I minneskortet ...

Under vår semester i Skottland använde jag mig till nästan hundra procent av mobilkameran.
Det var enkelt att ha den i någon av mina stora klänningsfickor och fort gick det att ta fram den.
Men på några ställen plockade jag fram min lilla, lilla Canon.
Som här, t.ex.
Vi hade parkerat bilen vid ett närbeläget hotell - för övrigt den enda byggnaden inom synhåll - och det var så vanvettigt vackert, det var på ön Skye, nu kommer jag ihåg det!
Härifrån utgick vandringsleder och vi såg människor vandra iväg mot bergen och jag tänkte att så mycket roligare pv skulle ha haft, om jag hade haft ett fungerande knä!
När vi beundrat allt detta vackra, drack vi kaffe vid hotellväggen, sittandes på några bänkar.

Oh, Skottland .., du kommer nog alltid att ha en plats i mitt hjärta.
Ett eget finrum.
Och inte behöver du någon kod och inte någon nyckel.

När jag tittar på bilderna är det knappt att jag ser skymten av solen!
Mest verkar det ha varit tämligen mulet och ändå .., så är det inte känslan som är kvar.
Bara sååå fint var det.

Nu är vi inte på ön Skye och när bilden tas är jag vanvettigt kissnödig och hoppas att kyrkan ska vara öppen och hoppas också att där kanske, kanske, kanske ska finnas en toalett, men det gör det inte.
Jag smyger in i det som känns som en regnskog och hukar bland blommor och blader.

Någonstans under resans gång kommer vi till en minnesplats över stupade soldater; sånt som vi är helt befriade ifrån i vårt land. I varje liten by finns ett minnesmärke från första eller andra världskriget med namnen på unga män som stupat i strid; precis som det är när man åker i Frankrike eller andra länder i Europa, ja, det var likadant i Australien. Det händer då att jag får en känsla av utanförskap .., att vi i vårt land stått vid sidan om och låtit andra ta smällen.

Och just vid den här minnesplatsen någonstans i Skottland - i  en vid cirkel på en liten kulle - finns fotografier och hälsningar till äkta makar, söner, bröder, här och där nån morfar eller farfar, vilka alla deltagit i något krig.
Paul Warren i sin blå basker blev bara tjugotre år och förlorade livet i Afghanistan.

Nästa år ska min sistfödde tillbringa ett par månader i någon krigszon .., Irak, Afghanistan eller Mali.
Då lär det bli dagliga kontakter med Vår Herre, ja, från mammans sida, lika så gott att man förbereder hen, måhända måste det sättas in vikarier i den himmelska bönemottagningen.

Ja, jag tar med en mobilbild också, som varit med tidigare.
En liten träbytta med blommor av papper .., och kors med hälsningar eller namn.

Bild med oskärpa, men ändå, så här såg det ut ....och vi gick längs raden av människoöden och läste och förundrades och där var andra som hade med sig blommor och stod länge vid någon minnesplatta. Ja, jag kände mig utanför, på ett inte så bra sätt.
Och ja, neutralitet är förstås vettigt, om alla vore neutrala i krig så .., ja, hur hade världen då sett ut?
Om alla utom Hitler varit neutrala ..?
Sånt kan man fundera på.

Överallt i Skottland såg jag ormbunkar; precis överallt!
Det om nånting är väl ett tecken på att där är riklig nederbörd.

Så här såg det ut kring vägrenen!
Härlig, frodig grönska!

Vill jag återvända till Skottland?
Ja, det vill jag.
Jag vill åka ut på öarna och åka ännu längre norrut.
Ungefär så.

Dagens fönster ....

... kommer från Kroatien och då anar ni kanske att det är Eva på Frösön som var i farten med fönsterhåven!

Tack Eva!

Lördag ....

"Har du sett filmen om Greta Johansson ..?" frågar pv.

Nej, det har jag inte, men nu har jag.

Ett helt fantastiskt tidsdokument om en ung flicka från Stockholm och hennes livsöde.

En sjuttonårig tös som emigrerar till Amerika, likt tjugo procent av hela Sveriges befolkning, då, när det begav sig och hur hennes liv utvecklar sig.

Vilket program!

Tack tv-sportens Jens Lind som åstadkommit detta!

Dagens fönster ...

