men hårdrock är inte, som många kanske tror growling och skrik, svett och distade gitarrer.

Här är en länk till hur det också kan låta. Det är Metallica och “Nothing else matters” – en av mina favoriter! Och här är en för dem utan “hårdrocksöron”!

Det är ingen tvekan om vilken jag tycker mest om!

Och här kommer rätt Metallicalänk.

https://www.youtube.com/watch?v=cbV190MjKiU

\m/ Metal rules
Ann

Dagens bästa ...

Eftermiddagsdopp i ett stormigt hav .., ja, jag fick hålla i mig i stegen, annars hade vågorna slagit omkull mig. Husets herre, som stod och huttrade på piren, hade lovat att komma till undsättning - utifall att -, men det behövdes inte.

Detta var pricken över i.

Tre dagars ledighet med total avkoppling.

Och precis som igår, kom solen fram lagom till doppet.

Tack för det! säger jag.

Det bästa för Ulrika ...

Underbar bild, Ulrika!

Dagens bästa är, förstås, att det är Qvicks födelsedag. :-) 3 år blir han idag.

Världens bästa kompis!

En annan sak som gör mig glad är att imorgon är det rally i Nora och då ska jag funktionära. 

Alltid roligt!

Ulrika. 

// Och vinsten är boken Gränslös, nitton berättelser om resor!
Här ser ni precis vad det handlar om! Jag tyckte sååå mycket om den! 
Dragning troligen torsdag nästa vecka. 

Den sista ...

Örngottet. Gunvor & Wiking ska det väl vara? Pv:s mor och far. Jag tänker rama in den.

Dag 3 av varannanveckasledigheten.
Sista fridagen.
Och s o m  jag har njutit!
Inte tillstymmelse till stress, bara vara.

Nästan varje kväll frågar pv: "och vad har du för planer för morgondagen?"
Om jag är ledig, alltså.
Och nästan alltid svarar jag: "jag har inga särskilda planer, måste man ha det?"
Det är nästan så man skäms lite.
Ja, lite så där för att man inte har en massa projekt på gång.

Den sista lediga dagen av tre, stiger jag upp och brygger kaffe (öppnar ett paket Arvid Nordqvist .., anar ni doften ...?) ... gör mig två tämligen onyttiga mackor (Östras sötebröd med herrgårdsost) .., öppnar ytterdörren och sätter mig på stentrappan en stund och harry och nelly lullar på där ute på gräsmattan.
Kaffekoppen i min högra hand.

Sen städar jag i sängkammaren .., upptäcker ett vackert broderat örngott, tappar lite koncentration, snavar och och ramlar baklänges, slår närapå en volt och mot vass sängkantsgavel dunkar sidan av ryggen i och jag tänker att nu far väl nåt revben, men icke!

Går ut med hundarna.
Det blåser hejvilt! Håret fladdrar hit och dit i vinden!
Jag är fortfarande barbent och går i sandaler.

Tar in DN.
Lägger mig på soffan - två hundar vid mina fötter - och läser Paul Hansens krönika som handlar om Expressenjournalisten Jan Lindström. Ååå, så jag - genom åren - tyckte om Jan Lindströms texter!
Nu skriver DN-fotografen så ömsint om den skäggige mannen som inte längre är i livet och jag fylls av värme och ett slags vemod.

Och eftersom jag aldrig - eller sällan - köper kvällstidningar numera, har jag förstås missat Jan Lindströms krönika där han beskrev sin fars bortgång.

Den läser jag.
Sen öppnar jag fönstret och låter solljuset komma in.

Fredagsfönstret ...

.... fångades av Ulrika, denna flitiga fönsterfångerska!

Två år sedan sist ...

En gång skrev vi brev till varandra och hördes av ofta.
Hon bor i Västerbotten och heter Inger.
Nu ringer hon.
Det är kanske två år sedan sist och mycket har hänt.
Snabb resumé som handlar om allt från värk i axlar och armar, någon har fått diagnosen Alzheimers ., vi pratar om blommor och tomater, om barn och barnbarn, om sambos och semestrar och om det som kallas livet.
Och om hur vi har det.
Pratet flyter på.
Inte en enda gång blir det nån slags  t v e k a n i samtalet, det som hela tiden böljar fram och tillbaka.
Det är bara som att fortsätta ett redan påbörjat samtal.
Om det pratar vi också.
"Ja, men det är ju för att vi vet var vi har varandra", säger hon. 

