Livet, ja ....
Detta är femte dagen vi tillbringar inomhus och allra mest i viloläge.
Ibland - när man känner sig lite piggare - orkar man diska bort och göra lite finare i vardagsrummet, men oftast orkar man ingenting.
Vi tittar på skidåkning, förundras över norrmännen som är så ofattbart duktiga och vinner allting .., dricker kaffe bara en gång per dag .., letar Alvedonpillren .., pv går ut med harry .., jag matar småfåglarna .., sen är det Horace Engdahl på SVT och U2 på tvåan och jag kommer ihåg en resa till södra Spanien och vi hyrde en radhuslägenhet och i poolen som var gemensam med andra hyresgäster, där badade U2:s livvakt, en stor och kraftig man.
Vi tyckte att han var himla trevlig.
Och jag sms:ar Bodil på jobbet och berättar om dagsläget.
Inget jobb i morgon.
Frågar hur hon har löst det?
Hon tror att det ska ordna sig.
Om man arbetar på en stor arbetsplats, då kanske det känns mindre, det här att stanna hemma, men när man vet hur ens arbetskamrater
också längtar efter lediga dagar och att inte behöva jobba extra hur mycket som helst .., då blir det ångestfyllt att inte vara på plats.
Nej, det handlar
inte om att tro sig vara oumbärlig, men man vill inte
krångla till det.
Och värst av allt är att pv har börjat förlora rösten.
Minns ni?
Hela december i fjol och en bra bit in i januari, var han i det närmaste stum.
Nu kan det vara på gång igen.
När man känner sig dödens less på att stirra rakt ut i tomma luften (eller på kristallkronelampan med dom eleganta skärmarna ...) skrollar man sig fram på Facebook.
På malåsidan har någon skrivit om doften i gamla mejeriet, det som var beläget bara ett par hundra meter från vårt hus. Vi är flera stycken som kommer ihåg det där med doften .., doften av ost och ..,. en slags syrlighet i luften.
Och plinget från dörren när man öppnade den.
Där inne stod tant Maddy Lindgren och öste upp mjölk i hinken som man hade med sig .., det var en härlig miljö, jag tyckte så mycket om den!
Och på Instagram diskuteras detta med hur man får i småttingar penicillin och jag minns det själv med fasa .., hur svårt det var och hur förfärligt äckligt den smakade, åtminstone Kåvepin i flytande form!
Andra tipsar om konton värda att läsa och det är alla hem som är så fantastiskt fina och perfekt sammansatta och jag tänker att ibland ser alla likadana ut.
Ett enda verkligt superpersonligt hem har jag besökt och det var under ett kort besök hos Anna-Lena och hennes man i Tumba!
Så h e l t annorlunda än allt som visas upp på olika sajter!
Inte lika modernt, men så ... ombonat och tryggt.
Ja, sånt ..., vardagligheter bara .., kan man fundera på en söndag i mitten av januari, när orken är på upphällningen.
"Men skriva orkar hon minsann!" tänker nån.
Ja, men att skriva det här tog inte mer än tio minuter och min hjärna skulle väl sprängas och flyga i små bitar, om man inte fick skriva av sig lite.
Hoppas att ni har det bra, alla ni vänner där ute i världen!