Ett fönster från Saxå ..., ja, det kommer från Karin, gift med mina barns pappa.
Tack snälla, rara! säger jag.

Tredje dagen ....

Foto: sonen .. Anders Eikedahl.

Dom här tre lediga dagarna på raken, är det bästa jag varit med om under hela mitt yrkesliv och det yrkeslivet har varat i fyrtio år. Att varannan vecka få ha en liten minisemester; ja, det går inte i ord att beskriva den glädjen, må så vara att sedan väntar jobbarhelg.

Igår blev det strandhäng i Särdal tillsammans med friherrinnan, idag blir det fisksoppa tillsammans med Eva från Tyresö och hennes Långe Make. Vi får se om pv orkar vara med; han hade vakten på båtklubben natten mot idag, kom hem vid halv fyra och skulle upp igen vid sex. Arma människa, så trött han ska vara! Och nej, idag cyklade han inte .., han tog bilen.
Det finns tydligen gränser.

Och så startar den olymiska friidrotten idag! Härligt, det är ju det bästa av allt!
Min inte överdrivet idrottsintresserade syster i Australien skriver så här i sitt morgonmejl:
"Skall kolla litet på OS - jag har inte längre någon koll på hur många medaljer vi fått, men jag vet att det är många.  Såg i alla fall simloppet i går när Adelaides highschool-elev Kyle vann guld. 
Rektorn i hans skola blev så glad att han gav eleverna ledigt resten av dagen."

Annat som händer eller har hänt?
Explosioner i Thailand och nio utbrända bilar i Malmö, enbart i natt.
Under sommaren som gått har - enligt Sydsvenskan - ett nittiotal bilar satts i brand!!
Så totalt meningslöst!

Och jag tänker så här .., om jag som självförsörjande har lyckats spara ihop pengar till en bil, kommer ut på morgonen eller kvällen för att åka till mitt arbete och så är min bil bara skrot .., vilka känslor det skulle röra upp! Jag skulle bli komplett galen av ilska och kommer så väl ihåg när min moped och min cykel stals under tiden som ensamseglare i Ystad. Så låst jag blev! Det blev till att promenera överallt och hade jag fått tag i den som orsakat det hela, vet jag inte vad jag hade gjort.
Jodå, jag inser också att en cykel, en inte alltför ny moped eller en bil - det är bara döda ting - men oj, så viktiga dom kan vara för många!

Och låt säga att man har en gammal bil som går bra och så sätts den eld på, ja, då får du kanske inte ut mer än några tusenlappar av försäkringsbolaget och så står du där och måste ta ett lån och ordna ny bil!

Ett jäkla oskick är det, detta att sätta fyr på och förstöra andra människors saker!
Och nej, jag köper inte resonemanget att allt är samhällets fel.

Bilden här ovanför - som jag tycker så mycket om - kommer från sonen.

Eller, det är han som har tagit bilden.
"Jag älskar kameran!" skriver han på familjechatten.
Det var där bilden hamnade.

Och bilderna går rakt in i mitt hjärta ..., för mig får i alla fall den här symbolisera glädjen över lediga dagar, ja, kanske över själva livet.

Foto: Anders Eikedahl

En till.

Det händer att jag ....

... helt enkelt glömmer bort hur oändligt vackert det är hemmavid.

Då menar jag i Västerbotten.

Eller södra Lappland, där mamma har sina rötter.

Men när jag sen tittar in hos Guy .., då kommer jag plötsligt ihåg.

En torsdag ...

Det var länge sen himlen var så blå som i morse.
Jag tar harry på lillrundan .., passerar hästhagen där ett sto och hennes föl väntar på frukost och fölet greppar tag i en blå hink och skakar den med tänderna .., kanske är frukosten försenad?

Här går jag - nu har jag vänt mig om och tittar västerut, rakt mot havet till. Vid den röda lagården står hästarna i hagen.

Tidigare idag .., mer på morgonen, går vi ner mot havet.
Ett nytt anslag har kommit upp - där berättas om den stenbrytning som en gång pågick här -.
Att man kan hitta Sillimanitgnejs, amfibolit och grovkorning pegmatit här, det hade jag noll koll på.
Här kan man förkovra sig i just detta.