Efteråt tar jag mig en kopp kaffe.

Jag glömde rubriken ...

Det var friherrinnan som frågade om jag hade lust att göra henne sällskap till en gospelkväll i Steninge kyrka, ja, behållningen från kvällen skulle gå till flyktinghjälpen. Klockan 19,00 skulle det hela ta sin början och vi var där halv sju och fick på så sätt även lyssna till kören - eller körerna - som övade lite, så där för att komma i form.

Åååå, vilken härlig kväll det blev!

I gospelkören stod säkert halva affärens kundkrets och i den lilla, lilla kören på fem personer - fyra vithåriga tanter och en mörkhårig yngre dam - var också alla bekanta!
Så roligt!

Och inte visste jag att kvinnan som ofta kommer så sent och handlar, att hon skulle visa sig ha en helt bedårande sångröst .., eller att den blinda kvinnan i kritvitt hår - hon som förut kom till affären - sjöng ungefär som Maria Eklund gjorde hemma i Malå; så där så att tonerna singlade ovanför de övrigas .., ja, som fjärilar mot taket!

Bakom mig satt två män.
Den ene hade en sångröst som gick genom märg och ben; ja, det hände att jag slöt ögonen och bara lyssnade till den där stämman så var så otroligt manlig och vacker. Lite påminde den om pappas röst när vi var på julotta, men inte enbart.
När det var dags för kollekt och musik spelades, vände jag mig om och sa till mannen att om han nu inte var medlem i någon kör, så borde han ju anmäla sig bums!

Efteråt frågade friherrinnan om jag visste vem han var, han med rösten?
Nej, det visste jag inte.

"Jo, men det är ju prästen i församlingen, han som är så omtyckt och har varit ledig ett längre tag ..", förklarade hon.

 Jaha, ja.

Vilken härlig kväll detta blev!
Synd bara att där inte var en enda invandrad flykting, utan där satt vi människor från Steninge, Harplinge och Stensjö och sjöng för glatta livet om detta att bry sig om och att någon har hela världen i sin hand. Man hade önskat att den det verkligen gällde, hade kunnat vara med om känna värmen.

Dagens fönster ...

Den andra lediga dagen av tre på raken.
Den där underbara ledigheten.

Och pelargoniorna börjar tappa stinget .., men sprider ännu glädje.

Vastad ......

... är bara en liten by; några gårdar på vägen till Slöinge.

Där passerade jag i morse, efter ett besök på Matöppet för att hämta ut vinstpaketet från Anne i Mantorp. Stensättningen ligger alldeles i närheten av en bondgård där stora biffkor går och betar intill familjens postlåda.

Så här såg det ut vid tiotiden.
Jo, hösten är fin.

Och följande kan man lästa om stensättningen.

På väg hem ....

... stannar jag till just innan Backlyckan och tar några bilder.

Mitt eget bästa ...

Jodå, det är som vanligt, jag kommer tjugo minuter för tidigt till folktandvården och jag är den enda som sitter i väntrummet.
Lite senare dyker en invandrad kvinna och hennes son upp; sonen är gråtsvullen i ansiktet, men nu är det hela över och han kramar om sin nalle.

"Do har varit så doktig ...!" säger mamman om och om igen.

Jag tänker på forna tiders Folktandvård hemma i Malå, då på 60-talet.
Frostigt glas mellan väntrummet och behandlingsrummen .., ljudet av borren .., och på borden Fiaspel och gamla tidningar.
Frånsett  Fia-spelen har inte mycket ändrats.

Bläddrar i Hallands Posten och Hänt Bild.
Att man åldrats märks tydligt när man läser den senare tidningen; jag har inte längre någon som helst aning om vilka kändisarna är! För tjugo år sedan var det Grethe Philipsson, Grynet Mollvig och Lill-Babs som vimlade på premiärerna .., nu ser alla på bilderna så otroligt unga ut!

Och så hörs stegen från korridoren och då är det min tur.
Tänka sig, jag hamnar hos en fullkomligt underbar tandläkare som heter Karin och hon säger att ingenting är omöjligt och nu ska hon hjälpa mig och det gör hon verkligen. Hennes röst är lågmäld .., och när jag blundar och ligger med fötterna i kors, hör jag henne berätta för tandsköterskan att en älgfamilj nu håller sig i närheten av familjens hus och lite oroligt är det allt.