Tidigt på morgonen skjutsar jag Lotta (pv:s kompis sedan tiden i Umeå, hon har övernattat här och var igårkväll på Göstas med pv och lyssnade till Ljungby jazz i baljan boys, medan jag själv blev hemma, njöt av en helt ledig kväll och somnade på soffan ..) till goda vänner i Frennarp och jag ser platser i Halmstad som jag aldrig tidigare skådat (sååå vacker bro över Nissan, bland annat!)  och sen till affären för att handla och så hemåt.

Då ringer friherrinnan och frågar om jag vill hänga med och ta ett bad?
Nja.
Jag är måttligt badsugen .., tvekar en stund, men säger sedan ja.

Vi åker till stranden i Särdal .., inte en bil i sikte på den sporadiska parkeringen .., knappt en människa på stranden. Det blåser friskt; en bit norrut längs stranden ser vi kite-surfare sväva i luften och dimpa ner i havet .., himlen är lika blå som i morse, men molnen kommer seglande med väldig fart och så fort solen skyms, blir det svalt.

Friherrinnan badar, men inte jag.
Jag ligger raklång på en turkosfärgad fleecefilt och kan som vanligt inte ha högerbenet liggande på marken ..., fåglar flyger förbi .., Anders ringer och småpratar ..., och där kommer friherrinnan gående från havet och säger att bara så jag vet, så är det varmare i havet än i luften.

"Good morning Sir ...".

Det var den sista dagen i England och vi skulle köra ombord på lilla kabelfärjan i Torpoint, för vidare befordran till Plymouth och bussresan till London.

Solen strålade.

Och vi körde ombord och det var trångt och tidig morgon och där, på färjan, gick en ung man och scannade av färjebiljetter. Han gick med väldig fart - resan över tar inte många minuter - men vid varje bil stannade han till, scannade biljetten, log och önskade en fin dag.

"Ja, ja .., inövat ...", tänker väl nån.

Ja, kanske.

Men tänk, den unge mannens vänliga uppsyn, det är vad jag minns allra mest från vår resa.

Hur långt blev mötet?
Femton sekunder ...?

Och ändå ...!

Torsdagsfönstret ...

När Eva på Frösön för några år sedan skickade en fönsterbild från hotellet Inn at Ardgour i Skottland, bestämde jag mig: den vyn skulle jag nån gång i mitt liv uppleva!
Det gjorde vi ju också och det var precis lika vackert som Eva beskrivit det, såväl i ord som i bild.

När hon nu fångat ett nytt fönster, den här gången i Kroatien .., ett fönster som nästan ser japanskt ut, vill jag utbrista samma sak, men den här gången har jag nog inte råd.

Men vilken vy!!
Tänk, att var morgon dra från gardinerna och så stå där och blicka ut över bergen i fjärran!

Det här var alltså boendet där Eva med familj tillbringade en vecka i somras och jag undrar hur många hon nu lockar att titta på Airbnb-sidan eller andra sidor med uthyrning i just Kroatien?

Tack fina Eva!

Framåt och bakåt .....

Bild: Anette i Tejn

Jo, självklart ska man leva i nuet, men helt ärligt lever jag lika mycket baklänges.

Som idag, när jag råkade snava över den här bilden som kommit susande genom rymden; ivägputtad av rara Anette i Tejn på Bornholm.

Det var där vi stannade till och jag frågade om det var okej att ta några bilder av hennes underbara trädgård och hon sa "självklart!" och det blev en stunds prat om allt och inget; om hennes flytt från Köpenhamn till lilla Tejn och om livet i stort och smått och olika val som man måste göra.

Och där var katten Boca och alla blommorna och där var trädgårdstofflor och sandaler i en korg på altanen.

Tänk, att denna nästan främmande kvinna tog sig tid att skriva några rader och önska oss välkomna åter. Ja, jag vet, jag har visat det förut, men det hjälps inte .., hur glad blir man inte!

"Jeg ved ikke hvorfor, men jeg kom til at tænke på besøget og at det var trevligt om i ville kigge ind om i igen kom hertil... For ved jeg der kommer søde gæster bager jeg en roulade og giver en kop kaffe og du kan se hvor haven er vokset og nok også lidt nyt er kommet til ️

Sommersolskinshilsner fra solskinsøen og Anette og Boca (min elskede kat ️"

Napp! 

Jo, men så är det.

Jag tycker verkligen så mycket om Anders bilder.

Fort-fort ska det gå!

Sommartid får många äldre besök av sina barn som kommit på besök från världens alla hörn.
Och så ska det handlas.

Så var det igår.

Det äldre paret är kanske i åttioårsåldern och är sedan länge stamkunder i affären .., dom kommer och gör sina inköp ett par gånger per vecka .., betalar med kort och allt är frid och fröjd.

Nu är sonen med.
Han är i min ålder och gör dem sällskap vid kassabandet .., kommenderar och har sig, säger vad som ska läggas upp på bandet och hur det ska läggas upp. Hans pappa står redo att packa i varorna.

Jag ser hur irriterad - eller kanske mer nervös - mamman blir .., men hon säger ingenting, står lite tyst och fumlar med plånboken ..., och när det är dags att betala, tar hon upp sitt kort och då börjar sonen lägga sig i det hela .., pekar på hur hon ska sätta i kortet (som hon i vanliga fall fixar utan bekymmer) och mamman börjar darra på handen .., kortet hamnar plötsligt lite fel och jag tänker att nu börjar hon snart gråta, allt medan sonen fortsätter sitt mästrande.

Åååå, jag har god lust att säga till honom!

Kvinnan tittar på mig med sån bedjande blick och jag säger ..."se där, det där fixade du ju galant, det gör du ju alltid, det kom bara lite snett kortet!" allt medan sonen snörper på munnen.

Så här är det ofta.
Stressade söner eller döttrar som jagar på sina gamla föräldrar .., ja, som behandlar dem som småbarn!

Jag har varit med om det förut; i lilla närbutiken i Ystad.
Där var den förståndshandikappade kvinnan som så gärna ville köpa en begonia, men medföljande personal näpste henne och sa att det var då det dummaste hon hört, nej, någon blomma skulle inte köpas. Det må så vara att där kanske redan fanns hundra begonior i kvinnans lägenhet, men sättet som det sas på - det där mästrande och överlägsna sättet - ååå, så hemskt det var!

Just sånt kan man tänka på när man en alldeles vanlig tisdagkväll sitter i kassan.

Dagens fönster ...

Finns det nånting så ljuvligt som att hänga ut tvätt som får torka i vinden?

Jag har just gjort det ..., och då kom regnet ,-)

Bilden togs av Ulrika som numera mest hittar fönster i Östergötland.

Tack och bock!

Jodå, han fixade det! 

Han heter Adnan och kom från Syrien för kanske ett och ett halvt år sedan.
Handlade i affären ..., kunde ingen svenska, men hade ett slags inre driv, tänk, att sånt märks så tydligt. Och så fick han hit sin familj och visade stolt upp dem; vi tog i hand och hälsade och hans fru hade samma öppna blick och jag tänkte att det kommer nog att ordna sig.
I alla fall var det vad jag hoppades på.

Sedan en tid tillbaka har Adnan pendlat mellan Halmstad och Göteborg, där han kämpat med att ta lastbilskörskort (om det nu heter så, alltså att få köra typ Icabilar .., långa släp osv). Det har varit kämpigt; svårt med språket förstås och alla termer, men tänk, när han igår kom in och handlade, då frågade jag hur det gick .., och han strålade som solen och sa att jo, han han hade klarat det!

"Men du förstår Elisabet, det var svårt, inte bara det här att köra lastbilen, utan allt annat, regler om farligt gods och vikt och allt möjligt ..", förklarade han brett leende.

Och ett litet hus har familjen skaffat sig och hans fru arbetade i våras i en av skolorna här i närheten, ja, det börjar ordna sig.

Bakom honom stod tre andra kunder och jag blev så glad, så jag sa högt att "här har vi en som har fixat lastbilskörkort och krånglat sig fram med svenska språket, men har fixat det, det är väl värt ett grattis!" och så sa vi just det och allt kändes så himla bra.

Och jag tänkte på om det varit det motsatta; om jag hamnat i Syrien och dels skulle lära mig syrianska och sedan det där med lastbilskörkortet och nytt boende och börja ett Helt Nytt Liv.

Ja, det finns inga ord för hur mycket jag beundrar människor som tar sig igenom allt detta och börjar om helt från början!

Dagens fönster ...