Efteråt är jag lika röd om kinderna som alltid, men lättnaden inombords är gränslös och jag tycker att jag har blivit bemött med en slags respekt. Inte sträng-respekt, utan respekt för mig som människa. Och jag säger som patienten hos doktorn på Mottagningen: jag kände mig omhändertagen på allra bästa sätt!

Det bästa för Jeanette ...

"Jag tog ett beslut i helgen som varit då jag såg att jag bokat upp tre roligheter kvällstid i veckan.

En föreläsning om tonåringar, första mötet med bibelgruppen samt ett event på ikea som handlar om ordning och reda.

Det hela har sin grund i att jag otrivs kvällstid. Magen sväller pga IBS och jag tappar ork och humör.

Väl på bibelmötet igår blev jag erbjuden en plats i kyrkokören. Och i morgon torsdag är det vardagsgudstjänst kl 18.

Verkar det förvirrande? Allt har sitt ursprung i just det där med kvällarna.

Men NU HAR DET VÄNT och jag har bestämt mig för att må bra även kvällstid. Här skall kurs-gås och gudtjänstsdeltagas så det står härlig till.

 

Jag får se en ultraljudsbild på mitt kommande barnbarn (nr 2) OCH jag får klarhet i hur skört livet är när någon får åka ambulanshelikopter med döden (hjärtat) i handen.  Jag får en tanke att det är rent förmätet att sitta i soffan på kvällarna och må dåligt när det finns så mycket gott och fint att må bra av :)

Vad som verkligen gjort mig glad denna veckan är att jag mår bra och att jag vågar göra saker kvällstid även om självkänslan sviktar. Jag är stolt över att vara 100 % ensam mamma till mina döttrar som bor hemma (11 o 14 år). 

Jag är stolt över 22 kilo minus på vågen. Och jag är TACKSAM över att ha fastnat i "löparträsket".

 

Och jag älskar min blogg: http://thejeanettishway.blogspot.se

Tack 

Jeanette S

// Underbart hela rasket! säger Elisabet.

I ottan ....

Ringer till Folktandvården och får en akuttid mitt på dagen.
Mina tänder är ett kapitel för sig och igår vid pausen på jobbet, då tackade en fyllning för sig.
Eller om det var en bit av en tand?

Den som svarar låter kort och avmätt i tonen.
Jag förklarar mitt ärende och känner hur jag skäms .., jag känner mig som en sämre människa.

Dagens fönster ...

I Galleri Dalhem utanför Nora, där fångade Ulrika det här fönstret och det tackar jag för.
Men titta in hos konstnären .., vilka tavlor!!

Det bästa för Eva på Frösön ...

Hej!

Det bästa i veckan var, helt klart, överraskningslunchen i söndags. Två av våra väninnor i "kamratföreningen", de som fyllde jämt ifjol, hade ordnat en lunch någonstans.

Vi hamnade i österåsen, ett bit norr om vår stad. Där bor en kvinna som ägnar sitt liv åt nässlor, just det, nässlor. Hon har skrivit böcker om dem, håller föredrag, gör och säljer produkter, har lärt sig göra garn av nässelstjälkarna. Hon bor i en gammal kvarn som hon har gjort om till en lägenhet på 100 kvadrat, ett enda stort rum. Sovrum i ena hörnet, kök i ett annat, kontor i ett och vardagsrum i det sista hörnet. Hur läckert som helst.

Vi fick en trerätterslunch och därefter berättade Astrid lite om nässlornas alla egenskaper. Sedan fick vi shoppa, om vi ville. Jag köpte en påse nässelpulver. Nu har jag ägnat två dagar till att plocka och torka nässlor, sedan mixar jag dem till ett pulver. Nu har jag snart till vinterförrådet av vitaminer och mineraler. Och, fröna, de innehåller östrogen. Väldigt välbehövligt för mig som fortfarande har svettningar.

Tänk vad man kan få lära sig på en överraskningslunch.

Kram Eva

// Här kan man lyssna till Astrid.

Nästa veckas glädjevinst ...

Det var på Facebook och på Helena/Cruellas sida som jag upptäckte att hon och maken Marcus blivit med bokförlag. Eller, egentligen visade hon en bild av en bok med titeln "Gränslös" och jag tänkte att jag litar på hennes omdöme och beställde boken tämligen bums. Sen förstod jag att det var Helena och hennes Marcus som stod för själva översättandet och förläggandet.
Förlaget heter Sandnejlika - åååå, vilket ljuvligt namn -!

Boken kom inom några dagar och det kändes aningen nervöst att läsa den.
Tänk om jag skulle tycka att den var på gränsen till outhärdlig .., att då berätta det (om jag nu skulle göra det ..., men att inte säga nånting vore ju nästan samma sak ..?), då skulle det kännas ungefär som att kritisera hennes barn. Jo, så skulle det kännas för mig.

Förordet ....

Boken (som har mjuka pärmar, perfekt för den som ibland har ont i armarna!) innehåller nitton olika berättelser om resor. "En samling personligt skrivna historier om vad som händer när vi reser".

Förordet är författat av Carl Johan De Geer och får mig att le mest hela tiden.
Det är liksom inte vad jag hade väntat mig.

Så ligger jag då på soffan Ektorp och via bokstäverna åker jag runt i världen .., jag hamnar i Sahara, i Kanada, i Kina och på Grönland och jag besöker Jordanien, jag går vilse i Klippiga Bergen, Marie Mutsuki Mockett tar mig med på en kremering i ett japanskt krematorium och Shebana Coelho berättar om hur svårt det kan vara att hitta dom rätta orden - då är vi i Mongoliet -.
Somliga berättelser tycker man förstås mer om än andra.
Dom blir till små skimrande pärlor!

Ja, det är nästa omgångs glädjevinst.

Vill du vara med, så mejlar du bara det som gjorde dig extravarm i hjärtat till bisse151@gmail.com och så blir det som vanligt. Ni har minst en vecka på er, då jag arbetar i helgen.

Hej å hå och välkomna med bidrag!

// Har du inte minsta lilla lust att vara med i nåt lotteri, men ändå vill ha boken, så kan du beställa den via förlaget eller hos Adlibris. Och nej, jag har ingen provision, jag tyckte verkligen om den!

Undrar var den andra var ....?

På väg ner till stranden och havet i Steninge, upptäcker jag en fjäril som ligger inklämd bland småstenarna. Nej, det är bara ena vingen! Så vacker, så vacker!

Senare får jag veta att vingen tillhört en amiralfjäril; det är mian som vet det.
Nu sitter den lilla vingen inom glas och ram och gör mitt hjärta glatt.
Lilla, lilla fjäril! Hur blev ditt liv?
Det kan man fundera på.

Senare på dagen blir det jobb.
Det är sista arbetspasset tillsammans med underbara Felicia som hädanefter inte längre ska arbeta måndagkvällar. Felicia läser till lärare och det blir enbart helgjobb för hennes del numera.
Snabb och effektiv är hon och "go och gla som mjölkchokla".

Ååå, alla dessa fina töser som man har fått förmånen att arbeta med!

Dagens fönster ...



Nu är de på plats stugans nya fönster.
De gamla var från 50-talet när stugan byggdes. Närapå ruttna, sa snickarn som bytte dem...
Två fönster till är också bytta på andra sidan huset. Ny panel likaså som kanske kan noteras.

Hälsningar från Städarn' efter renoveringen som nu pustar ut en stund i det härliga vädret.
Pustar ut med fin sjöutsikt som bonus.

Turtlan

Och Ida har namnsdag ....

Vilsam förmiddag.
Alla mina förmiddagar är för övrigt vilsamma.
Tar hundarna på promenad .., ser en överkörd groda - platt som en pannkaka -, men inga svalor.
Möter inte en endaste människa.

Ser bilar köra förbi ute på kustvägen.
En hare skuttar iväg.

Vid svinstallet står en lång vagn med fylld med höbalar.
Nelly vädrar mot stallet till .., ser sig omkring .., men blir kvar.
Över stubbåkern flyger sädesärlor.

Dagens fönster ...

"Hej! I all hast får du ett fönster från värdinnans kök."

Så skriver Bert i Luleå. 

Tack snälla! säger jag.

Helgen ...

Ledig helg är en sannerligen en gåva; vi ses ju så sällan pv och jag själv, ja, han lämnar huset vid sextiden på morgonen och så kommer jag hem vid halv nio, men varannan helg, då kan vi sitta tillsammans vid frukostbordet.