Hemifrån-Renée har, tillsammans med sin man Martin (som för övrigt var min klasskamrat under hela grundskoletiden i Malå)  varit på en roadtrip runt om i vårt avlånga land och i Eksjö, i Småland, fascinerades Renée över alla vackra trähus.

Och så tog hon fram håven!

Tack snälla! säger jag.

Där finns allt ...!

Har ni vägarna förbi Jämtland, rekommenderas verkligen ett besök i Mus-Olles museum i Ytterån.
Det var helt enkelt makalöst vad där fanns grejer!

Och igårkväll hittade jag i bilens handskfack ett vykort som jag köpt just där; det var nog när vi var och hälsade på Gunnar i Vaplan .., det var han som tipsade oss om det här filuriga stället.

Jag  ä l s k a r  tonen i vykortet och funderar på att rama in det!

Här kan man läsa om Mus-Olles.

Plötsligt händer det ...

Glömmer bort tid och rum, i alla fall tid.
Det blir brått att göra lunch.

Hittar upptinad bladspenat och en påse med färska vaxbönor (vi har haft dem på extrapris; gula, gröna och lila).
Fräser upp bönorna som jag kapat i två delar och så i med spenaten.
Kryddar.
Sist av allt i med en röra av två ägg och vatten, plus salt och peppar.

Det blir som en grönlila omelett och så underbart god!
Lite flingsalt till, men bara lite.

Såja, då är det bara att ge sig iväg.

Dagens fönster ....

Ett till från Ulrika och Hästholmen.
En miljö som jag skulle älska, känner jag.

En dag på jobbet ....

Under juni, juli och augusti har jag - enligt det ordinarie schemat - enbart kvällspass, men idag söndag arbetar jag för Fanny och börjar då kvart i nio och slutar halv tre.

Johanna (som nog är den som varit längst i butiken) tar kassan och jag får ägna mig åt datumkoll bland sill, räkor på burk, ostar av alla de slag och så juicehyllan med allt var därtill hör.
Underbart är det att veta att vi nu har koll på när det börjar närma sig bäst-före-datum på varorna, oftast är det magra ostar som man får passa noga.

Och etiketter ska kollas så att dom stämmer och så frontas det förstås.
Denna eviga frontning!!

Vid elva ansluter Johanna.
Vi har flera syskonpar i butiken - Johannas bror Mattias arbetade på Hemköp i flera år, blev mer eller mindre head-huntad till stora Hemköp i stan och efterträddes av sin storebror Joakim som numera är en veritabel klippa .., och deras lillebror Patrik har tidigare somrar plockat varor .. - och Johanna har i sommar varit ansvarig för mejeriavdelningen när Carina haft semester; nu är hon inne på sluttampen, bara en vecka kvar och sedan återupptar hon studierna i Helsingborg.
Johanna - som alltid tycks vara på solskenshumör - läser till socionom.

Att arbeta förmiddag innebär andra kunder; många äldre och där är dom som säger ..."va, vi trodde att du hade slutat, vi har inte sett dig på hela sommaren!", ja, det är dom som alltid handlar på förmiddagarna.

Och där kommer ett par från Schweiz och kvinnan frågar om där finns något café i närheten och så blir det lite prat och när hon har lämnat kassan och jag är på väg bort med kundkorgar, ser jag kvinnan och hennes man stå utanför affären och göra sig i ordning för att cykla vidare.

Det ska visa sig att paret har cyklat vansinnigt långt, men nu bär det av hem till S:t Moritz och färden går rakt söderut, ner mot Helsingborg, över till Helsingör och så färja till Tyskland och därefter hemöver.

När jag frågar om jag får fånga deras händer, säger dom genast "jadå, inga problem!"
Mannen är mycket noga med att vrida på sin ring och han lägger sin hand intill hustruns, så där på cykelstyret.

"Nu, nu kan du ta bilden!" säger han leende.




Ps. Vill ni se en vacker resväg från Zermatt till S:t Moritz, så kan ni titta på filmen här ovanför. Tio minuter tar film-resan som går via svindlande höga broar och tunnlar. I verkligheten förstås längre. Bäst att förtydliga ,-)  Ds.

Söndagsfönstret ....

Från Hästholmen i Östergötland kommer här ett somrigt fönster.

Det var Ulrika som plockade fram håven.

Tack snälla!

Som en biobiljett ....