Så var det igår.
Sen hämtade vi släpvagnen från affären och det röjdes nåt alldeles omåttligt.
Alla fönster som bytts ut åkte sin kos, soffan som hunden Molly bet sönder (den hade ändå åkt iväg), mattor, grillar, en hylla eller datorbänk, två solstolar (varav den högt älskade rosa-vitprickiga) och så körde vi med allt detta till återvinningscentralen.

Vid röjningen hittade jag kalendrar från 2007 och 2008.
Konstaterade att det var långa dagar på Ica Supermarket i Ystad.
Tolv timmar varannan lördag!
För somliga är detta förstås ingenting, en liten fjärt i rymden bara, men för mig är det hemskt. Man stiger upp kvart i sex och kommer hem kvart över sju eller halv åtta och faller ihop i en hög i soffan.
Inget liv.

Den 24:e april 2008, tio dagar efter mammas begravning, halkar jag på golvet i affären och bryter höger handled. Jag kommer då att tillbringa en månad i landet Halland och förmodligen kommer jag då på att det kanske ska gå att leva tillsammans med en ny man?

I en av lådorna i en tv-bänk som jag en gång fått av AP, ligger gamla fotografier.
Oj, här dyker mamma upp!
Av alla bilder jag har av henne - och det är inte särskilt många -, är nog denna den jag tycker bäst om. Mamma sa ofta hur oändligt bra hon trivdes bland indianerna, dom där allra fattigaste av fattiga och hur hon kände sig hemma där i bushen.
Kanske var det så här hon menade?
Hur hon sitter där bland andra kvinnor, till synes avslappnad .., i den gräsligt fula tröjan och en plisserad kjol och skor som är dammiga av den torra jorden ..., lite rundare än vanligt är hon på bilden och väldigt lik sin farbror - August -, han som var fjärdingsman i Dikanäs.

Och vid sidan av sängen hittar jag ett fotografi från Ghana.
Där är resväskorna fyllda med leksaker, skor, dockor (från friherrinnan) och allt möjligt annat.
Vilken underbar resa!
Vilka minnen!
Vilka människor!

Efter röjningen ligger jag på soffan Ektorp och läser ur boken "Gränslös" - roliga, allvarliga och annorlunda berättelser om resor -, från bokförlaget Sandnejlika.
Har ni någonsin hört ett så vackert namn på ett bokförlag?

Det visar sig (ja, det visste jag innan, det var så jag fick tips om boken) att det är Helena/Cruella och hennes man Marcus som driver förlaget .., ni vet, Helena som har bott i Kina och på en massa andra ställen. Det är även Helena och Marcus som har översatt berättelserna.

Liiite orolig är jag att jag inte ska tycka om boken; det skulle kännas nästan som om jag kritiserade hennes barn, så jag tar det pö om pö för att hinna smälta alla intryck och jo, jag tycker om den.
Jag tycker verkligen om den!
Och förordet av Carl Johan De Geer är  u n d e r b a r t!
Det kunde ha varit Nelly som skrivit det.

Helenas man Marcus har eller hade en blogg som jag hade i min länklista, men av misstag tagit bort.
Den mannen skulle lätt som en plätt själv kunna skriva en bok!
 

Och så blir det söndag.
Vaknar som alltid vid fyra och sen vid fem.
Lyssnar till detta och ler för mig själv.
Igenkänning.
Tankar för dagen är ofta små guldkorn och P1 på söndagar är rena ljuvligheten.

Stiger upp vid åtta.
Från friherrinnan har jag fått ett recept på kalljästa baguetter och nu bakas brödet ut och vi får vänta med frukosten .., det tar tid att baka ut och grädda, men gott blir det .., och pv sätter upp träpersiennen i köksfönstret, allt medan jag råkar passera cd-hyllan i vardagsrummet och i ett av facken står småsaker som gör hjärtat glatt .., ett får (som liknar ett marsvin) från min syster i Australien, en tupp från Portugal, en liten hund av plast .., två slitna bilder - det främre visar min pappa som försöker locka mig i vattnet med en boll och det andra visar min mormor med familj i Dikanäs och mamma står längst till höger och ser ut att vara sur som ättika och på hennes vänstra sida står brodern Ivan som var blind och således tittar åt helt fel håll.
Men mormor är glad!

Och nu sätter jag punkt.

Dagens fönster ....

Ellem i Skellefteå cyklade igår genom Bonnstan och passade då på att ta fram fönsterhåven. 
Här är fångsten!