Såja, äntligen har jag kommit mig för att beställa hem den isländska filmen "Bland män och får". 
Jo, jag tycker att film gör sig bäst i en biograf, men med mina kvällspass är det inte det allra enklaste att få till det, så nu blir det så här.

Av bara farten beställde jag ännu en film (inspirerad av recensionen från DN), nämligen Mandarinodlaren. Åååå, så mycket roligt att se fram emot!

Tack och lov för internets möjligheter!

Resumé ...

Och sen blir allt som vanligt igen.
Det är som om sommaren blir en turbo-resa!

Först Emmas student .., Skottlandsresan .., så Anders-AP-kalaset på Ekerö .., båtturen ut till Finnhamn .., resan hem igen .., och så det här underbara besöket av barn och barnbarn och mågar och fästmör ..., och idag är sista dagen, ja, ikväll åker äldsta dottern med make och en sjuttonårig Emil hem igen och nu blir här alldeles tomt.

Och på måndag börjar pv att arbeta.
Själv har jag en ljuvlig vecka framför mig - tre lediga dagar på raken -, sen blir det jobbarhelg och i morgon har jag lovat att arbeta för Fanny och tänka sig,  förmiddag blir det, för ovanlighetens skull.

Men just nu: lördagmorgon.
Ring-så-spelar-vi från radion (med underbare Kim Ohlsson som programledare) och prat med människor från Hedekas, Eskilstuna, Lycksele och Jämtland. Som jag älskar det programmet!

På Haverdals golfbana befinner sig i skrivande stund dom tre herrarna i huset, vilka åkte redan vid halv sju  (den yngste som var vaken länge igårkväll och låg och tittade på nån film, ja, han var måttligt pigg när dom åkte iväg) och nu är det tänkt att pv ska "spöa skiten ur dem", som han sa igårkväll. Ja, ja .., det kan han ju hoppas på ,-)

Det var då det, på grekiska ön Samos. Kapten Lintott.

Den yngste golfaren är "kapten Lintott".
Tänk, att du Cecilia kom ihåg det uttrycket, jag hade glömt det själv.
Och han är precis, precis lika go och fin nu som då!

Nu blir det morgonkaffe!
Eller påtår.

Dagens fönster ...

Hej
 

Ett litet fönster till dig.
Sista Semesterdagen snart slut😥
 

Kram Babsan

// Tack snälla Barbro! säger jag.

Några sensommardagar ...

Att ha barn och barnbarn, svärsöner och fästmör på besök, det är det allra bästa som finns.
Och det blir massor med backgammon (Emil och pv), golfrundor (Emil, pappa Peter och pv), Plump (allihopa) och så krabbfiske nere i lilla hamnen.

Och jag ler för mig själv när jag ser Maria och Maja ligga på bryggan  .., det påminner mig om Barnen i Bullerbyn och alldeles varm i hjärtat blir jag. Lika så gott att presentera Maja. Hon är född i Vetlanda, har samma yrke som sonen och är Stenbock, fyller år tolv dagar innan undertecknad. Huruvida hon har höger eller vänster tumme upp, låter jag vara osagt.
Den andra madamen på bryggan, är Lejon, storasyster och har höger tumme upp.
Om några veckor byter hon arbete och ska då lära upp sig på iva på KS.
Huvva!

Vi andra åker hem tidigare, men Peter och Anders stannar kvar och äntligen, äntligen får dom fångst!

Själv arbetar jag kväll och efteråt blir det sommarfest på Skepparstugan för personal och chefer.
Underbart god medelhavsbuffé bjuds vi på och chefen tackar oss för gott utfört värv under sommaren och jag ägnar mig åt beröm av sommarjobbarna som varit som  k l i p p o r!
Vilka ungdomar!
Men det har ju inget att göra med den här bilden, förstås.
Jag har två och ett halvt år kvar att arbeta på Hemköp och aldrig har jag trivts såååå bra med ett arbetslag! Så mycket värme! Så mycket omtanke! Så många rara kunder! 

Äldsta dottern bakar världens godaste bullar, fyllda med vaniljsocker och drivor av smör.
Vi  ä l s k a r   dem!

Alldeles nyss vid halv tolv.
Tre herrar på väg för att spela golf. Emil är nu längst av alla (ja, övriga är väl inte direkt landets längsta herrar, men ändå ...) och det är viktiga kamper det här .., Peter har vunnit de två senaste och nu ska han tydligen få pisk, menar Emil och pv.

Ja, ungefär så är det här ..., och jag glömmer att blogga, kanske är det själva livet som kommer emellan?

Dagens fönster ...

... finns i Östergötland och det var Ulrika som hade håven redo.

Tack snälla!

Det är väl det förstås ....

Den där drömmen om en stor italiensk familj - men i det här fallet svensk - där man sitter vid ett bord och äter och dricker gott och nästan ingenting gör mig lika glad.

Hos Eva på Frösön såg jag en bild där hon ser så innerligt lycklig ut.

"Det är för att vi väntar på maten", eller om dom redan hade ätit, svarade hon och så barnen omkring sig och sonhustrur och svärsöner. Det var nu när dom var i Kroatien.

Ja, men precis så! 

Igår kom Maria, Peter, Emil, Anders och Maja körande från Ystad och jag arbetade egentligen till nio, men fick sluta en timme tidigare och så cyklade jag i racerfart till friherrinnan och duschade av mig och så samlades vi - inklusive friherrinnan - i Skepparstugan där det var fullsatt - räkfrossa drar alltid mycket folk -. Två sittningar är det, en vid sex och vid efter åtta och man kan välja att sitta inne eller ute, nu blev det inne.

En härlig kväll blev det!
Och jag hade bett Malin som ansvarar för det hela att komma med nån tomtebloss-fin-drink eller nåt sånt, ja, till födelsedagsbarnet, och mitt i alltsammans kom serveringspersonalen med Malin i tätet och det gnistrade och dom sjöng så fint och jag blev så glad, så glad!

Nu är det onsdag och ledig dag.
Somliga är på Holms golfbana och tävlar (pv, Peter och Emil), andra är i stan och strosar och har sig och själv ska jag ta cykeln och ta mig ett dopp i havet.

Dagens fönster ...

"Hejsan!

 

Lite fina fönster från den stora staden Göteborg – från mig till dig.

De sitter på ett hus på Smedjegatan nära Kronhuset.

Wikipedia upplyser:

 

Gatan har troligen fått sitt namn efter de smeder som bodde vid gatan. Namnet Smedjegatan förekommer omkring 1681,

men redan i samband med stadens grundläggning (1621) var gatan bebyggd.

Huset på bilden är antagligen inte från den tiden, men ser ut att ha varit någon slags verkstadsbyggnad.

Vad det är nu vet jag inte, jag hittade ingen skylt.

 

Kram Ann:"

 

Tack snälla, rara, färgglada Ann!

Och så blev det måndag ....

... men igår var det söndag och då arbetade jag för Joakim, som så generöst tog min förra söndag, då, när vi var på kalas norröver. Att arbeta förmiddag är helt annorlunda; nu var det dessutom frukten som föll på min lott. Det är tungt, lika tungt som mejeriet nästan, med grå plastbackar som står staplade närapå upp till taket i kylen (gurka, isbergssallad, lösviktsmorötter osv), men det är också vansinnigt roligt. Kreativt, helt enkelt!

Det märks att alla, även ungdomarna som är i tjugoårsåldern, börjar bli möra efter sommarens äventyr i butiken och när någon blir sjuk så faller schemat och det blir såväl långa som många arbetspass.

Själv föll jag ihop i en hög på stranden i Särdal när mina timmar var avklarade.
Där låg vi i på sanden med strandråg runt omkring oss och Nelly hade fått göra oss sällskap, men var måttligt road; hon var mest intresserad av det som fanns i min strandväska - det vill säga baguetten med brieost och salami som pålägg -.

Det makalösa hände att ingen av oss badade!
Vi bara låg där.
Pv hittade på att han skulle köra in till Flygstaden och köpa skruvar till båten (han har äntligen fått igång inombordsmotorn!) och jag låg kvar ..., drog den stora handduken över mig och slumrade till mellan varven .., lyssnade lite till skrien från strandskatorna och fladdret när flockar av starar flög förbi.

Så där gick dagen.
Lugnt och fridfullt.