Tack snälla! säger jag.

Och vinnare blev ...

Idag hände nåt helt osannolikt.
När jag börjar filma dragningen, blir det tvärstopp och plötsligt står det att jag inte har tillräckligt med utrymme i mobilen. Jag har hur mycket utrymme som helst och förstår ingenting!
Då testar vi pv:s mobil.
Samma sak där.
Det är stört omöjligt för oss att filma!

Då får det bli en alldeles ovanlig dragning.
Här visar pv vinsterna .., en liten (inte bildens burk) med nyslungad honung från gården just nedanför friherrinnan - underbart god är den! -, och så två fina vykort med motiv från Bretagne, ja, det är Monet som skickat dem.

Här ligger deltagarna .., sju stycken är ni.

Som vanligt rör pv om i träskålen ..., och sen lägger kameran helt och hållet av!

Nå, det blev så här: vinnare av honungen ..., det blev Turtlan i Karlstad och vinnare av vykorten, ja, det blev Ulrika.

Grattis till er båda och stort tack för att ni ville vara med!

"Vad tror du Elisabet, är det min fru eller ...?

Igår på jobbet.
Jag står i kassan och framför mig står Adnan från Syrien.
Adnan har varit kund i affären i flera månader och så småningom lärt sig lite svenska; han har dessutom sett till att ha blivit bonuskund i butiken och rabblar vant upp personnumret

Intill honom står kvinnan som skulle förklara att hon ville köpa Milda matgrädde, den som var veckans prisbomb.
Kvinnan är liten och nätt och har ett öppet leende .., hon har en svart sjal runt huvudet och jag tänker att detta måste vara Adnans dotter.
Åååå, så glad och stolt han ser ut att vara!
Kvinnan har en liten pojke i famnen och intill henne står maken, han som kunde aningens, aningens engelska och försökte förklara, ja, där vid mejerikylen.

Nu strålar Adnan.
"Nå, Elisabet, vad tror du, är det här min fru eller min dotter ..?"

Jag är bombsäker på att det är hans dotter, men så kommer jag ihåg att han är född 1977, alltså nästan jämngammal med mina döttrar och jag hinner inte säga vad jag tror, förrän han förklarar att det här, det är hans fru.

"Hon heter Susanne", säger han.
Kvinnan som heter Susanne ler med hela ansiktet.
Och lillpojken i hennes famn, det är deras son och Adnan presenterar honom för mig.

"Jaha, Samuel ...", säger jag.
Nej, det är fel.
"Elisabet, han heter samma som ett folk långt norrut i ert land,  S a m e r   ....", förklarar Adnan långsamt och då förstår jag ju.

Och den unge mannen som jag trodde var kvinnans man, det visar sig vara hennes bror.
Nu är dom alla tillsammans och kvinnan tar i hand och hälsar och jag hälsar välkommen och tänker att hon kommer att klara sig galant; hon utstrålar verkligen styrka och glädje.

När jag kommer hem på kvällen, säger jag till pv att ..., jag undrar om vi inte ska bjuda hem Adnan och hans familj på middag? Eller i alla fall fika?

Pv säger att det går alldeles utmärkt.

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Det bästa förra veckan var lördagens syträff vi hade i min ateljé. 

Vi träffades fyra kvinnor och sydde “änglaklänningar”. Christina, en bekant till mig, hade skänkt söta små tyger, band, knappar och spetsar till projektet och just den här gången sydde vi enbart av hennes tyger.

Pernilla, ordf. i Prematurföreningen Mirakel, är inte så haj på at sy, så hon klippte ut tyger istället. Vi andra sydde och pratade och fikade och det var sååå trevligt.

Resultatet av lördagens träff blev 6 små klänningar och den lilla fyrkanten på bilden, “wrapen” hade en av kvinnorna sytt hemma. Den är som ett litet kuvert eller en linda för de allra minsta och sköraste barnen.

Det här var den första träffen av fler (hoppas vi) och nästa är inplanerad till 21 september.  Sedan dess har jag sprättat isär en donerad brudklänning, som nu ligger och väntar på att bli fler små “änglaklänningar”. En sky av tyll och duchesse och vackra dekorationer i form av spetsblommor med stenar och pärlor kommer väl till pass.

Vi söker hela tiden fler som vill vara med och sy eller som kanske har något att skänka till föreningen. Ju fler desto roligare!

KramAnn