Kom hem .., läste DN och dödsannonserna läser jag ju alltid och nu log jag så mungiporna nådde från öra till öra när jag upptäckte annonsen här ovanför; för något så ovanligt har jag aldrig skådat.
Förutom dom vanliga korsen som numera börjar bli allt mer sällsynta (mest är det blommor, segelbåtar, hundar, katter, dragspel, fotbollar, bilar)  så var det själva texten och jag tänkte att denne herr Knutsson, han måtte ha varit en baddare på att kränga dammsugare och säkerligen var han en trivsam figur, för på den tiden såldes väl dom flesta dammsugare via dörrknackning och demonstration i någon köpares vardagsrum.
Underbart!

Lite senare, vid läggdags, lyssnade jag till Lennart Bylock, som var sommarpratare.
Vilken till synes härlig människa! Att få höra om hans uppväxt i Karlstad, boendet tillsammans med sin morfar .., skoltiden som han mest lämnade för att gå till sjöss och hur tillfälligheter eller ödet - välj själv - kom i hans väg och sedan livet som företagsledare och mycket annat, ja, det var fascinerande.

Nej, det är inte framgångssagan i sig; detta att någon blir mångmiljonär, som är intressant för mig, det är människan bakom! Och drivet. Eller vad som driver. Och bakgrunden.

Jo, jag tyckte verkligen om det programmet.

Intressant var även Stina Stoor som sommarpratare!
En hel del igenkänning där, inte minst dialekten.

Nu är klockan snart kvart i elva och om en halvtimme kommer friherrinnan på förmiddagskaffe, dock något försenat ,-)

Måndagsfönstret ....

"Här får du ett fönster från den lilla färjan som går mellan Skeppskajen och Fjäderholmarna.

Vi hade tur som inte kom med på färjan och då istället fick åka med en annan båt som ju nästan var tom. 

Ha det bra där upp i landet Halland 

Kram Christel."

//Tack snälla, rara Christel!

Dagens fönster ....

"Ett litet fönster i ett av kapellen i stora katedralen i Santiago.
Cecilia N."

//Tack Cecilia - det blev ju ett perfekt söndagsfönster som fått vila till sig lite, ja, efter pilgrimsvandrandet. Läs här om Cecilias geniala idé när det gäller väntrum och stickning!

En annan som man minns ....

Kan du se honom ...?
En äldre man som sitter vid ratten på hop-on-hop-off-bussen i Edinburgh och allt speglar sig i varandra, men där är han verkligen, den där mannen som jag så fascinerades av.

Så här var det.
Vi hade hoppat på och hoppat av och det kom ett veritabelt skyfall och vi beslöt att bara åka med .., fast vi hade sett rundturen minst två gånger och vi kom till en plats där bussen skulle krångla sig förbi andra bilar/bussar och det var hysteriskt trångt om utrymme och pv, som en gång varit just busschaufför, följde med intresse hur detta skulle gå.

Trix-trix .., backa lite, lite framåt igen .., och bakåt och så, efter en stund, hade bussen vecklat sig förbi alla hinder och jag hade god lust att applådera.

När åkturen var slut och vi lämnat övervåningen, bestämde jag mig för att gå fram till chauffören och framföra min uppskattning av hur han löste detta. Vad hade jag väntat mig ...? En ung man i sina bästa år? Nej, där framme satt en man som säkerligen varit pensionär i många år och han loooog varmt och jag sa vad jag tyckte och guiden, som hörde det hela, han log han också och sa att det var många års gedigen erfarenhet som satt bakom ratten.

Just så är det ju.

Jag försöker ofta, när vi får nya sommarjobbare, inpränta vikten av yrkesstolthet i det man sysslar med. Det spelar ingen roll vilket yrke du har - hög status eller låg -  det viktiga är - enligt mitt sätt att se det - att man gör sitt jobb så bra som möjligt och då blir det, per automatik ofta så att man känner en slags stolthet.

Och det kan jag säga, att när jag frågade den här busschauffören om jag fick ta en bild, så där i farten, så lyste yrkesstoltheten genom rutan! 

Lördagsfönstret ....

"Häromveckan åkte vi på nästgårdssemester med båten till Borgvik i Grums kommun.

Så fint så och där finns också härliga Sliperiet. En konsthall eller vad vi ska kalla det för. På övervåningen fanns detta underbara glaskonstverk framför två fint spröjsade fönster. Svårt dock att fånga konstverket med en telefonkamera. Njut av det som går, i verklighet hundra gånger bättre.

Turtlan som kom sjövägen."